Claude Chabrol, med ironi och geni

Claude ChabrolClaude Chabrol – en av vår tids stora regissörer – är död. Han gjorde mer än 70 filmer. Alla är inte omistliga. Men tillräckligt många. Hos mig har framförallt Le Boucher, Slaktaren (1969) stannat kvar i minnet. Miljön för detta mästerverk fann Chabrol i den sydfranska byn Trémolat, belägen vid en av Dordogneflodens mest spektakulära meanderbågar.

Under den månad då de laddade scenerna spelades in bodde han tillsammans med sin dåvarande hustru Stéphane Audran, tillika en av filmens huvudrollsinnehavare, på Le Vieux Logis – en gammal tobaksfarm som förvandlats till traktens mest atmosfärrika hotell. Även Henry Miller, Jacques Brel och François Mitterrand har varit gäster där. Och nu bor också jag på Le Vieux Logis.

Sent på kvällen promenerar jag långsamt genom byn. Den känns mycket välbekant, trots att jag aldrig har varit här förut; men jag känner igen byn från Slaktaren.

Filmen inleds med ett bröllopsfirande där två av byns främmande och ensamma fåglar – småskolelärarinnan Hélène (Stéphane Audran) samt slaktaren Popaul (spelad av Jean Yanne) – råkar hamna bredvid varandra vid middagsbordet. Hélène har flyttat till trakten för att börja ett nytt liv, helst utan karlar, efter att ha blivit övergiven och sårad av den man hon älskade. Popaul har under de senaste femton åren varit yrkessoldat i franska armén och bland annat tjänstgjort i Algeriet och Indokina. Nyligen har han återvänt till sin födelseby för att överta den nyss avlidne faderns slakteri.

Hélène och Popaul framstår som varandras motsatser. Hon är vacker, förfinad, bildad, belevad, sval. Han är okultiverad, på gränsen till primitiv, fåordig, märkt av sina krigsupplevelser. Ändå dras de till varandra, träffas allt oftare. På något egendomligt sätt attraheras Hélène av denne oborstade man. Hon tillåter dock inte att han berör henne fysiskt.
Anar hon faran men är oförmögen att undvika den? Vid vilken tidpunkt börjar hon förstå att det är Popaul som har utfört de bestialiska morden som bygden skakas av? Ska hon själv bli nästa offer?

Det är en kuslig och gripande berättelse, svår att frigöra sig från. Jag ser brottstycken av filmen flimra förbi när jag tidigt om natten vandrar genom byn och korsar torget med kyrkan, caféet och den stora skolbyggnaden, där en stor del av filmen utspelar sig. Jag blickar upp mot fönstret där Hélène hade sin bostad. Inte en rörelse märks; alla lampor är släckta, fönstret mörkt.
Jag fortsätter genom byns tomma, tysta gator, passerar slakteriet – ensam men förföljd av mina egna steg.

Johan Werkmäster