Pandoras ask har öppnat sig. Hur reagerar den judiska kolonin på vad de kallar för en ”statskupp”?

Synagogan i Paris med talarna (Daniel Pipes till höger)För att bilda mig en uppfattning begav jag mig till en konferens i en av Paris synagogor med den amerikanske Mellersta Östern experten, Daniel Pipes, samt två av hans franska kollegor. Synagogan var fullsatt, de flesta män bar kippa men jag såg inga ortodoxa judar och kvinnorna bar inte scarf på huvudet.

Konferensen rivstartade med flera frågor till panelen:

Blir det en dominoeffekt av detta? Kommer det att bli som i Iran nu? Kommer islam och sharialagarna att ta över? Eller blir det demokrati? Tar armén över i Egypten? På vilken sida står våra egna regeringar?

Daniel Pipes svarade med att Egypten och Tunisien varit med om en statskupp där de militärerna har tvingat landets ledare att ge upp men att etablissemanget var fortfarande på plats. ”I Mellersta Östern finns det två block: armén och islamisterna. Frågan är vilken av dessa som nu kommer att vinna?” fortsatte han.

För Israel fanns det enligt talarna endast ett sätt att vinna trovärdighet: att segra över arabländerna. Antingen får judarna acceptera att det är slut med Israel eller acceptera landet fullt ut (utan uppdelningen på två stater: Palestina och Israel) och då måste arabländerna lida ett ordentligt nederlag (det jämfördes med Tyskarnas nederlag efter andra världskriget). Pipes var dock optimist i det avseendet. Han tyckte också att utvecklingen var ganska god i Europa där flera öppet islamkritiska partier får gehör och stiger i opinionerna; i Schweiz röstade befolkningen mot minaretbyggandet och i Frankrike har det införts lag mot burka: ”detta bådar gott för framtiden”, ansåg han.

De två andra franska talarna var mer pessimistiska och oroade sig för att den instabila ekonomiska situationen i Egypten kunde leda till sociala uppror där islamisterna kan få övertaget. De pekade på de antisemitiska och islamistiska strömningarna inom den populära tv-kanalen el Jazeera (på arabiska). Om valet i Egypten blir om sex månader tror de inte att det finns tillräckligt med tid för andra partier att organisera sig, dessutom ansåg de att flera oppositionsledare var fientliga gentemot Israel. De var också mer pessimistiska inför Européernas reaktioner och såg svårigheterna med att ordna anti-islamistdemonstrationer: ”de europeiska intellektuella har blivit omoraliska och tycker att det är normalt att låta vem som helst ta ordet… länderna är djupt sjuka”, påstod de. Media tyckte de inte heller verkar för deras sak.

Freden med Israel ansåg de hotad och antisemitismen mera utbredd än under president Sadats tid. ”Till och med de moderna arabiska författarna visar mer intolerans än sina företrädare”, sa en av dem och citerade olika egyptiska skribenter. ”Mubarak har låtit detta ske utan att ingripa” fortsatte de. På så vis var de emot honom och för ”statskuppen”. De hoppas således på att militärerna tar över i Egypten snarare än på demokratiska val.

Pipes gick vidare in på frågan om USA:s roll och svarade att de hade reagerat positivt efter terrordådet den 11/09 2001 genom att slå till mot Afghanistan och mot Irak men att de inte hade fullföljt krigen utan låtit det utvecklas till ett nytt Vietnam… ”USA lyssnade för mycket på européerna och framförallt på Chirac för att inte nämna den dåvarande FN generalsekreteraren i stället för att fortsätta kriget”, men Pipes tyckte ändå att ”Obama blir mer och mer lik Bush och visade sig aggressiv mot terrorismen”.

Israel kritiserades också och det sades att israelerna inte skulle ha slutat sitt krig 1967 utan utplånat Hamas och Hezbollah helt medan de då hade chansen.

Till sist diskuterades arabernas svårigheter att modernisera sig och tala annat än arabiska och om deras förakt mot de kristna. Men Pipes var trots allt imponerad över de egyptiska ungdomarna. Men om det Muslimska Brödarskapet tar över makten kan det bara bli en demokratisk fasad eftersom de inte är annat än islamister och fundamentalister.

Rädslan var påtaglig i salen och de flesta av åhörarnas frågor rörde islams ökade inflytande och fredens eventuella upplösning. Men det var även en stämning av seger och hopp om förändring i israelernas attityd från att ha varit ”offer” till att nu bli ”segrare”. Kalla kårar gick nerför min rygg när jag tänkte på deras atombomb.

