Hermann Gmeiner och hans livsverk SOS-Barnbyar

Flicka i en Barnby i ThailandVad är det som präglar en människa? Hermann Gmeiner, SOS-Barnbyarnas grundare, var övertygad om att en barndom fylld av kärlek, respekt och tolerans är nödvändig för ett barns sunda utveckling.  Om vuxenvärlden ger barnet verktyg att hitta sin inre kärna och en positiv självbild, får det positiva effekter för det psykiska och fysiska välmåendet.  I sitt identitetssökande behöver barnet en förebild och saknar barnet sin förälder som identitetsmall, söker han eller hon sig en role model utanför hemmet på gott och ont.  Upplevelser i barndomen kan vara en hjälp, men även ett hinder i vuxenlivet. Även om vi alla är medvetna om hur viktiga barndomsåren är, blir många barn ignorerade, manipulerade, missbrukade och misshandlade och sedan lämnade åt sitt öde.

Åren 1961-1963 arbetade jag på SOS-Kinderdorfs huvudkontor i Wien, Tuchlauben 7, tillsammans med fyra medarbetare. Min chef var österrikaren Hermann Gmeiner (1919-1986). Upplysningskampanger värvade empatiska personer att anmäla sitt intresse att ta över "fadderskapet för ett barn" och i min uppgift ingick att passa ihop ett barns intressen med en fadders.

Det kunde handla om en enskild person, en familj eller en förening som ville stödja barnet under uppväxten, inte bara med ekonomiska bidrag, utan även personligen. Jag berättade om barnets bakgrund och skickade med fotografier och såg till att kontakten inleddes.

Redan vid min anställningsintervju berättade Hermann Gmeiner för mig om sin egen barndom och vad som närt hans övertygelse om vad ett barn behöver för att bli en trygg och ansvarstagande vuxen. Han hade själv upplevt nöden hudnära. Hans mor hade dött när han var en liten pojke. Hans äldsta syster Elsa belastades med en alldeles för stor ansvarsbörda, hade fått lova sin mor på dödsbädden att ta hand om sina småsyskon i hennes ställe. Hur många syskon han hade framgick inte av hans skildring, men han berättade att familjen varit barnrik och att han hade växt upp på en bondgård i Vorarlberg i västra Österrike. Familjen hade varit fattig, men på grund av att skolläraren kunnat övertyga hemmet och ledningen för en stiftelse om att pojken hade läshuvud, hade han fått ett stipendium som möjliggjort en fortsatt skolgång och till och med gymnasiestudier, något som var ovanligt för bondpojkar på den tiden.

Efter studentexamen hade han genast blivit inkallad till militärtjänsten. Andra världskriget var i full gång. Han kom att tillhöra de tyska trupperna som invaderade Stalingrad och i november 1942 hade han blivit tillfångatagen och satts i fångläger. Med sina upplevelser av skräckvälde och hungersnöd återvände han efter kriget till Österrike, där de fyra segrarmakterna hade delat upp landet i fyra delar. Den siste sovjetiske soldaten lämnade Österrike först 1955, när Österrike fick sitt statsfördrag. Efter fångenskapen började han studera medicin och arbetade samtidigt som ungdomsledare. Han led med de förtvivlade föräldralösa barnen, som var märkta av krigets fasor, upplevde hur oskyldiga barn blev de som drabbades värst. Deras föräldrahem var i spillror och föräldrarna döda eller försvunna. Barnen tvingades bära konsekvenserna av de vuxnas tillkortakommanden.

