Över det tidigare så frisinnade Holland blåser förändringens vindar

altDen fjärde oktober återupptogs rättegången mot Geert Wilders. Samtidigt som de långa förhandlingarna mellan de tre borgerliga partierna äntligen ledde till en regeringsöverenskomst, skall Wilders försvara sina tuffa uttalanden i press och övrig media. Har han överskridit gränserna för den lagfästa yttrandefriheten och hur stor är chansen att han i så fall kan bli dömd? Wilders riskerar ett års fängelse. Hur smart är det att i detta läge försöka få honom fälld? Blir det kanske istället ännu mera reklam för hans Frihetsparti? Flera frågor kan ställas.

Processen började direkt med en överraskning. Wilders åberopade sin rätt att tiga. Förstå saken rätt: mannen som kämpar för vår yttrandefrihet vill nu inte säga någonting. Istället för yttrandefrihet alltså tystnadsfrihet. Det finns ingenting att tillägga eller belysa, ansåg Wilders. Ingenting om hans avsikt, ingenting om i vilket sammanhang han yttrat sig och ingenting om huruvida alla hans uttalanden varit korrekt återgivna i media. Han ville dock få två minuter att förklara sig. Jag sitter här mot min vilja, menade Wilders, vilket väl knappast är något unikt om man sitter på den åklagades bänk.

Han menade dessutom att domstolen inte var objektiv och att det hela liknade en politisk process. Hans advokat krävde en annan och neutral domare. Resultatet blev att rättegången sköts upp och redan klockan kvart över ett fick journalisterna, inklusive de från Sveriges Radio, troppa av med lång näsa. Försvarets begäran avvisades. Men veckan efter inlade de ännu ett jäv mot domaren, nu med framgång; processen skall vid senare tillfälle återupptas av en ny domstol. Hela det nederländska rättsväsendet verkar vara i gungning.

I Wilders entourage kan man skymta den kände arabisten Hans Jansen. Denne har efter 9/11 och morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh mer och mer drivits in i Frihetspartiets armar, för att inte säga tentakler. Jansen har beskrivit Karen Armstrong som en moder-överste för alla islamapologeter. 2008 publicerade han boken Islam voor Varkens (= grisar, vilket enligt Jansen alla rättrogna muslimer anser oss andra vara). Någon starkare ekumenisk känsla verkar han inte besitta. Senare debattartiklar från hans penna är upptagna i den polemiska boken Eindstrijd; vi är redan nu förvecklade i Det Avgörande Slaget. Det var kanske inte heller någon tillfällighet att Wilders själv pratade om "krockande yttrandefriheter". Han syftade förstås på Civilisationernas kamp av Samuel P. Huntington. Även Wilders har de senaste åren radikaliserats. När han fortfarande var medlem av det liberala partiet VVD uttalade han sig vid olika tillfällen kritiskt mot de israeliska bosättningarna och barriären på Västbanken och förespråkade forsatta fredsförhandlingar. Innan mordet på Pim Fortuyn menade han att Islam var en religion som alla andra. Nu kallar han den en farlig ideologi och Koranen dess Mein Kampf.

Bakom Frihetspartiet breder sig ett omfattande internationellt nätverk ut. Partiet sponsras med "ett sexsiffrigt belopp" av The David Horowitz Freedom Center in Los Angeles. Pamela Geller som nyligen profilerade sig som motståndare till moskébygget vid Ground Zero och som beskriver Wilders som "my ideal man", är involverad, liksom Daniel Pipes, historiker och stiftare av The Middle East Forum med tretton böcker om Islam bakom sig. Robert Spencer, en teolog som skrivit nio anti-islamböcker och upprättat två hemsidor, JihadWatch samt DhimmiWatch, och Bat Ye´or är båda beryktade för deras kompromisslösa uttalanden. Bat Ye'or är kanske mest känd för boken Eurabia och för hennes uttalanden i samband med det internationella forum som på initiativ av Göran Persson avhölls i Sverige år 2004. "Efter 9/11 2001 mobiliserade EU och dess mäktiga Kommission alla media mot Förenta Staterna och Israel för att utstörta Eurabias budskap över hela befolkningen." Bat Ye'or fäste särskilt uppmärksamheten på ett konstverk av konstnärsduon Feiler&Feiler vilket enligt henne förhärligade en kvinnlig palestinsk självmordsbombare. Israels ambassadör vid tillfället drog f. ö. ur kontakten och kastade den i det blodröda vattnet, vilket förorsakade kortslutning.
Detta var inte något EU-initiativ, utan en svensk inbjudan till 58 länder, inklusive Israel. Inget kritiskt uttalande gjordes och ingen resolution antogs mot vare sig USA eller Israel. Slutdeklarationen hänvisade till andra världskrigets judeförintelse som bakgrund till 1948 års folkmordskonvention.

