Militär upptrappning i bortre Asien

Militär upptrappning i bortre Asien

Nordkoreas provsprängning av en atombomb är en synnerligen besvärande nyhet. Efter det kalla krigets kärnvapenupprustning, och den senare utvecklingen där Sydafrika och Libyen stoppade sina program, hotar nu återigen en ond spiral av ömsesidiga repressalier ett av världens potentiellt mest konfliktfyllda områden. Med det allvarliga tillägget att världens nionde kärnvapenmakt leds av en poststalinistisk regim som har föredragit militär upprustning framför att undsätta de omkring två miljoner nordkoreaner som dött av svält de senaste tio åren.

nord_koreaIcke-spridningsavtalet skrevs under redan 1968, och går i huvudsak ut på att inga andra länder än de som vid tillfället redan hade kärnvapen skulle få skaffa sig dem. Som motåtgärd lovade dessa stater (USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike) i generella termer under avtalets 6:e artikel att arbeta för en generell  nedrustning, det vill säga även av sina egna vapen. Detta har delvis genomförts bilateralt genom olika avtal dessa länder emellan, men inte i förhållande till de länder som valde att inte skaffa sig vapnen. I januari 2002 beslöt Washington att omkvalificera sina kärnvapen så att de numer ingår i den vanliga arsenalen av offensiva vapen som presidenten kan sätta in efter eget omdöme i en krissituation, samtidigt som man börjat utveckla så kallade "mininukes", eller små kärnvapen. I slutet av samma år avbröts på amerikanskt initiativ ett program där Sydkorea tilläts bygga två civila kärnreaktorer i Nordkorea. Som ett brev på posten beslutade Kim il Jongs diktatur att gå ur icke-spridningsavtalet.

Man hävdade, inte utan skäl, att Washingtons syfte inte var att undvika kärnvapenkonflikter utan att störta regimen och uppfattade det därför som legitimt att skydda sig, även med kärnvapen så krävdes. En intensiv diplomatisk verksamhet fick Pyongyang tillbaka till förhandlingsbordet och i september 2005 meddelade man att man skulle avbryta den militära delen av sitt program. Kort därefter fryste USA ett Nordkoreanskt bankkonto i Macaobanken Banco Delta Asia om 24 miljoner dollar för att sedan utöva påtryckningar på Tokyo som fryste överföringarna till släktingar från nordkoreaner som arbetar i Japan. Pyongyang svarade på sanktionerna, som betecknades som en "krigshandling", med att återigen inleda sitt program. I juli avfyrade man ett antal missiler österut som visade att man kunde nå Japan, och nu alltså att man även har tillgång till bomben.

Ingenting kan rättfärdiga den förhatliga nordkoreanska diktaturen, men även den snällaste av hundar biter om den trängs in i ett hörn. Och det är just vad Kim il Jong, som inte är någon snäll hund, gör. Biter igen.

Den amerikanska "diplomatin" har misslyckats, även enligt den före detta sydkoreanske presidenten och nobelpristagaren Kim Dae-jung, som i ett uttalande till Le Monde diplomatique menar att "de nykonservativa önskar inte fred i regionen". Budskapet från Washington är att om man önskar föra en politik som inte slaviskt följer de amerikanska diktaten bör man skaffa sig kärnvapen, eller andra tillräckligt avskräckande massförstörelsevapen. Irak gick att anfalla just därför att det inte fanns dylika vapen, medan Nordkorea och Iran är besvärligare därför att de kan ge igen. Vill man behålla sin nationella suveränitet är den amerikanska politiken närmast en uppmaning att skaffa sig kärnvapen.

Den ryska politiken i delstaten Tjetjenien och gentemot Georgien följer samma mönster, liksom den israeliska i förhållande till palestinierna och Libanon. Makt håller på att bli rätt i internationella relationer, och då handlar det inte längre om vackra intentioner eller ens avtal, utan om vem som har störst militära muskler.

Från en realpolitisk synvinkel ökar spänningen dramatiskt i regionen som helhet. Framför allt Sydkorea är utsatt, men även Japan - det enda land som blivit utsatt för ett kärnvapenanfall - samt Kina och Ryssland.

Skräckscenariot är att Japans militaristiska minoritet vinner momentum, vilket skulle provocera Kina och ge upphov till allmän upprustning i bortre Asien. Den ryska halvdiktaturen följer för tillfället händelseutvecklingen på nära håll. Beijing, som tidigare stött Kim il Jong, tycks ha omvärderat sin politik genom att sälla sig till övriga medlemmar av FN:s säkerhetsråd i fördömandet av provsprängningen, men har inte tills vidare tagit till sig Washingtons uppmaning till sanktionspolitik.

Den internationella politikens nya kanon om "säkerhet" äter upp de traditionella värdena av "frihet, lycka och rättvisa" och skapar monster. Genom den hejdlöst klumpfotade amerikanska administrationen har nu världssamfundet fått ännu en vansinnig regim på halsen som det är tveksamt om det går att tala till rätta med civiliserade medel.

Anders Forsberg