Polen, år 0

Polen, år 0

På söndagen avhölls lokalval i Polen, där det konservativa regeringspartiet, Lag och Rättvisa, gick starkt tillbaka i alla större städer, och en blandad opposition av liberala, socialistiska och självständiga kandidater fick stöd av stora delar av väljarkåren. Valen avlöpte utan incidenter, och även om den allmänna utvecklingslinjen är klar väntas de officiella siffrorna först i nästa vecka.

I huvudstaden, Warsawa, fick representanten för Lag och Rättvisa, Kazimierz Marcinkiewicz, visserligen fler röster (36,7 procent) än sin liberala motståndare, före detta riksbankschefen Hanna Gronkiewicz Walts, med 35,5 procent, representant för det största oppositionspartiet, Medborgarplattformen. De två måste därför ställa upp i ett utslagsgivande val, där det är uppenbart att de som i söndagens val röstade på socialdemokraten Marek Borowski - från landets tredje största parti - kommer att lägga sina röster på Gronkiewicz Walts.

Lag och Rättvisa förlorar alltså troligen den post som var språngplankan för landets nuvarande president, Lech Kaczynski, när han vann valet i oktober 2005. Tillsammans med sin tvillingbror, premiärministern Jaroslaw Kaczynski, företräder han en märklig blandning av mycket strikta traditionella katolska värderingar och motstånd mot marknadsreformer, där även ett försvar för ett socialt skyddsnät ingår. I parlamentet har Lag och Rättvisa inte absolut majoritet utan litar till stödpartierna Samoobrona (populistiskt) och Förbundet för polska familjer (katolskt och ultrakonservativt), vars bägge ledare blev utnämnda till vice-premiärminstrar. Men koalitionen bröt samman i september i år då Samoobrona stöttes ut ur samarbetet på grund av oenighet om budgetarbetet.

Även i Krakow och Gdansk gick Lag och Rättvisa tillbaka, och städerna kommer hädanefter att styras av representanter för Medborgarplattformen och socialisterna, respektive. Wroclaw kommer att styras av en självständig kandidat. Till och med landsbygden, bröderna Kaczynskis viktigaste väljarbas, har enligt opinionsundersökningar vänt regeringspartiet ryggen.

Resultaten är en ny kovändning i polsk politik, som efter självständigheten från Sovjetblocket vajat fram och tillbaka mellan höger och vänster, och ännu långt ifrån tycks ha funnit sitt jämviktsläge. Få andra europeiska länder har ett mer komplicerat politiskt panorama där vänster och höger är långt ifrån den enda skiljelinjen; även katolicism och sekularism ställs på sin spets i debatten, liksom sociala frågor, där det sittande, värdekonservativa regeringspartiet Lag och Rättvisa, befinner sig närmare socialdemokraterna än liberalerna inom Medborgarplattformen. Dessutom finns starka nationalistiska krafter representerade på parlamentsnivå, samt en förvisso högst förståelig misstro mot grannländerna Ryssland och Tyskland på den internationella politikens område.

Polen, som kanske mer än något annat land lidit under och gjort heroiska uppror mot Europas två totalitarismer under 1900-talet, såväl brun som röd, har inte lyckats komma tillrätta med sig självt politiskt, vilket bland annat gett upphov till att man sedan i somras saknar en officiell ambassadör till EU i Bryssel, till att bröderna Kaczynski motsäger varandra när det gäller skapandet av en internationell militär insatsstyrka, till att försvarsministern, Radoslaw Sikorski, lyckades beskriva den nya gasledningen mellan Ryssland och Tyskland genom baltiska havet som en "upprepning av pakten mellan Molotov och Ribbentrop", med hänvisning till pakten mellan Hitler och Stalin, som utgjorde startskottet för andra världskriget.

Var och en som betraktar sig som europeisk demokrat är ett stort tack skyldig flera generationer polacker, oavsett om de har katolska, nationalistiska eller andra förtecken, och det är ett tack som är pinsamt sällsynt i västerländsk offentlig debatt.

Den nuvarande polska utrikespolitiken är emellertid inte i nivå med de stolta traditionerna, utan baserar sig mer på känslomässiga ticks än på välgrundade argument. Det ojämförligt viktigaste landet bland EU:s nya medlemmar, med närmare 40 miljoner medborgare, saknar en koherent politik såväl internt som utrikespolitiskt, och låter sig driva fritt allteftersom vindarna blåser; ena dagen går man med i USA:s krig i Irak, andra säger man att man blev "medlurad", ena dagen ska man föra en marknadsliberal ekonomi, andra ska sociala program av socialdemokratiskt snitt uppföljas och utvecklas, och så vidare.

Denna labila situation gör Polen till en tveksam samarbetspartner, inte minst inom ramen av EU, trots landets demografiska vikt, i paritet med till exempel Spanien. Det är av oerhörd vikt att Polen mognar demokratiskt, i första hand naturligtvis för polackerna själva, men också för Europa i allmänhet. Möjligen och förhoppningsvis kan resultaten av de nuvarande lokalvalen ge en antydan till en början av en dylik mognad.

Möjligen och förhoppningsvis skulle de nuvarande lokalvalen innebära ett slag för år 0 i polsk politik, och om Polen på allvar skulle kunna inkorporera sig i det internationella samtalet har vi andra, särskilt vi EU-medlemmar, ingenting annat än att vinna på det.

Anders Forsberg