altAndra personer med Wilders-anknytning är den Israeliske historikern Benny Morris som återupplivat idén att skapa en palestinsk stat i Jordanien och Arieh Eldad, mannen bakom Facing Jihad- konferensen som avhölls 2008 i Jerusalem där Wilders var inbjuden. Denne kom med åtta livvakter och kände sig, enligt egen utsago, för första gången otryggare än i Nederländerna. Eldad som leder det lilla högerextrema partiet Hatvika är professor i plastisk kirurgi och en tidigare brigadgeneral. Han anser Netanjahu vara för soft och menar liksom Pipes att det finns plats för palestinierna i antingen Jordanien eller Egypten. Men inte i Israel. Han förkastar Oslo-överenskomsterna och motsätter sig fredsförhandlingar och president Obamas försök till förmedling. "Jag saluterar professor Eldad för hans...patriotism", yppade Wilders under denna konferens. I USA umgås han med neo-cons och i Israel med högerextremister; hemma i Holland tonar han ner sina uttalanden, otvivelaktigt med blick på det kommande regeringssamarbetet. Enligt veckotidningen Vrij Nederland kommer Nederländerna att med Wilders i regeringen placera sig "långt utanför den internationella huvudfåran" (4 okt. 2010). Kanske, men Wilders är långt ifrån isolerad och ses i flera läger som en salongsfähig förtolkare av ett uttbrett missnöje med bestående politiska strukturer. Med vemod tvingades vi häromveckan ta avsked av en talesperson av annat snitt: Tony Judt. Han sista bok blev ett upprop till samling bakom förlorade socialdemokratiska ideal. Var det en ropandes röst i öknen?

En ohelig allians i Nederländerna

Kristdemokraternas partikonferens direktsändes på TV. Det var infotainment i den högre skolan. Efter en hetsig - men kristen - debatt beslöts med två tredejedelars majoritet att partiet accepterar en regeringskoalition kristdemokrater/liberaler med stöd av Frihetspartiet. Särskilt partiets äldre koryféer uttalade sig i starka ordalag mot ett sådant i deras ögon ödesdigert samarbete. En ledamot tyckte att tidigare statsministern (och numera cykelfantasten) Van Agt borde säga upp sitt medlemsskap, en annan refererade till Geert W. "som är brukligt med kriminella personer". Stämningen var hög i tak i detta parti som gjorde ett rekorddåligt val med endast 13,6 % av väljarkåren bakom sig. Liberalerna har nu blivit landets största med 20,5 mot socialdemokraternas 19,6. Liberaler, ja, men man kan undra hur mycket av de gamla idealen finns kvar. VVD framstår som ett städat alternativ till Frihetspartiet och har uppenbarligen riktigt längtat efter en högerkoalition; allt annat än socialdemokrati skulle det vara. Vi får nu en sådan men frågan är hur länge den kan hålla. Tidigare hade det kristdemokratiska CDA fyra regeringsperioder och innan dess hade vi en röd-blå samling, kallad PAARS = lila, den som Fortuyn så retade sig på. Efter Paars 1 kom Paars 2 och nu har något snille kommit på beteckningen BRUN 1 för den nya koalitionen. Allt i yttrandefrihetens tecken.

Mark Rutte blir den första liberala statsministern på hundra år. Inom hans parti verkar behovet av ideologi eller visioner avlägsnare än någonsin. Liksom Moderaterna profilerar man sig som ett "arbetarparti" - det skall löna sig att arbeta - men till skillnad från dem välkomnar man ett samarbete med Frihetspartiet, PVV. Det pratas mycket om att sänka skatterna och få igång ekonomin. Den osynliga handen skall verka men samtidigt kräver den politiska verkligheten en uppsjö av ingrepp och restriktioner. Vissa menar cyniskt att det finns ett ord för denna idéströmning: populism. Den nya regeringen som består av ministrar från två partier, det liberala och det kristdemokratiska, kommer således att vara pragmatiskt inriktad och utgöras av handlingens män - och få kvinnor, närmare bestämt tre.