Hermann GmeinerUr hans djupa övertygelse om att ingenting kan hjälpa ett hemlöst barn, om det inte kan beredas trygghet i ett riktigt hem, uppstod idén om SOS-Barnbyar. Med 600 Schilling i fickan (5 Schilling= 1 Sv.kr.) grundade Hermann Gmeiner föreningen SOS-Kinderdorf och samma år, 1949, lades grundstenen för den första SOS-Barnbyn i Imst i Tyrolen. Det första huset döptes till "Fredens hus". Arbetet med barnen och den organisatoriska uppbyggnaden av SOS-Kinderdorf tog all hans tid i anspråk och ledde till att han fick lägga sina medicinstudier på hyllan. Hans livsuppgift blev att förverkliga den unika idén och konceptet: "En mor - en syskonskara - ett eget hus - en by". Med sponsorers hjälp byggde föreningen fem små hus i Imst. Till varje hus anställdes en ogift kvinna utan egna barn som skulle vara i en mors ställe. Hennes uppgift var, precis som i en vanlig familj, att leva dygnet runt med sju till tio föräldralösa barn i olika åldrar och tillsammans med dem skapa ett tryggt hem. Barn av båda könen och i olika åldrar lever som syskon i ett eget hus och delar vardagens alla sorger och glädjeämnen. Barnen är högst tio år gamla när de kommer till byn, såvida de inte kommer till byn tillsammans med biologiska syskon - då kan de vara äldre. Biologiska syskon lever alltid i samma familj. Barnen bor i barnbyn under hela sin uppväxt och förbereds för att så småningom kunna klara sig själva - precis som i vilken familj som helst. Byn bildar en bygemenskap på tio till femton hus, där grannarna hjälper varandra efter devisen "det behövs en hel by för att fostra ett barn". De lokala myndigheterna i varje land beslutar vilka barn som får flytta in i SOS-Barnbyar.

Hermann Gmeiners egen biografi sammanfaller med SOS-Barnbyarnas. Han ledde byggverksamheten i Imst, organiserade och utvecklade fler SOS-Barnbyar i Österrike och hjälpte till att bygga barnbyar i hela Europa. 1960 grundades SOS-Kinderdorf International och Hermann Gmeiner blev dess president. Under de följande åren växte SOS-Barnbyarna utöver Europas gränser.

Sex år efter det koreanska krigets slut, år 1959, kom österrikiskan Maria Heissenberger till Sydkorea för att undervisa i engelska och tyska på universitetet.  Landet var fortfarande starkt präglat av förstörelse. Året därefter tog Maria Heissenberger och hennes kollega Susi Younger initiativet till att bygga ett hem för de hemlösa "skoputsarpojkarna". 1962 åkte Maria Heissenberger hem på semester till Österrike. En tidning skrev en artikel om hennes verksamhet och Hermann Gmeiner blev intresserad och tog kontakt med henne.  Året därpå reste han till Sydkorea och såg "hemlösa, utmärglade barn i trasor som levde på gatorna", berättade han.

En liten gatpojke från Daegu, Chung Suk Kim, hade gått fram till Hermann Gmeiner och som seden bjuder, räckt honom ett riskorn som en symbol för hälsa, fred, långt liv och lycka. Hermann Gmeiner hade blivit överraskad och rörd. Han fick en snilleblixt.  Han bad Kim att uppmana alla sina vänner att komma till honom med ett risgryn. Följden blev att Hermann Gmeiner återvände till Wien med en säck ris och startade initiativet "ett riskorn för Sydkorea". Vi, hans medarbetare, stoppade ett riskorn tillsammans med ett kort i varje kuvert och skickade dem till enskilda hushåll i Österrike, Tyskland, Schweiz, de skandinaviska länderna och även till Förenta staterna. "Ett riskorn för en dollar" eller motsvarande i den nationella valutan löd kampangen. Redan samma år kunde en SOS Barnby börja byggas i Daegu i sydöstra Sydkorea, två år senare började byn fungera och år 1968 stod hela projektet färdigt.

År 1982 invigdes "The Hermann Gmeiner Academy" i Innsbruck, en träningsanläggning för SOS-medarbetare från hela världen och en samlingspunkt och plats för utveckling av SOS-Barnbyars koncept för barnomsorg och utbildning. 1986 valde SOS-Barnbyars högsta beslutande organ bestående av alla medlemsstater den tidigare representanten i Asien, Helmut Kutin, till president för SOS-Barnbyar. Helmut Kutin hade själv tillbringat sin barndom i SOS-Barnbyn Imst efter det att hans mor dött och familjen hade skingrats.

