Svenska romaner - efter deckarnas succéer - får segel i vind hos den franska publiken

Frédéric MitterrandÅrets internationella bokmässa i Paris hade som huvudgäster de nordiska länderna med flera inbjudna skandinaviska författare, seminarier och bok signeringar. Kulturminister Frédéric Mitterrand invigde den - med bokskog - vackert dekorerade nordiska avdelningen tillsammans med de skandinaviska ambassadörerna. "Jag är för alltid märkt av Ibsen och Strindberg och drömmer om att besöka Selma Lagerlöfs hus någon gång. Den skandinaviska litteraturen har jag även upptäckt genom filmregissörer som Ingmar Bergman..." deklamerar Mitterrand med sin igenkännbara, silkeslena röst flera av oss hört under hans otaliga kulturprogram.

Men jag hade redan fuskstartat ett par dagar innan bokmässan genom att ta mig till Svenska Institutet där författaren Anne Swärd slagit sig ner under mars månad i en av deras "författarvåningar". Med sitt svallande mörka hår, stora ögon och varma leende får vi genast fin kontakt och bestämmer oss för att promenera till ett närliggande café.

Där diskuterade vi hennes tredje roman Till sista andetaget som blivit översatt till franska ("Incendie"). Anne debuterade 2003 med romanen Polarsommar som blev Augustnominerad. Den följdes tre år senare av Kvicksand, för vilken hon erhöll Mare Kandrestipendiet. Sedan arton år bor hon med sin familj i Simrishamn. "Köpenhamn är vår stad, min man är ju halv-dansk", berättar hon när jag undrar om hon inte får lappsjuka på landet. "Många konstnärer är bosatta i trakten; sedan reser jag en hel del som författare och skriver från olika platser i världen", fortsätter hon. Anne har vuxit upp i ett hem med konstintresserade föräldrar så konstutbildning blev ett naturligt val för henne. "Jag har alltid skrivit men kom igång igen vid årsskiftet 2000, när barnen blivit lite större", förklarar hon. Många författare - även kvinnliga sådana - väljer bort barn men inte Anne.

"Ditt liv verkar vara så olikt dina personligheter i boken", förvånas jag över. Ingen av huvudpersonerna: Lo eller Lukas är beskedliga, utan de lever i ett slags utanförskap i ett eget mini-samhälle som bara de två har tillgång till. Det sexuella begäret hänger hela tiden i luften mellan dem. Antydan av incest, ovillkorlig och farlig kärlek genomsyrar texten. "Jag har tänkt på hela spektret och har inga tabun i mitt skrivande, inga förutfattade meningar eller värderingar", förklarar hon. Att vara ren inför texten tyder på en öppenhet som Anne uppenbarligen besitter.

Carl-Johan Vallgren "Familjetemat verkar följa dig som en röd tråd genom dina böcker, är det så?" frågar jag. "Ja, det är ju ens första skola, man föds in i en familj, en kultur, en religion så det är grunden och jag använder hela tiden detaljer ur livet för att skriva", förklarar hon. Mycket symbolik ges tid och plats att beskrivas i en subtil och långsam stil men ändå drivande, lika spännande som i en deckare.

En helt annan stil, epok och form finner jag i Carl-Johan Vallgrens bok Les Aventures fantastiques d'Hercule Barfuss ("Den vidunderliga kärlekens historia" Bonniers 2002) men kärleken spelar även här en predominerande roll. Denna författare, rocksångare och musiker, född 1964, bosatt i Stockholm när han inte är på turné med sitt rockband har många strängar på sin lya.

Redan som ung, enbart 22 år gammal, debuterade han med sin första roman. Men det är med denna "gotiska roman", den åttonde, han vinner Augustipriset som bästa svenska roman. Eva Bredin-Wachter förläggare på JC Lattès föll för Vallgrens stil: romaneskt, fantastiskt och historiskt.

