Litvinenko och ryskt maktspråk

Litvinenko och ryskt maktspråk

Emellertid skulle han senare befästa sitt rykte som grym och nyckfull envåldshärskare genom långa och fruktlösa krig där han bland annat beordrade massakern i Novgorod; gissningsvis mördades omkring två tredjedelar av stadens befolkning. 1581 slog han i ett vredesutbrott ihjäl sin egen son i ett familjegräl med en metallstav. Inte helt olikt Stalin blev han så småningom paranoid och utförde utrensningar i sin egen närhet.

Men Ivan var en ångerfylld och någonstans en djupt ortodox kristen. Om och om igen bad han om förlåtelse för sina handlingar och knäböjde för prästerskapet för att de skulle välsigna honom. I den meningen var han en dubbelbottnad människa.

Om han i sin praktiska yrkesutövning av politiska undanröjanden av politiska motståndare och massmord kan liknas inte bara vid Stalin utan också vid den nuvarande revanschisten vid makten i Moskva, Vladimir Putin, är denna senare aspekt något som skiljer dem åt. Putin är slipat kalkylerande, inte känslomässigt labil och dubbel.

Under 1990-talet sjönk till exempel befolkningen i den tjetjenska huvudstaden Grozny från 400.000 till 200.000 under ett generaliserat våld där den ryska armén släppte lös sina värsta sadister på en lokalbefolkning som i allmänhet var försvarslös. Det motstånd som förekom togs till intäkt för att man bekämpade terrorism, snarare än att man bedrev ett folkmord. Och de få som vågade berätta om händelserna riskerade livet med sina rapporter, som den nyligen mördade Anna Politkovskaja.

Och i veckan dog en annan regimkritiker, Alexander Litvinenko, en före detta rysk spion som bytt sida och levde i exil i London. Han hade blivit vän med Politkovskaja, anklagade regimen i Moskva för att själva arrangera tjetjenska terrorhandlingar i syfte att uppbåda försvar för sitt krig i regionen, och han hade enligt mediauppgifter saker att berätta om mordet på sin vän. Enligt brittisk polis blev han förgiftad, sannolikt med polonium 210, en radioaktiv agent som på några veckor förvandlade en 43-åring vid full vigör till en hårlös skugga av sig själv. Den 23 november dog han på ett sjukhus i London, och lämnade efter sig dokumentation där han uttryckligen anklagar Vladimir Putin för sin död.

 

"Du må ha lyckats tysta en man, men protestskriken från resten av världen kommer att ringa i dina öron, herr Putin, så länge du lever. Gud förlåte dig för vad du har gjort, inte bara mot mig utan mot det älskade Ryssland och dess folk."

Så avslutar Litvinenko sin postumt publicerade anklagelseakt. Och det torde råda få tvivel om att mordet organiserades av den ryska säkerhetstjänsten, FSB.

Polonium 210 är en extremt sällsynt produkt, som det bara tillverkas omkring 100 gram av per år; det går inte att köpa på apoteket. Förövarna måste ha varit både kunniga och resursstarka. Och knappast några nybörjare.

I den atmosfär av rättslöshet, politisk och ekonomisk korruption som råder i Ryssland sedan 1990-talet är det inte förvånande att mängder av konspirationsteorier kring mordet. Men det är så uppenbart att FSB ligger bakom att det finns anledning att undra om likvideringen av Litvinenko, som ändå var en andrahandsfigur, syftade till att bibringa ett budskap, snarare än att göra sig av med en kritiker som trots allt inte gjorde mer skada än att det gick att leva med. Budskapet är riktat till flera mottagare: till dissidenter i allmänhet, från de lägre graderna till de mer inflytelserika, som till magnaten Boris Berezovski med flera tillika i exil i andra delar av världen, men framför är det en varningssignal till andra regeringar om att Moskva högaktligen struntar i internationell kritik. I korthet lyder budskapet: "Lägg er inte i våra angelägenheter. Vi har tillräckligt mycket makt för att inte påverkas av er kritik".

Och FSB är ättling till KGB, från vilken såväl Vladimir Putin som hans försvarsminister Sergei Ivanov, svingade sig upp till maktens högsta sfärer. Högt uppsatta KGB-agenter var bättre informerade om Sovjetunionens förestående kolaps än kanske någon annan grupp i samhället, och kunde så planera sina framtida karriärer redan under Gorbachoveran.

Det är således inte bara så att de nya härskarna i Moskva tagit efter sina företrädares aptit på makt och rikedom, till vilket pris som helst, dessutom är det ofta samma människor. Och de har tagit med sig sina olater från förr till maktens korridorer.

I Graham Greenes roman The Human Factor blir en brittisk säkerhetsagent giftmördad av sina överordnade när de kommer att misstänka honom för att vara dubbelspion. Under en promenad efteråt samtalar de lugnt om fiske i en allegori över hur de agnat ett bete och avlivat fisken. "Han blev lite för ambitiös, stackars pojk", vill jag minnas att omdömet lät.

Jag tänker mig att det är ungefär samma förakt och känslokyla som präglar dagens ryska ledning. Tyvärr lär inte några protestskrik från resten av världen att höras, och än mindre bekymra den ryska statsledningen. Anna Politkovskaja brukade säga att Putin bara förstår ett språk, och det är maktspråk. Han har sannolikt mycket få andra instanser än Gud att hoppas på om han vill bli förlåten.

Tsar Ivans heliga vrede, som må ha varit förskräcklig, hade i alla händelser ett mänskligt drag som till och med gav upphov till stor konst, som Ilya Repins målning av mordet på sonen. Den alltmer autokratiske Putin lär knappast inspirera till något liknande verk; endast intressen och kalkyl har inte den kvaliteten.

Anders Forsberg