Mark RutteI regeringsöverenskomsten ägnades inte oväntat största utrymmet åt immigrationsfrågan, hela sju sidor mot t.ex. en om miljön. Kommentatorer menar att de utlovade besparingarna kommer att bli svåra att förverkliga. De flesta drabbar den offentliga och sociala sektorn. Kulturbidragen kommer också att beskäras rejält. Wilders har länge uttalat sitt ogillande av (elitär) kultur. Först fick "Vänsterkyrkan" (läs socialdemokratin) på huden; på sistone har han vädrat sitt missnöje mot "Vänsterhobbyn" (läs konstutövande). Nu kommer kulturbudgeten att skäras ner med 200 miljoner euro samtidigt som man vill höja momsen från 6 till 19 %, vilket bl. a. blir direkt märkbart i en förhöjning av entrébiljetter. Eftersom museer och bibliotek undantas, kommer indragandet av subventionering framförallt att drabba teater- och danssällskap o. likn. Av dessa räknar man med att närmare hälften får lägga ner sin verksamhet. Regeringen vill dessutom avskeda 400 medarbetare i den offentliga musiksektorn, inklusive 300 musiker i fyra orkestrar bl. a. Radio Filharmonisch Orkest, där Bernard Haitink har varit och Jaap van Zweden nu är dirigent. Haitink har reagerat med ett öppet brev där han beskriver denna åtgärd som ett "flagrant illdåd". Man kan på baksidan av ett kuvert räkna ut vilken form av kultur som härmed gynnas. Tonvikten läggs på spektakelkonst, underhållning och en alltmer ökande kommersialisering. Den smala - ej lönsamma - kulturen kommer ytterligare i kläm. Besparing på kort sikt, utarmning i längden.

Över det tidigare så frisinnade Holland blåser förändringens vindar. Det samlade skattetrycket är lika högt som i Sverige och regelskogen minst lika snårig. Dessutom är sjukförsäkringen i privata händer och skall alla framöver betala 10 euro/månad mer samtidigt som täckningen försämras. Till yttermera visso flyttas bordellerna bort från de populäraste stråken, inte bara i Amsterdam, skall försäljningen av hasch och marijuana regleras, samt måste alla hundar hädanefter vara kopplade; tre känsliga och omstridda punkter! Samhället i Mandevilles Fabeln om bina verkar gå mot sitt slut.
Oppositionen formar ett formidabelt block och vi bevittnar här samma tudelning av det politiska landskapet som i Sverige. Den holländska minoritetsregeringen kommer att segla ut som en barkbåt på en stormig ocean. Dels är den beroende av stödet från Frihetspartiet, dels måste den bemästra den tredjedel av kristdemokraterna som på partikongressen inte ville stödja ett samarbete med detta parti. Både experter och vanligt folk är skeptiskt inställda till dess sjöduglighet. Häromdagen lade Wilders ut med att kräva att biträdande departementschefen Veldhuijzen van Zanten-Hyllner måste avstå sitt ena pass - det svenska. Enligt regeringsöverenskomsten skall det framöver vara omöjligt att besitta två nationaliteter. "Även om man har en blond kalufs och ett svenskt pass", enligt Wilders. Premiärminister Rutte vill inte ifrågasätta Veldhuizens lojalitet gentemot Nederländerna. Man kan undra om inte Wilders på denna punkt bara är konsekvent. Undantagna blir f.ö Argentina och Marocko där en medborgare inte kan avstå sin nationalitet.

Slutligen vill jag omtala det för svenska förhållanden kuriösa faktum att Nederländerna nu har fått tre "speciella" kommuner. Det handlar om de karibiska öarna Bonaire, Saba och Sint Eustasius. De övriga tre tidigare kolonierna Aruba, Sint Maarten och Curaçao blir autonoma länder inom det Nederländska Kungariket. Detta kan låta som en anakronism men blev ett faktum klockan 10 minuter över 10 på ett symboliskt och möjligen ominöst klingande datum: 10-10-10. Invånarna på Sint Eustasius blev mycket upprörda över att det nu plötsligt skulle komma ett skattekontor på den lilla ön. Myndigheterna hotar till råga på allt att uppkräva skatterna retroaktivt. Känsliga frågor är också ett eventuellt godkännande av homoäktenskap, abort och eutanasi. Hur skall det funka på en sådan liten ö (21 km²) med så liten befolkning (2.200 personer)? En av invånarna som intervjuades verkade dock mest bekymra sig om hur det i forsättningen skulle gå med hans dagliga ranson weed.

Det talas om ett spöke som återigen far över Europa. Vindarna som blåser upp verkar få konsekvenser på oanat håll. Povel Ramels fråga kan således få en oförutsedd renässans.

Niklas Anderberg

Källor: Vrij Nederland, De Groene Amsterdammer, Trouw, NRC Handelsblad, Holländsk TV