Le Marais - eller träsket - som ordet betyder på franska är kvarteret i Paris där allt händer

Le Marais på kvällen, foto Marianne StrömModebutiker, gallerier och vårt unika och välbesökta Svenska institut - med sina utställningar, konserter, filmvisningar, svenskkurser, litteraturkvällar och gästbostäder - ligger i detta gytter av smågator som tycks leva dygnet runt.

Träsket har sedan länge förvandlats till ett eftersökt "innekvarter" där bostäder blandas med allehanda butiker och restauranger. Men för oss svenskar har kvarteret en oväntad attraktion: det är nämligen det enda stället i Paris där jag har lyckas hitta färsk pepparrot, något som inte används av den franska köksan men som används i den judiska matlagningen och många judiska familjer bor och handlar i Marais och ber i dess synagoga.

Under medeltiden fanns här prunkande köks- och fruktträdgårdar. Dessa lockade till sig hovet och aristokratin som - under renässansen - lät bygga vackra palats, varav det blivande svenska institutet eller Hôtel de Marle. Med tiden förföll dock hela området och förvandlades till ett slumområde med osanitära förhållanden, välbesökt av både råttor och hemlösa som drev omkring eller installerade sig i de övergivna och förfallna palatsen. Precis som i Stockholm på 1960-talet - då det diskuterades livligt om att riva Gamla Stan - pågick liknande diskussioner i Paris. Det var den dåvarande kulturministern André Malraux som fick sista ordet: Marais skulle saneras och bevaras. Mellan 1964 och 1969 blev kvarteret skyddat kulturreservat.

Svenska institutet

1965 övertalade kulturrådet och grundaren av Tessininstitutet, Gunnar W. Lundberg, svenska staten att köpa den nergångna fastigheten. Det tog flera år att restaurera den: riva garaget i trädgården där unga som gamla samlas varje år för att fira midsommar och lyssna på musik, ta fram 1500-talstaket av den berömda arkitekten, Philipert Delorme (berömd för att ha ritat flera slott och palats i Frankrike), lägga in Versaillesparkett och putsa upp kakelugnen - det enda inventariet som överlevt franska revolutionen känd för att ha ödelagt, förstört och bestulit de flesta franska slott och palats. Kristinasalen - med sitt välbevarade målade bjälktak - presenterar en del av Tessininstitutets samling. Carl Gustav Tessin var svensk ambassadör i Paris (1739-42) och konstsamlare av stora mått. 1971 öppnades Svenska institutet i Paris och har sedan dess utvecklats till mötesplats (med drygt 100 000 besökare per år) för svenskar och fransmän och för kultursamarbeten länderna emellan.

Johanna Röjgård Sjöberg på SILagom till årets bokmässa i Paris med Nordiska författare som hedersgäster visar SI (www.institutsuedois.fr) svenska bokbindare (10-02 - 24.04.2011). Jag intervjuade en av dessa: Johanna Röjgård Sjöberg (www.rojgardbok.se). "Jag kommer från en konstnärsfamilj med pappa som är keramiker och mamma som är textilkonstnärinna" berättar hon. Johanna började intressera sig för mönstertryck på papper och kom in på bokbinderiet den vägen. Sedan blev det lärlingspraktik och så småningom skola i Köpenhamn och även ett år i Schweiz. I samma veva lades Landskronas varv ner och dess Citadell förvandlades till hantverkshus med ett gammalt bokbinderi som Johanna - enbart 24 år - erbjöds att ta över. "Jag startade min firma men träffade snart min man och vi flyttade till Runmarö, utanför Stockholm" förklarade hon. Där bor de och arbetar fortfarande.

Helt okunnig om bokbinderi fascineras jag av hennes skicklighet och sätt att arbeta på. "Skinnen och vissa papper köper jag från Island (fiskskinn), England, Frankrike eller Tyskland", resten som press, saxar och knivar har hon i sin ateljé. "Jag studerar även antika skyddsomslag: det gav mig idén att göra Tomas Tranströmers bok i pergament och guldtråd", förklarar hon och jag häpnar inför resultatet. Pär Lagerkvist "Barabbas" ,översatt till franska, är tillverkad med en subtil blandning av laxskinn och stingrocka, i grå/svart. En av mina favoriter är dock getingboet: "jag hittade ett stort getingbo och tänkte att jag nog kunde göra något av det", sa hon till mig. Getingarna tillverkar de med träfibrer och saliv. "Genom att skala av sjok och lägga dem i klister och pressa de samman kunde jag platta till dem och sedan använda dem som omslag", berättade Johanna och pekade ut de röda linjerna i pappret som härstammar från husets falufärg. "Getingarna och jag har samarbetat" säger hon med glimten i ögat.