Helmut Kutin 1963 började Helmut Kutin studera nationalekonomi i Innsbruck och 1967 följde han Hermann Gmeiners önskan att upprätta SOS barnbyar i Asien. Efter många framgångsrika år utnämnde Hermann Gmeiner honom till sin efterföljare. Sedan april 1986 står han i spetsen för stiftelsen både nationellt och internationellt.

Hermann Gmeiner mottog många priser och utmärkelser för sin insats för föräldralösa och övergivna barn, men han glömde aldrig bort att betona att det var miljontals människor som med sina bidrag möjliggjorde insatserna och projekten. När Hermann Gmeiner avled år 1986 i Innsbruck, begravdes han i sin första SOS-Barnby i Imst.

Vid 50-årsjubileet i Imst år 1999 firades att SOS-Barnbyar hade fått konsultativ status i det ekonomiska och sociala rådet i FN.  Idag finns 400 barnbyar, 375 ungdomshus och cirka 750 sociala program runt om i världen och fler byggs hela tiden. Utbildning är grunden för ett barns intellektuella, emotionella, sociala och fysiska utveckling och skapar möjligheter att ta sig ur fattigdom och utanförskap. Därför ligger utbildningen högt upp på SOS-Barnbyars prioriteringslista. I Europa utbildas barnen i de lokala skolorna. I områden där skolor saknas, bygger SOS-barnbyar egna skolor med Montessori-pedagogiken som den mest förekommande undervisningsmetoden. Ett antal barn från barnbyarna får varje år stipendier som möjliggör universitetsstudier, precis som Hermann Gmeiner själv fick, men varje barn får välja utbildning själv efter förmåga och intresse.

Överallt i världen gäller samma familjekoncept: En kvinna som arbetar i en SOS-Barnby erbjuder sina barn en långvarig, trygg tillvaro i en stabil kärleksfull familj. Hon genomgår SOS-Barnbyars adekvata utbildning, som präglas av respekt för barnets individuella kulturella rötter och religion. Hon får inledningsvis delta i vardagslivet i en familj i minst tre månader där hon får praktisk erfarenhet av livet och arbetet. När hon sedan har genomgått sin introduktionskurs och börjat arbeta med barnen i en "egen" familj måste hon delta i de kurser och seminarier som löpande arrangeras för att utveckla mammorna och ständigt förbättra omsorgen om barnen. Mammorna har självklart lagstadgad semester och lediga dagar så att de kan umgås med sin privata släkt och vänner. De första mödrarna har nått pensionsåldern och lever i specialbyggda SOS-hem för pensionerade mödrar. De är nu mor- och farmödrar och håller kontakt med sina barn och barnbarn.

De flesta barn som tillbringar sin barndom i SOS-Barnbyar idag kommer från familjer med tungt belastade föräldrar, där psykiska sjukdomar, drogmissbruk och våld varit förhärskande.  Bara tre procent av barnen är föräldralösa och femton procent har en förälder kvar i livet.

Man kan ju undra om inte barnen saknar manliga förebilder. I varje by finns även manliga ledare. Nu förtiden uppmanas både kvinnor och män i åldern 24 till 46 år och par med egna barn söka sig till uppgiften att ge ett stabilt och tryggt hem åt livets förfördelade unga.

Idag bistår SOS-Barnbyar International med akutboende och distribution av mat och andra katastrofinsatser, nu senast i Haiti. Om den insatsen kan man läsa på barnsbynföreståndaren Georg Willeits blogg  http://haiti-earthquake-updates.blogspot.com

Hermann Gmeiners valspråk lydde: "Varje stor sak i vår värld blir bara verklighet när någon gör mer än han behöver". Roger Akelius är en sådan man. Han donerade en miljon kronor till verksamheten i Haiti.

Lilian O. Montmar
http://home.swipnet.se/Alerta