Andra måste ta upp stafettpinnen

Andra måste ta upp stafettpinnen

Jag kände inte Anna Politkovskaja, men intervjuade henne vid ett tillfälle, i Barcelona för några år sedan, och hon gjorde ett djupt intryck på mig. I sin rutiga kjol och röda pullover gav hon ett skolflicksaktigt intryck, samtidigt som hon sakligt och initierat delade med sig av sina journalistiska undersökningar av Rysslands tillstånd under Vladimir Putin och konflikten i Tjetjenien.

anna_polikovskaja_1

Anna Polikovskaja. Bild: Ordfront

Jag blev berörd. Jag arbetade vid tidpunkten för ETC, och min intervju med henne finns att läsa i nätarkivet vid sagda tidskrift (http://etc.se/artikel/11187/rysk-terror).

Tack vare Anna blev det en av mina bästa intervjuer. Jag tror att det framgår där att jag lärde mig något väsentligt, något jag är Anna mycket tacksam för.

Efteråt, under en promenad i den katalanska huvudstaden, pratade vi om livet, om barnen, om skidåkning, om sådant som inte hör storpolitiken till, men utan vilket storpolitiken saknar mening.

Mina tankar går således i denna bedrövliga stund i första hand till hennes familj, make och två barn.

Men jag sörjer också för Tjetjenien och för Ryssland. Effekterna och symbolvärdet av Politkovskajas död går långt utanför familjesfären; nästan på egen hand upprätthöll hon, tillsammans med sin tidning, Novaya Gazeta, rätten och förmågan att berätta en annan historia, i strid mot maktens diktat, och i strid mot dess upprepade hot. Utan tvekan var hon det klarast lysande ljuset i ett allt mer mörkt ryskt massmedialt panorama.

Det är skymningstid i Putins rike.

Politkovskaja ägnade sig åt att räkna dödsoffer, intervjua torterade och torterare, prata med deras familjer, analysera både den politiska maktens och de enskilda aktörernas bevekelsegrunder. Kort sagt åt den mest nobla formen av yrket: att förmedla människors berättelser utan att någonsin svikta i fakta.

Hennes mänsklighet gav henne också möjligheten att se att inte bara tjetjenerna var offer i det senaste ryska folkmordet, utan även de ryska soldater som har förstört sina liv genom att mörda och tortera. Konflikten är en katastrof för både Ryssland och Tjetjenien som hotar att förgifta bägge samhällena för lång tid framöver; försoningen är idag mer avlägsen än någonsin.

Det spekuleras i dagarna om vem som utförde dådet, och såväl EU som USA har krävt att mordet ska utredas tillfredställande. Tjetjeniens ryskvänliga ledare, delstatspresidenten Alu Alkhanov, och premiärminister Ramzan Kadyrov, har uttryckt att de är chockade av nyheten om mordet, och beskriver det som ett brott mot yttrandefriheten, medan Putin, aningen senfärdigt och i ett privat samtal med USA:s president, George W. Bush, meddelade att han uppfattade mordet som "tragiskt".

Det är svårt att tänka sig detta som annat än läppars bekännelse. Samtliga torde vara tämligen tillfreds med att för- och efternamn på krigsförbrytare inte längre kan publiceras i en rysk tidning, liksom den ryska militära ledningen. Vem som mördade Anna Politkovskaja kommer vi med all sannolikhet aldrig att få veta - eller åtminstone aldrig att kunna tro att dagens ryska halvdiktatur skulle vilja blottlägga - men varför kan vi tveklöst vara klara över: hon talade sanning i ett samhälle som alltmer kommit att omhöljas av dubbelmoral och offentlig lögn.

Ändå tänker jag mig att hennes exempel kan skapa skola, att hennes gärning kan ge nya ryska och andra journalister en inspirationskälla att hämta kraft ifrån. Nu, mer än någonsin, är det nödvändigt att andra tar upp stafettpinnen efter en av vår tids bästa journalister.

Anders Forsberg

Läs även
Thomas Nydahl : Mordet på Anna Politkovskaja var väntat
Guido Zeccola : Anna och tsaren