Enron - vid skranket

Enron - vid skranket

På måndagen den 23 oktober dömdes Jeffrey Skilling till 24 år fängelse för förskingring, trolöshet mot huvudman, med flera av de 28 åtalspunkter som riktades mot honom i en domstol i Houston, Texas. Det var det näst längsta fängelsestraffet för "white-collar"-brott som utmätts i USA, efter Bernard Ebbers 25 åriga dom för liknande brott. Skilling var verkställande direktör för energibolaget Enron, medan Ebbers, som dömdes tidigare i år, innehade samma post inom telefonbolaget Worldcom. Ebbers roffade åt sig omkring 11 miljarder dollar, medan Skilling inte lyckades ta ut mer än en halv miljard för egen del ur sitt bolag.

enron_onesheet

En satir om Enrons killar från Press kits

Enron var det första företaget som imploderade i sekelskiftets affärsskandaler i USA, och står därför som en slags symbol för smutsiga affärer, vilket sannolikt bidrog till den hårda domen. Genom så kallad "kreativ bokföring" och genom att skriva över skulder på andra bolag lyckades Skilling och företagets grundare, Kenneth Lay, som dog i en hjärtattack i somras, dölja Enrons katastrofala ekonomiska tillstånd för såväl aktieägare, investerare och anställda (som vid kraschen förlorade inte bara sina arbeten utan också sina hopsparade pensionspengar). Alltmedan företaget förblödde höjdes direktörslönerna, fallskärmsavtalen och optionerna och aktiekursen hölls uppe genom falska rapporter till aktieägare, marknad och media, och de anställda uppmanades ta ut en del av sin lön i aktier.

Med hjälp av en välsmord reklamapparat lyckades Enron skapa en aura av ett synnerligen välskött företag, vilket ingav ett så stort förtroende att energibolaget svingade sig upp till sjundeplatsen bland amerikanska företags omsättning.

Lärdomen från spektaklet är tvåfaldig. Å ena sidan belyser den med all önskvärd tydlighet att när kapitalismen ges helt fria tyglar så skenar den, liksom den gjorde under holländsk tulpanhandel, slavhandel, med flera exempel. Å den andra visar den på styrkan i det amerikanska rättsväsendet; förövarna dras inför rätta och döms, och även om det sker senfärdigt, och även om straffen tills helt nyligen var löjeväckande, är de nu allvarligt menade och kännbara. Det är mer än man kan säga om Skillings epigoner i svenska Skandia, för att ta ett närliggande exempel.

"Reklam är livsfarlig" skrev Sven Lindqvist för snart 40 år sedan, och trots sin träaktighet och bror-duktigattityd hade han rätt i det. Föreställningen om en viss framtid går att tillverka och övertyga människor om, vilket leder till självuppfyllande profetior. Tror vi på Enron, eller på tulpaner, så skapas deras relativa värde utifrån denna tro, snarare än deras reella värde; aktiekurserna är ett mått på exaltation snarare än på produktion och försäljning.

Enron vissnade och gick i konkurs i december 2001, men innan dess hade företagsledarna, Skilling och Lay bland dem, sålt sina aktier och räddat sina förmögenheter. De anställda däremot satt kvar med sina värdelösa papperslappar som de troskyldigt avstått lön och pension för.

Enronaffären är således ett utomordentligt exempel på att ärlighet inte lönar sig på den korta sikt som flertalet företags bokslut styrs av, och att enda sättet att kupera de vildvuxna företagen är genom statlig intervention, regler och styrmekanismer som kan hanteras antingen på europeiskt vis genom insyn och förhandlingar, eller amerikanskt, genom justitia. Lämnas de på egen hand öppnas möjligheterna för omfattande förskingring, som det alltid finns individer som tar för sig av.

Anders Forsberg