Tron på Egyptens förmåga att skapa en sann demokrati och fortsätta freden med Israel lyste med sin frånvaro under kvällens heta debatt. Ett vuxet förhållande med diskussioner med en likställd partner var det inte tal om. Israel kan liknas i detta fall en åsidosatt älskarinna i ett äktenskapligt drama. Paret Mubarak/Egyptens folk har, framförallt de senaste åren, glidit isär alltmer. Ledaren tillgodosåg sina egna behov och åsidosatte folkets som trots idel uppmaningar till sist inte stod ut längre. De glada, snälla, generösa egyptier jag känt förvandlades till griniga, bittra gubbar. En dag såg de sig själva i spegeln och insåg att de inte längre älskade sin ledare utan – värst av allt – inte älskade sig själva längre. Att inte kunna leva med sig själv är nog det värsta som kan hända en person eller som i detta fall en nation. Då är det dags att reagera. Det var precis vad det egyptiska folket sunt nog gjorde. ”Älskarinnan” – som var okunnig om vad som hände i den äktenskapliga sängen – visste inte hur hon skulle reagera. Hitintills hade hon varit nöjd med att få kakan och äta russinen – det vill säga att leva i fred, att få hjälp på gränsen mot Sinai som Egypten stängde av för palestinierna och att få köpa Egyptens gas för halva priset av dess egentliga värde, för att bara nämna en del av kakan. Visserligen förblev hon en älskarinna, men en bortskämd sådan. Nu började frun att bråka och vad skulle då hända med mannen/inkomstkällan/stabiliteten i förhållandet? Att förhållandet var skevt från början vill hon fortfarande inte inse för då måste hon göra en introspektion vilket hon vägrar att göra. Men liksom blodet koagulerar och stagnerar om det inte får flöda fritt, kommer även Israel att stagnera om dess ledare inte följer med i de demokratiska svängarna utan hänger sig fast vid en gammalt, korrupt system istället för att vara öppen för dialog. Speciellt som det på Frihetsplatsen under revolutionen hängde ett plakat där det stod: ”Om Mubarak är farao då är vi alla Moses”!

Wael Ghonim Med dessa orosmoln svävande över mig, ville jag få lite mer information om Egyptens utveckling mot demokratiska val och de politiska partier som faktiskt existerar utöver det Muslimska Brödarskapet. Därför intervjuade jag Ahmed Youssef, journalist på den egyptiska tidningen el Ahram och författare. Han kan knappast anses Israel fientlig eftersom han nyligen gett ut en bok om freden i Mellersta Östern tillsammans med sin judiske kollega, Theo Klein.

Han sa att ”det utvecklas åt rätt håll även om slaget inte är vunnet ännu” och tillade ”om tio dagar får vi en ny konstitution”.

När jag frågade honom om de politiska partierna, svarade han: ”vi kommer troligtvis att få i stånd tre eller fyra olika block: 1) ungdomspartierna enade under en fana med förmodligen Wael Ghonim, den välutbildade 30-årige facebookspappan som – efter mordet på Khaled Saïd som dog efter att ha blivit brutalt slagen av polisen – startade en protestgrupp på Internet och har nu blivit hjälteförklarad 2) de gamla högerpartiernas och vänsterparternas allianser 3) det Muslimska Brödarskapet.” Vad som vill till är att Egypten försäkrar sig i förväg om att det blir demokrati oavsett om det Muslimska Brödarskapet vinner valet eller ej. Ett proportionerligt val vore det bästa då ett samarbete kan formas. Förövrigt tillägger han ”de som ingår i det Muslimska Brödarskapet är långt från talibaner: de är välutbildade, ofta i väst, och har inte en extremistisk inställning”.

Efter att ha följt evenemangen både via media och på facebook och per telefon med mina vänner i Egypten, har jag inte en enda gång sett eller hört ett hatiskt eller antisemitiskt uttalande. Det är inte krig med Israel ungdomarna strävar efter.

Denna ungdomsrevolt har enbart gällt Egyptens inrikesproblem med 40% som lever på 2 dollar per dag och över 35% analfabeter. Revolten har med frihetsbehov, rättvisa och dignitet att göra. Det är därför alla autokrater i regionen darrar.

Under mellanperioden dammar och sopar egyptierna rent i sitt hus (vilket är tydligt på gatorna i Egypten) innan de kan flytta in de nya möblerna. Fortfarande finns det hundratals om inte tusentals oskyldiga i de egyptiska fängelserna, än är inte slaget vunnet men det är inrikespolitiken som gäller nu. Många arbetare strejkar för bättre löner. Korrupta ministrar arresteras och deras pengar beslagtas. Men efter trettio års korrupt styre kommer det att ta tid att ”städa upp”. Egyptierna väntar otåligt på flytten in i deras nymöblerade, ljusa, luftiga och fria hus dit jag hoppas att vi alla blir inbjudna på invigningen. Men resan dit blir nog både lång och brokig så låt oss ha empati för deras svåra situation och inte förvärra den med utrikespolitiska dramer och skräckscenarion utan tro på deras förmåga att lösa sina problem och uppmuntra och stödja dem.

Anne Edelstam, Paris (text och bilder)