Gnistan kan lätt tändas i diktaturernas spår: även så i Burma

altArabvärldens plötsliga uppvaknande ur den dvala de tycks ha legat i under årtionden, tog världen på sängen. Vem hade trott att dessa underkastade, tysta, förtryckta ungdomar plötsligt skulle göra revolution? Men det har de gjort och revolten är långt från färdig. Vad det ska leda till står skrivet i stjärnorna.

Men en sak är säker: inget blir som förut.

Folkslag, kvinnor och barn låter sig hunsas i rädsla för repressalier i ett antal år men det kommer - förr eller senare - en tid då bägaren rinner över, när det inte finns någon återvändo, inget hopp eller framtidstro, när härskarens mask har avslöjats och denna står naken inför sanningen. Rädslan är borta och allt blir då möjligt.

Asiens ekonomier (förutom i Burma och i Nordkorea) har fått ett uppsving och dess ledare - trots att det fria ordet förblir en framtidsdröm - verkar ha förstått att de gör klokt i att låta folket få ta del av kakan för att dämpa deras revolutionslust. Kanske har de tagit lärdom av arabvärldens förakt inför sina landsmäns behov och bestämt sig för att gå händelserna i förväg? Burmas ledning lider dock av skleros. Liksom strutsen sticker de huvudet i sanden och är immuna mot folkets lidanden. Hur lång tid ska det ta innan burmeserna gör revolt? För revolten kommer förr eller senare.

Egypten har naturligtvis ett strategiskt läge som Burma aldrig kan leva upp till och situationen är så olik den i arabvärlden att det inte går att jämföra. Men vad de har gemensamt är att de är ett folk förtryckt av sina ledare som använder landet som sin egen ficka som de fyller på bäst de kan på andras bekostnad. Invånarnas rädsla för repressalier - om de sticker ut och protesterar - för egen del, för sin familj och för sina vänner är ett starkt vapen regenterna använder sig av för att stärka sin makt. Rädslan kan dock överkommas om alla enar sig mot förtrycket. Internet med facebook och twitter har spelat en avgörande roll för ungdomarna i arabvärlden att våga ge sig samlade ut på gatorna för att kräva sin frihet. Skillnaden ligger i ett fungerande nätverk.

altI Burma fungerar inte Internet. Även på de större hotellen runt om i landet, upplevde jag att det fungerade ytterst sporadiskt och flera nätverk var censurerade. Facebook fanns överhuvudtaget inte. Mobiler såg jag endast i händerna på de mera välbärgade. Till skillnad från till exempel på Indiens landsbygd där det har blivit vardagsmat. I Egypten stängdes visserligen Internet av en tid men bollen var redan satt i rullning och gick inte längre att stoppa. Dessutom kunde vissa hacka in på det nätverk som används för bland annat börsen och som staten svårligen kunde stänga av. Skräckscenariot som cirkulerar i Egypten att revolutionärerna ska trackas ner med hjälp av just facebook och twitter har bara gjort dem alltmer beslutsamma att fortsätta tills ledningen verkligen går med på deras krav. "Nu måste vi fortsätta, annars kommer vi att bli förföljda" skriver Amal på facebook. Skrämseltaktik visade sig här vara kontraproduktivt.

Aung San Suu Kyi - fri från sin husarrest sedan några månader tillbaka - tillbakavisar västvärldens funderingar kring att släppa på den ekonomiska bojkotten av Burma så länge juntan sitter kvar vid makten. Jag motsäger inte hennes krav men undrar i mitt stilla sinne om det inte skulle finnas någon möjlighet att skapa ett fungerande underjordiskt Internet system som juntan inte skulle kunna stänga av? Kan inte västvärldens ledande Internetföretag som Google göra någon nytta i det avseendet? Att kommunicera visar sig vara a och o för att lösgöra sig från en tyrann vare sig det är i form av en ledare, en äkta man, en chef... men för att modet och hoppet ska få övertaget över rädslan, måste individen känna sig trygg i enhet med majoriteten vare sig det är i en familj, i ett företag eller i ett helt land. Varje sektledare vet att isolering av medlemmarna och skrämseltaktik är väsentliga ingredienser för att hålla medlemmarna fångar i sina hjärntvättade tankar. Den egyptiska hatiska stämningen mot utländska medier bland annat är också ett exempel på hatpropaganda som fungerar. Före detta sektmedlemmar berättar att det krävs en viss mognad hos medlemmen för att vilja eller kunna förstå hur pass lurad den har blivit av ledaren, innan den reagerar. Är man inte manipulativ och pervers själv har man svårt att sätta sig in i en sådan persons illvilja mot sina egna.

Men det burmesiska folket har fått utstå tillräckligt mycket förtryck för att inte vara blinda inför ledarnas hycklande längre. De är säkert "mogna" för förändring.

Frågan är när och hur gnistan kommer att tändas? Kan vi hjälpa till? Det borde vara frågan som de som talar för ett fritt Burma borde ställa sig.

Anne Edelstam, Paris