För att hedra sin man - författaren Fredrik Sjöberg - vars bok "Flugfällan" just översatts till franska har Johanna bundit in boken som en blomfluga med till hälften ett luddigt orangefärgat skinn och ett svart papper med insprängda vingar, flugans kropp anar man i det svarta pappret och tittar man lite noggrant kan man urskilja de små tassarna i guld. "Varför låter jag inte binda in mina älsklingsböcker?" undrar jag när jag går därifrån som nyförvärvad fan.

Fotobok

Johannas inbundna bok Jag fortsätter min vandringsrunda i Marais och hamnar, några slingriga gator och flera euro fattigare efter att ha slunkit in och ut ur diverse läckra, små butiker (det var reans sista dagar...) hos fotografen Marianne Ström (www.artspublics.net). Jag kommer in på en gård med en antik solvisare på stenväggen som Marianne förklarade för mig var ett före detta kloster. Från hennes vardagsrumsfönster ser jag ut över takåsen. Hon har förälskat sig i sitt närområde och ville föreviga det genom sina fotografier som samlas i en fotobok (Paris: en détails, le Marais) som ges ut i dagarna på förlaget Michel de Maule på franska och på engelska med bildmaterial samlat under trettio års tid.

Marianne har varit bosatt i Paris sedan början av -70 talet och studerat konsthistoria på Sorbonne, där hon doktorerade 1978 i offentlig konst. Det var i samma veva som Järvabanan och grottstationerna började integrera konst i tunnelbanorna. "Mitt intresse väcktes; jag tycker om idén om underjorden där ögat inte får någon annan visuell stimuli", förklarar hon. "Med ett stipendium från Riksbankens Jubileumsfond kunde jag genomföra projektet som kom att behandla ett 40-tal tunnelbanestäder världen över, men det fanns ingen budget för en medföljande fotograf, så alternativet blev att köpa bilder på plats, eller att inhandla en bra kamera och själv börja fotografera. Valet var inte svårt". Det var så Marianne utvecklades till den skicklige fotograf hon är idag men även till en duktig förhandlerska vad jag förstår: "Jag fick övertala tunnelbanecheferna för de var alltid de som tog besluten".

"Metro-art" blev hennes specialitet. Den första utställningen hade hon i Bryssel 1987. Den har nu visats på tjugoen ställen, med runt femhundra bilder som väger över ett ton! Därför har hon kommit på idén att göra vissa i tyg som lätt går att rulla ihop, antingen i bomull, eller i linne och till och med i siden har hon gjort vissa försök. Den katalogen jag bläddrar i visar bilderna i teman: logos, art nouveau, tak detaljer, belysningar, kolonner, graffiti, uppgångar... jag tänker då se mig om nästa gång jag tar tunnelbanan, på upptäcktsfärd! "Metro-art har givit mig mycket, inte minst genom det antal olika kulturer jag kommit i beröring med och genom kontakten med platsens ungdomar som ofta hjälpte till att hänga utställningen », berättar hon.

Marianne har även visat utställningar med fotografier från heliga platser och håller nu på med svenska träarkitekturen som har visats på ett antal ställen (bland annat i Frankrike i slottet la Grange-la-Prévôté: som ägdes av Bernadotte och i Kungsträdgården i Stockholm).

Men för att återkomma till Le Marais, erkänner Marianne att "det är underbart att kunna fotografera utan att behöva vara ängslig - som i vissa tunnelbanestationer sent på kvällen - att kunna gå tillbaka när jag vill för att fånga just det ljus jag strävar efter".

Jag längtar efter att gå i hennes fotspår, med boken i ena handen, och den nytryckta utmärkta kartan om kvarteret (www.parismarais.com) i den andra. Le Marais har så mycket att erbjuda och varje gång jag går dit upptäcker jag något intressant jag inte sett förut.

Paris är en stad med stadsdelar helt olika från varandra och så pass stora att de kunde vara små städer för sig. De har egna borgmästare också dit man går bland annat för att rösta eller för att få hjälp med sin deklarationsblankett. Fransmännen flyttar inte gärna från "sin" stadsdel till en annan "främmande" stadsdel. Man växer in i sitt närområde, där var och en har sitt favoritcafé, sin tidningsaffär och sin brödaffär.

Anne Edelstam, text och bilder 2 och 3