Bägaren har definitivt runnit över i Egypten

altDominoeffekten efter Tunisiens Jasminrevolution har lett till att flera arabiska diktaturer skakar i grunden: det har varit demonstrationer både i Jordanien, i Yemen och i Syrien. Den fredliga och folkliga papyrusrevolutionen i Egypten kulminerade igår med nära två miljoner människor - som trotsade utegångsförbudet, transportproblemen (tåg och bussar stoppades av regeringen i ett försök att hindra demonstranterna) och rädslan för polisförtrycket - för att samlas i en fredlig massdemonstration i centrala Kairo och i Alexandria. Att så många människor lyckades samlas trots kommunikationssvårigheter med varken Internet eller mobiltelefoner är ett tecken på att de verkligen är beslutna att nå sitt mål.

"Inget våld har förekommit under dagen trots alla människor" berättar min egyptiska väninna Nemat på telefon från Kairo. "allt gick lugnt till, folk delade ut mat, vatten och på kvällen anlades små eldar för att hålla värmen uppe" fortsätter hon.

Kvinnor sågs sopa rent och flera hjälptes åt för att samla ihop sopor. Armén kontrollerade identitetskort och eventuella vapeninnehav innan människor släpptes in på platsen för att undvika allt våld. Egyptierna skanderade "vi ger oss inte förrän Mubarak har avgått". I Paris var det demonstrationer vid den egyptiska ambassaden: demonstranter hotades av ambassadpersonalen som kom ut och sa att "ni har blivit filmade, vi vet vilka ni är, ni kommer aldrig mer att få komma in i landet". Flera personer blev tagna av polis för att de inte hade med sig sina identitetspapper. De släpptes senare. Igår kväll tog jag tunnelbanan och trotsade tillsammans med ett hundratal demonstranter kylan i Belleville som är ett område med många mellersta östern invånare. Tunisier, algerier och marockaner fanns på plats "vi vill visa vår solidaritet med det egyptiska folket". Det skanderades "Ner med Mubarak, frihet för Egypten, Mubarak du borde skämmas..." och ekot hördes från Tahrirplatsen i Kairo: "ner med diktatorn, ge upp, ta flyget till Tel Aviv..." i ett tydligt uppror mot presidenten. Bilder på presidenten med Hitlermustasch såg jag både från filmer från Egypten och i Paris. Ingen jag pratade med var villig att ge upp förrän presidenten lämnat landet. "Hans son har redan rest till London med sin familj och ett hundratal väskor..." berättade en demonstrant. Även hans halv-engelska fru lär ha lämnat landet.

Stämningen var upprymd både här bland demonstranterna och i Egypten: "han måste ge upp inför folktrycket" verkade de flesta demonstranter jag talade med - både per telefon med Egypten och i Paris - vara eniga om.

altKallduschen kom med president Mubaraks tal i vilket han påstod att "folket har blivit manipulerat av politiska partier". Men han lovade att "inte ställa upp i nästa val i september". Hans vägran att ge upp makten tyder på en enväldig, kall ledare som vägrar att lyssna på sitt folk men visar även på en man som försöker rädda sitt ansikte. För att ha tagit detta beslut måste han dock ha armén som håller honom om ryggen. Folket ger inte upp heller och situationen kan leda till konflikter vilket vi redan sett i mindre skala i Alexandria i går kväll efter talet då mindre grupper för Mubarak kom i konflikt med majoriteten, armén gick emellan för att skilja dem åt. "Den fredliga och folkliga Papyrusrevolutionen kan utvecklas i händerna på en repressiv civilklädd polis som blandar sig med folket till en mardröm, jag är mycket pessimistisk" säger Louly, en egyptiska bosatt både i Paris och Kairo. Dagens utveckling verkar kunna ge henne rätt. Konfrontationen mellan folket och regeringen kommer nog att vara tills presidenten ger upp vilket han tydligen fortfarande inte är villig att göra: "jag tänker dö i Egypten" är en tydlig indikation på att han inte ämnar fly landet som Ben Ali i Tunisien gjorde. President Obama i sitt tal bad honom inte heller att lämna landet utan uppmanade till en "fredlig övergång". Västvärlden är rädd för det vakuum som kan få katastrofala följder för världsekonomin. Vi har redan sett hur oljepriserna har höjts i skyarna. Nemat, en erkänd egyptisk sociolog säger, "jag har varit med och demonstrerat både i förrgår och i går men nu slutar jag: presidenten har lovat att han inte ställer upp i omvalet och att han avgår när hans mandat har gått ut vilket det gör i augusti. Han vill rädda sitt ansikte och oppositionspartierna behöver denna tid för att förbereda sig inför demokratiska val i september. Nu måste vi få lugn och ro, folk är trötta och hungriga och ekonomin måste på fötter igen."

