Modets glada färger återfinner vi i Mirós skulpturer på Musée Maillol i Paris

altDet är omöjligt att inte bli glad när man ser Miró. Det var fyrtio år sedan denna kända konstnärs skulpturer visades i Paris sist. För denna utställning har museet samlat ihop 99 skulpturer, 22 keramikobjekt och 20 pappersarbeten. De flesta av dessa kommer från Fondation Marguerite et Aimé Maeghts samling i södra Frankrike, vackert beläget strax utanför bergsbyn St-Paul de Vence. Det är ett av mina favoritmuseer men jag måste erkänna att besökaren splittras lite mellan den vackra trädgården, den hänförande utsikten och de fina föremålen. Däremot i utställningen på Musée Maillol har man verkligen tid att uppskatta skulpturerna utan någon yttre distraktion.

Musée Maillol kräver också en introduktion: museet ligger centralt placerat på Paris vänstra strand (59-61 rue de Grenelle, 7de arrondissement). Det var Dina Vierny, modell för skulptören Arisitide Maillol, som skapade museet 1995 vilket råder under stiftelsen Dina Vierny. Det innehåller Maillols egna verk samt Vierny's imponerande samling av Frankrikes mästare (Rousseau, Degas, Matisse, Picasso för att nämna några stycken).
Joan Miró i Ferrà (1893-1983), född i Barcelona, var en katalansk målare, skulptör och keramiker. 1920 flyttade han till Paris men han fortsatte att resa tillbaka till Katalonien under somrarna. Miró gifte sig med 1927 med Pilar på Mallorca och några år sedan föddes deras dotter. Han blev erkänd internationellt som en surrealist, en nyskapare med barnasinnet intakt, men även som den katalanska stolthetens företrädare. Miró ogillade den konventionella målartekniken som han ansåg vara ett sätt att stödja det "borgliga samhället" på. Istället deklarerade han att han "mördade måleriet" genom sitt annorlunda sätt att skapa på.

Mirós fria sinne skiner igenom samtliga skulpturer. De är för det mesta samansättningar av olika saker han hittat: en sko blir en hatt, ett cykelstyre en kropp, ett hjul blir ett ansikte... Miró var dåtidens kanske mest ekologiske skulptör. Återvinning blev hans märkesvara. Under 30-talet tillhörde hans skulptur/objekt det surrealistiska universum med konstruktioner i trä och stål. 1940-41 upptäckte han keramik och utvecklade det tillsammans med sin barndomsvän Artigas. Vissa mindre objekt lät han sedan gjuta i brons.  
När samarbetet med Maeght började 1948, blev hans skulpturer monumentala, vissa av dessa pryder olika platser runt om i världen.

Skulpterandet kom att ta över målningen alltmer i den andra delen av hans liv. Mellan hans 50de och 90de år, tillverkade han över 500 skulpturer och 400 keramikobjekt. "Det är i skulpterandet som jag skapar en riktig fantasivärld. Måleriet förblir mera konventionellt", erkänner katalanen själv. I denna tredimensionella form återskapar Miró inte världen lika mycket som han förtrollar den. Hans överrumplande poesi får mina atomer att explodera av glädje. När han börjar måla skulpturerna, 1967, i starka, primära färger, blir det en sann hymn till livet.

Utställningen på två våningar avslutas med en dryg halvtimmes lång film där man kan följa Mirós kreativa process, med dess oförklarliga, plötsliga, instinktiva och efemära spontaneitet. Jag bevittnar hans nästan rituella spel mellan fantasin och de vardagliga objekten innan de blir till skulpturer med namn som Månfågeln eller Kvinnan med rufsigt hår. Poesin återfinns i dess benämningar.

I butiken på vägen ut blir jag frestad att köpa diverse presenter med Mirómotiv men, denna gång, nöjer jag mig med minnets gåvor och det är inte dumt det heller.

Anne Edelstam