Egyptiskt parlamentsval eller årets skämt?

altDen sittande presidenten har behållit sin position i trettio års tid, sedan Anwar el Sadats mord 1981 av de fundamentalister han själv släppte ur sina fängelsehålor för att i stället fylla dem med de nationalister han fruktade skulle störta honom efter Nassers död. President Hosni Mubarak - snabbt omdöpt av de gladlynta egyptierna till La Vache qui Rit, efter den bild på mjukosten med samma namn som han inte är så olik - den dåvarande vicepresidenten som ingen hade direkt lagt märke till, kom till makten som en tämligen okänd och blek figur. Han har inte heller gjort sig känd eller uppmärksammad under den tid han har suttit vid makten.
Inga krig har startats, inga lyckade fredsförhandlingar heller (som under Sadat och Carter), inga stora projekt (som konstruktionen av Aswandammen under Nasser) utan status quo råder: fortfarande lyder samma förbud att samlas som under undantagstillståndet efter Sadats mord; fortfarande råder censur; fortfarande lyder Mubarak USA; fortfarande pyr missnöjet under ytan redo att explodera när som helst; islamister förtrycker kopter (den 10% kristna minoriteten); män förtrycker kvinnor... Egypten går bakåt på de flesta områden.
Kefaya (det räcker!), oppositionspartiet med Alaa el-Aswany (författaren till bestseller boken Yacoubian's Building) i spetsen påstår att "parlamentarikerna låtsas som om vi hade ett riktigt parlament när de egentligen är nominerade (av presidenten)". El-Aswany beklagar sig över att Egypten är alltjämt ett ockuperat land, inte av utländska makter utan av tyranner sedan 1952 och Gamal Nassers revolution som störtade både den dåvarande regeringen och kungahuset. Han var karismatisk och därför omtyckt av folket men det odemokratiska envälde han inrättade gäller fortfarande. Militärer avskyr intellektuella och alla som har egna synpunkter vilket är normalt inom armén men inte för att regera ett land. Inte ens justitieministeriet är oberoende i Egypten, eftersom det är presidenten som nämner den allmänne åklagaren vid den högre domstolen och domarna är beroende av justitieministern. Därför är presidenten själv ansvarig för den tortyr som fångarna regelbundet utsätts för i de egyptiska fängelserna.

El-Baradei tror på dialog, på demokrati och skulle kunna vara ett alternativ för Egypten om det nu skulle bli ett rättvist presidentval. Men vem tror på det? Det Muslimska Brödarskapet har funnits sedan 1928 och trots att de finns på plats och hjälper folket i nödsituationer, är de inte intresserade av demokrati. De två parlamentsvalen (den 28 november och den 5 december 2010) var en illusion där det sittande partiet NDP (National Demokratiska Partiet) bara konfirmerade sin roll. Det var inget demokratiskt val. Presidentvalet kommer inte att vara annorlunda. Mubaraks son har hyllats av sin far som näste kandidat men frågan är om inte presidenten själv - trots sin höga ålder och sviktande hälsa - inte föredrar att sitta kvar ännu en omgång...

I mellantiden blir det enbart sämre för folket: högre arbetslöshet, dålig utbildning, censur, fundamentalism... Despoternas hajar svälter folket i alla avseenden medan turisterna blir uppätna av andra hajar i havet. Håller paradiset på att förvandlas till mardröm?

Anne Edelstam
Paris