"Jag har alltid skrivit, det är snarare ett sjukdomstillstånd att skriva", förklarar han "därför är det skönt att komma bort från ensamheten ibland och vara ute och turnera". Rockartisten gömmer sin blåa blick bakom ett par Ray Ban men när han då och då tar av dem, finns där en dold ömhet. Kanske är det tack vare den som han lyckas skildra så väl bokens huvudperson: den groteske Hercules fina själ. Han är född vanskapt och döv. Teckenspråket beskriver han också ingående i sin bok - mycket forskning har ingått i skapandet av detta verk, både historiskt och mänskligt - och ifrågasättande av det normaliserande i samhället går som en röd tråd genom boken.

Vallgren tar med läsaren på en tidsresa till Vatikanen, dess rikedom och snäva människosyn; dårhusen och bordellen under 1800-talet. Sökandet av sitt livs kärlek för fram Hercule trots alla sina missöden. Till hjälp har han fått en sällsynt gåva: att läsa andras tankar och att spela gudomlig musik med fötterna! "I all musik finns det renhet och harmoni" tillägger han. Att musiken spelar en viktig roll i Carl-Johans liv speglar sig i hans verk. "Jag försöker skriva de böcker jag själv vill läsa" svarar han när jag frågar vilken genre han trivs bäst med.

Att han lyckas skriva böcker även andra vill läsa finns det inget tvivel över. Även den franska publiken är hänförd vilket visat sig på säljarsiffrorna och på hur välomtalad boken blivit i flera av de stora franska tidningarna som Le Monde och Figaro. Jag ser nu fram emot att läsa hans nästa roman Kunzelmann och Kunzelmann (2009) om konstförfalskare och homosexualitet i nazityskland.

Mara LeeMara Lee, född 1973, bosatt i Stockholm, får sin första roman Ladies översatt till franska (Beautés volées, Albin Michel). Innan dess har hon skrivit poesi. Här handlar det också om utanförskap men på ett helt annat sätt. Det är inte monstruositeten utan tvärtom skönheten som är huvudpersonernas handikapp. Handlingen utspelar sig i dagens moderna huvudstäder: i Stockholm och Paris fina salonger, förnäma konstgallerier och dyra restauranger.

"Det grymma och det vackra intresserar mig - att skända det sköna", förklarar Mara för mig när jag förundrar mig över narcissismen och hårdheten i hennes personer. "Man ska helst skriva om kvinnor på ett systerligt sätt men det är det komplexa och det mångfacetterade som intresserar mig; inte det godhjärtade eller det medkännande" medger hon. Det daltas inte med hennes gestalter i Beautés volées. Kritiken har varit blandad i Frankrike och Mara själv förklarar det med att hon har en auktoritär berättarröst som har varit förbehållen män. "Jag kan nog uppfattas provocerande av en fransk publik" säger hon.

Rivaliteten mellan kvinnorna i boken, uppbyggd på flash-backs är snarare en fransk än en svensk attityd, tycker jag. Det är kanske just det som intrigerar och provocerar: de franska kvinnorna känner igen sina svagheter som speglar sig i Maras gestalter mer än sina svenska systrar som inte intrigerar mot varandra i samma utsträckning som jag har upplevt att de gör i Frankrike. Kan det ha att göra med att otrohet är ett accepterat fenomen i detta "lustens land" medan det fortfarande är tabubelagt på våra nordliga breddgrader?

Men själva valet av svenska romaner - och inte enbart deckare - att översätta till franska är spännande i sig och speglar ett intresse för Sverige som inte har funnits i modern tid. Fransmännen har sett upp till Sverige och den "svenska modellen" länge men nu börjar de upptäcka ett land de inte riktigt känner igen med intriger, intolerans och rasism. Det förbryllar. Förhoppningsvis förtrollar det också så att detta intresse för svenska romaner är ett tecken på en ny era och uppsving för svenska författare under lång tid framöver.

Anne Edelstam, text och bilder