Jämna opinionssiffror i amerikansk kongressval

Jämna opinionssiffror i amerikanskt kongressval

Den 7 november går USA till val. De stora ödesfrågorna är kriget i Irak och nationell säkerhet i en situation där demokraterna tycks oförmögna att slå mynt av det stigande missnöjet med president Bushs republikaner.

Hela representanthuset och en tredjedel av senaten ska bytas ut, eller sitta kvar. Normalt sett har dessa val tämligen begränsad betydelse, särskilt för omvärlden, men denna gång är de viktigare än på länge: Republikanerna har för tillfället majoritet i alla de viktiga institutionerna (presidentämbetet, bägge kongressens kamrar samt högsta domstolen, som har en betydligt större makt i USA än i flertalet demokratier) och kan därför tämligen ostört genomföra sin politik. Såväl kriget i Irak som de nya lagar som begränsar de medborgerliga fri- och rättigheterna kan komma att ifrågasättas om demokraterna skulle få majoritet, antingen i senaten eller i representanthuset.

Senaten, som består av 100 representanter, har stora befogenheter att stoppa och fördröja lagförslag, och om demokraterna vann sex nya platser av de 33 som det röstas om skulle det sätta en effektiv hämsko på George Bushs politik under de två år han har kvar vid makten. En demokratisk vinst i Representanthuset (15 nya platser av 435, där folkrika delstater har fler representanter) skulle betyda att strömmen av konservativa lagförslag skulle sina.

Kriget i Irak och betoningen av nationell säkerhet, som till en början ledde republikanerna till skyhöga popularitetssiffror, har så småningom blivit deras black om foten. Enligt ledande opinionsundersökningar stöder bara omkring 40 procent av amerikanerna president Bush, vilket är de lägsta siffror som registrerats för en president sedan Richard Nixon och Watergateskandalen. Kongressen har ännu lägre opinionssiffror och omkring 70 procent av amerikanerna anser idag att utrikespolitiken slagit fel och förhindrar amerikanerna att leva så gott som de skulle kunna göra.

Den katastrofala hanteringen av orkanen Katrina påvisade också att det blivit en utbredd praxis inom det demokratiska partiet att utnämna goda vänner till höga administrativa poster, snarare än människor med kompetens och erfarenhet.

Och som grädde på moset kom skandalerna: Mitt under pågående kampanj uppdagades att den republikanske kongressledamoten Mark Foley försökt ragga upp underåriga pojkar genom att skicka e-postmeddelanden med grovt sexuellt innehåll. Foley avgick, men affären lever vidare då det utreds om den republikanske gruppledaren i Kongressen, Dennis Hasters, höll sin partikamrat om ryggen. Dessutom hann inte valdistrikt 16 i Florida byta ut Foleys namn på valsedlarna, så partiet kämpar en hård kamp om att få folk förstå att de inte röstar på en pederast.

Samt korruptionen som ledde till lobbyisten Jack Abramoffs fall och fängelsedom i januari i år, vilket drog med sig bland andra dåvarande kongressledaren Tom Delay i ett spindelnäts artade muthärva. I mars dömdes republikanen Randy Cunningham för en miljonmuta från en vapentillverkare, medan fallet Lewis Libby - Dick Cheneys tidigare stabschef som läckte en CIA-agents identitet till pressen - ska upp i domstol i januari.

Man skulle kunna tro att kavalkaden av skandaler och irritation över utrikespolitiken borde säkra en rejäl uppgång för demokraterna, men enligt en samstämmig kör av opinionsundersökningar och kommentatorer tycks inte så vara fallet. Det parti som stått för i stort sett samtliga progressiva lagförslag i USA - allt ifrån Roosevelts New Deal till Al Gores miljöpolitik - saknar idéer och i viss mån även ledare. Deras kritik av utrikespolitiken inger begränsat förtroende då i stort sett samtliga, likt förre presidentkandidaten John Kerry, röstade för Irakkriget när det begav sig. De två mest troliga presidentkandidaterna i valet 2008, Hillary Clinton och Al Gore, bidar sin tid, och den förra dras med misslyckandet med sitt stora projekt under sin makes presidentperioder, nämligen reformen av sjukvårdssystemet, medan den senare har redan en gång förlorat en strid med Bush. Det tredje alternativet är Barack Obama från Illinois, men han är sannolikt ett för oprövat kort, och mer av en konsensuspolitiker som gärna kommer överens över partigränserna.

Ett flertal försök att förnya partiet har gjorts på senare år i syfte att bryta de neokonservativas dominans, men det har huvudsakligen medfört att man närmat sig dessa, särskilt i frågor som rör religion och moral, när det inte urartat i ren marknadsföring av så intetsägande budskap som möjligt.

De republikanska majoriteterna i Washington beror således mindre på partiets egna förtjänster än på demokraternas oförmåga att utnyttja en politisk konjunktur som för deras del knappast skulle kunna vara bättre.

Trots opinionsundersökningarna beror emellertid amerikanska valresultat ofta mer på lokal politik än på presidenten och utrikespolitiken, och de enskilda företrädarna i Washington är för det mesta populära i sina hemstater även om förtroendet för institutionerna de arbetar i minskat. Därför är systemet trögt, och svängningarna från ett parti till ett annat långsamma. Det talar till republikanernas fördel.

Det innebär också att olika frågor har olika tyngd i olika delstater. Illegal immigration är en stor fråga i Arizona, men tämligen ointressant i Montana, religiöst relaterade frågor är viktigare i Mellanvästern än i Nordost, och så vidare.

Sannolikt kommer det att bli ett jämt val, men resultatet kommer som sagt att ha betydande följdverkningar såväl inrikes- som utrikespolitiskt, samtidigt som det fastlägger det politiska landskapet under de två år som är kvar till nästa presidentval.

Anders Forsberg