Goncourtvinnaren Marie Ndiaye, identitietsfrågor och främlingsskräck

Marie NdiayeFörfattarinnan, denna mörkhyade fransyska, av en afrikansk pappa och en fransk mamma, söker genom sina kvinnogestalter i "Tre starka kvinnor" (Trois femmes puissantes), för vilken hon vann Goncourtpriset 2009, en identitet utöver gränserna.

 Marie (född 1967) växte upp i en av Paris förorter med en fransk mamma - den senegalesiska pappan lämnade familjen när hon var endast ett år gammal. Flickan utmärker sig och uppmärksammas tidigt för sitt skrivande. Redan innan tjugo års ålder har hon hittat sin egen, speciella stil och har publicerat sitt första verk. Strax därefter gifter hon sig med en annan fransk författare. De läser varandras manuskript och utvecklar en kärleks- och skribentrelation. Flera romaner och noveller senare får hon sitt första pris: Pris Fémina år 2001.

Hon har även skrivit en teaterpjäs och är den enda kvinnliga levande författaren som visas på den anrike paristeatern: Comédie Française. Teatern grundades på initiativ av kung Ludvig XIV, år1680, då två teatergrupper slogs ihop till en.

Repertoaren bestod då som nu mest av Molières (trots att han hann dö sju år innan teatern öppnades kallas etablissemanget ibland för "Molières hus") och Racines alster, men har utökats med moderna verk utöver de klassiska och omfattar 3000 pjäser. Teatern har varit verksam hela tiden utom under några år (1793-99) under den franska revolutionen då skådespelarna även sattes i fängelse. 

Maries stora succé - 140 000 sålda böcker omtryckta tio gånger - kom med hennes senaste roman som utspelar sig mellan Frankrike och Afrika. De tre kvinnoödena, med olika svårigheter i sina liv, går från den ena kontinenten till den andra med en lätthet i språket som fängslar läsaren från första raden vilken börjar ovanligt nog med bindningsordet "och". Kvinnorna i romanen, trots svårigheter och motgångar, är inga offer, utan de är starka kvinnor precis som författarinnan själv. Hon och hennes make flyttade från sitt hemland, till Tyskland, i protest efter det att högerledaren Nicolas Sarkozy kommit till makten i Frankrike. Hon påstod att hon "avskyr den polisiära och vulgära atmosfären i landet efter presidentvalet" och fick vatten på sin kvarn efter ett uttalande från en av presidentens ledande anhängare att "en Goncourtpristagare borde anpassa sig och inte uttala sig nedvärderande mot sitt land". Efter det har flera intellektuella tagit hennes parti och uttryckt vikten av det fria ordet.

 Identitet

Jag börjar också undra vart Frankrike är på väg när presidenten - efter att ha dragit in den allmänna socialförsäkringen för alla utlänningar, inklusive oss svenskar - nu börjar bestrida giltigheten i vissa fransmäns identiteter. Tusentals invånare som varit fransmän i hela sitt liv måste plötsligt bevisa deras identitet och leta upp föräldrars och farföräldrars bakgrunder. Det för en tillbaka till en inte alltför gammal tidsepok då judar inte var ansedda "renrasiga" och jag ryser vid tanken... Men enligt advokaten Cécile Madeline, finns det många liknande situationer som, till exempel, vice korporalens Ounoussou Guissés historia vars numera bortgångne faders franska nationalitet (som han fick 1962) är ifrågasatt. Guissé säger sig "alltid ha tjänat den franska flaggan". Han var en av dem som skickades till Afghanistan och har kämpat där med sina franska kollegor. Nu vet han inte om han kan behålla sin franska nationalitet och därmed kanske inte hans barn kan det heller! Situationen är Kafka-lik för alla dessa fransmän som nu plötsligt befinner sig i ett "no-mans land"!

 Främlingsfientlighet

I grannlandet Schweiz har folket röstat till 57% mot att tillåta att minareter byggs i landet och det var inte för att tysta ner böneutropen för de får inte ropa ut dessa ändå (katolikerna får inte heller ringa i sina kyrkklockor i detta till majoritet protestantiska land) utan för att muslimerna inte ska "synas". Enligt andra undersökningar har "schweizarna röstat vad många européer, inklusive fransmän, tänker i tysthet". I Sverige, går sverigedemokaterna framåt så andan verkar inte vara bättre där heller. Det är en beklaglig trend. Främlingshat är en fanatisk och snedvriden bild av samhället och driver religionsfrågorna mellan kristna och muslimer till sin spets. De moderata muslimerna håller mest till i moskéer som syns med just vackra minareter medan de fanatiska islamisterna gömmer sig i andra mera svåråtkomliga moskéer. Nu får dessa än mera mål i mun och kan bedriva starkare sin elitistiska och sekteristiska tro på "vi mot dem" och en "svart-vit" värld där väst representerar djävulen.

Globaliseringen har förändrat relationen mellan islam och Europa där vi nu blivit vana att samexistera. Inte sedan Andalusiens tid har Islam och Europa varit så nära varandra. Fouad Alaoui (vice-ordförande i de islamiska organisationernas union i Frankrike, eller UOIF) säger att "det är viktigt att vi europeiska muslimer visar att vi värnar om Europas värderingar: demokratin, mänskliga rättigheterna och religionsfriheten... vi måste ha en identitet och inte två olika."

Vad vi behöver i Europa är respekt för våra icke-religiösa institutioner och en dialog mellan de olika religioner som existerar i våra länder. Självklart ska alla individer acceptera de lagar och regler vi har i Europa inklusive kvinnorättigheterna för alla europeiska kvinnor inklusive muslimerna.    

Vart tog det Europa vägen som entusiasmerades för USAs president Obamas val och för hans fredspris, vilket borde agera pekfinger mot en strävan efter en mera tolerant och fredlig värld, undrar jag när jag läser om dessa intoleranta och främlingsfientliga trender i flera olika Europeiska länder? Marie Ndiaye gör rätt i att påminna oss om vikten av tolerans och rättssamhälle!

Anne Edelstam