Egypten har en nyckelroll i regionen: Suezkanalen är geopolitiskt viktigt för oljetransporter, de exporterar gas och bomull, de har kulturellt och intellektuellt en ledande roll med sina universitet och sina religiösa imamer, Mubarak har också säkrat länken mellan väst och Israel. Landets tre viktigaste inkomstkällor: Suezkanalen, turismen och exporten står still sedan en vecka och Egypten beräknas redan har förlorat 10 miljarder dollar. Flera utländska investerare har evakuerat sin personal i väntan på lugnare tider.

"Oppositionen måste visa upp en enad front med en enad ledning för att ge ett alternativ till Mubarak som är acceptabelt även för USA som ger landet milliarder i bidrag sedan åratal" förklarar Saad Eddin Ibrahim - en av mina gamla lärare i sociologi på American University of Cairo - och en människorättskämpe talade från sin flyktingsort i USA i ett försök att dämpa västvärldens oro inför Mubaraks fall. "Detta är en fredlig och organiserad ungdomsrevolt. De hoppades på en förändring men regeringen har blockerat det för dem. Denna revolution kommer att förändra resten av världen också. De begär en konstitutionell förändring, El Baradei är det mest prominenta namnet men det finns minst femton andra namn... det finns flera kvalificerade politiker som kan leda en övergångsregering. Det muslimska brödarskapet är en minoritet bland dessa. De har högst 10-20% av rösterna. Alla politiska partier måste ta del i ett demokratiskt val. Egypten vill samarbeta med andra demokratier."

altArmén har inte öppnat eld mot folket under de sista 150-åren så man kan hoppas att de låter bli nu också annars kan vi räkna med ett nytt Tiananmen. Men situationen måste snart stabiliseras för annars kan det leda till ytterligare kaos och plundringar. Armén räcker inte till för att försvara egendomar runt om i landet. Nemat berättar att hennes söner och svåger patrullerar kvarteret i skift under natten med arméns stöd. Svenskan Britt gift sedan många år med en egyptier säger på telefonen "eftersom vi bor på nedre botten och det stryker omkring plundrare vågar vi inte bo kvar. Vi sover över hos vår husägare som bor högst upp". Skolor, affärer, banker och universiteten är stängda. Många är rädda för polisen som har förtryckt och terroriserat folket till tystnad genom årens lopp så när Mubarak sa i sitt tal att "jag vill se till folkets säkerhet" så går det kalla kårar nerför många ryggar... Men folket har förtroende för armén trots att presidenten själv kommer från armén.

Det är kanske också därför folket inte har gjort uppror innan trots det växande missnöjet.

Sedan Mubarak (snabbt döpt till La Vache qui rit efter osten med ett koansikte på paketet för att han ansågs så dum och tråkig) kom till makten 1981 - efter mordet på president Anwar Sadat (känd för sitt fredsavtal med Israel) - har miljarder dollar plöjts ner i ekonomin och i infrastrukturen. Men pengarna har mest varit en fördel för affärsmän. Folkmassan har fått lida på grund av makthavarnas korruption. De emigrerade till andra arabländer för att tjäna pengar (till Saudi Arabien, till Irak och gulfstaterna) och visade inte sitt missnöje så länge de hade mat för dagen. På 90-talet drabbades landet av olika terrordåd. Mubarak överlevde ett mordhot med nöd och näppe. Efter det började egyptierna fråga sig vad händer om han blir mördad? De hade ingen vicepresident (en av presidentens närmaste män utnämndes först häromdagen). Det saknades alternativ med odemokratiska val och förbjudna politiska partier. Mubarak använde sig av människors rädsla för terrordåd för att förtrycka oppositionella och tortera politiska fångar utan att de erbjöds någon juridisk hjälp. Trots det blev det ett nytt terrorattentat i Luxor. Dråpslaget för det redan fattiga Egyptierna blev kriget i Irak och den ekonomiska recessionen i gulfstaterna vilket bidrog till att arbetarna skickades hem igen till ett land utan möjlighet att försörja dem. Mindre och mindre pengar för den breda massan, trots landets rikedomar, korruption, förtryck... och så kom hoppet med Tunisiens Jasminrevolution som följdes noggrant av alla egyptier.

Detta är en hoppets revolution, låt oss hoppas att den leder till den demokrati som arabvärlden förtjänar och som västvärlden hela tiden har velat "exportera" men som nu - när den står inför dörren - vi verkar vara rädda för.

Nemat tillägger innan vi lägger på luren "det kommer nog att bli några kaotiska dagar till men jag kan inte tänka mig att armén vänder sig mot folket och presidenten är sjuk och kommer att tvingas ge upp. Detta är en övergång till en sann demokrati och en ny världsbild." Problemet blir om Mubarak använder det upptrappade våldet som ursäkt för att stanna kvar vid makten. Tusentals kvinnor och barn är fast på torg och gator, många är sårade och aggressiva grupper attackerar demonstranterna. Ännu är inte slaget om Egyptens frihet över.

Anne Edelstam Paris 2 feb -11