I vårens kristallkula hittar vi Jean-Michel Othoniel med omväg via Tony Cragg

TunnelbanestationenEnbart 47 år gammal, och denne diskrete och specielle konstnär, har redan ett retrospektiv på Centre Pompidou i Paris. Jag upptäckte honom först år 2000 då Othoniel installerade sin "glaskiosk" - bestående av färgglada glaskulor - utanför tunnelbanestationen Palais Royal-Musée du Louvre, ett stenkast från det anrika museet.

Det är värt att ta omvägen dit och kasta ett öga på den brittiske konstnären Tony Craggs nio skulpturer. Versus är den första skulpturen besökaren konfronteras med precis innanför Peis glaspyramid. Denna höga, knallröda, träskulptur verkar bestå av ett knippe energi i evig rörelse. Det är materialet och dess innehåll som intresserar Tony, inte det figurativa. Det kanske förklaras av hans bakgrund i kemi och i vetenskapens värld, med atomernas eviga snurrande.

Född i Liverpool 1949, börjar han med att läsa dessa ämnen innan han vänder sig mot konsten och studerar bland annat vid Londons Royal College of Art. Under -60 talet intresserar han sig för Duchamp som orienterar konsten mot användandet av industriellt avfall. Han fortsätter med plast för att sedan gå vidare med monumentalskulpturer i trä som inte representerar något annat än rörelse. Dessa skulpturer som verkligen verkar leva sina egna, liv, kontrasterar med omgivningens stela men vackra antika skulpturer. Ingen ter sig dock störande för den andra. Precis som glaspyramiden passar ovanligt bra inne på Louvrens antika gård.

I vår (2 mars - 23 maj 2011) visas även "My Way" innefattandes åttio verk från Othoniels första stapplande steg som konstnär till den uppskattade, monumentalkonstnär han har utvecklats till. En glasvägg, sex meter hög, bestående av fyratusen tegelstenar av glas, dekorerad med girlanger, möter mig på mezzanin, på väg upp till utställningen. Den är tillverkad i Indien och väger 4,5 ton får jag höra.

Tony CraggDet är glasuppsättningarna som är denne nomads märkesvara och det är den konsten som får mig att stanna upp. Hans tidigare verk: fotografier, mindre tavlor och installationer lämnar mig tämligen oberörd. Men så fort jag kommer in i salarna där han börjar experimentera med svavel och glas, blir konsten spännande och uttrycksfull. Ambivalensen mellan könen, bröst i glas, det mänskliga och det djuriska blandas i en dans av färger och ljus. 1997 påbörjar Othoniel ett samarbete med Muranos glastillverkare. Med dessa skapar han olika organiska former. Han ber glasblåsarna att - under arbetets gång - skada glaset som sedan får "läka". Med dessa vackra skapelser, återger han teman som själens och kroppens ärrbildningar och deras läkningsprocess.

Jag drömmer mig bort till arabvärldens pågående revolutioner och tänker på alla sår som kommer att behöva läkas innan Mellersta Östern har återfått sitt ursprungliga ansikte... och på de japaner som lider ytterligare en gång under radioaktivt avfall.

Ett sätt att gå framåt är att som denna konstnär använda sin fantasi och skapa ett sagolikt äventyr. Med Othoniels trollspö går vi in i en poetisk värld med vardagliga objekt han har ombildat till konst: en säng gjord av glasbollar och hans Bateau de Larmes som representerar en flyktingbåt omgjord till en estetisk fantasibåt. Han använder sig av färgglatt glas för att uttrycka ibland tragiska evenemang.

Othoniels skeppDet ena går hand i hand med det andra. Och det är väl så livet är? Ibland upp och ibland ner - det gäller bara att segla vidare i livets vågor och se skönheten i varje ny rynka som uppstår. Jag hoppas att dessa utställningar ska skänka er lite glädje i väntan på sommaren som snart är här. Kristallkulan säger mig att så länge det finns hopp finns där liv. Och se: en snödroppe tittar visst upp ur det smältande snötäcket.

Anne Edelstam, text och bilder