Utlänningen som ville påminna sydafrikanerna om deras begåvningar

Giuseppe Russo, chefredaktör på One Small SeedMagasinet One Small Seed vill visa morgondagens pop i dag.

- Egentligen motsäger vi oss själva, för det går inte att definiera sydafrikansk populärkultur, säger chefredaktören Giuseppe Russo.

Två trappor upp i en vit uppgång innanför en grå, obemärkt byggnad, på en gata infogad och avskild från huvudstråken, i District Six, sitter tre kvinnor och en man bakom svarta datorer bredvid pärmar och pappersställ i en vit, stramt utformad interiör.

Cirkelformade lampor hänger från taket. Abstrakt konst på kvadratiska tavlor har placerats bredvid fönster och draperier släpper igenom ett vitt sken.

Rummet är rektangulärt. Ett avlångt bord upptar mitten mellan smala pelare. Cd-skivor ligger i runda behållare och fodral. På kortsidans vägg finns ett fotografi av svarta skinnskor.

Var tredje månad ges det sydafrikanska populärkulturmagasinet ut. Däremellan underhålls onesmallseed.com. Hemsidan har tre sektioner.

Under one small seed magazine presenteras tidningens profil, beskrivs nästkommande nummer, finns senaste utgåvan att bläddra i, utlyses tävlingar och länkas till webbsidor.

Vidare till one small seed tv. Panoramabilder och ingresser ger en vink om vad intervjuerna, musikvideorna och artistframförandena handlar. Andra videos sammanfattar evenemang, däribland den årliga konstfestivalen i Grahamstown, jazzfestivalen i Kapstaden och hiphoparrangemanget Indaba. Modefotografens arbete filmas vid plåtningar till magasinet och klädmärkesentreprenörer förklarar framgångar.

I serien What's you story? får artister och draghästar i kulturindustrin berätta om sig själva, vad de gör, har gjort och vad de tror på, för att sedan tipsa om någon annan värd minuter i rampljuset.

Så one small seed network. Medlemmar bloggar, diskuterar, informerar om händelser och laddar upp videos och bilder. Varje kvartal väljer medarbetarna ut medlemsfotografier och publicerar dem i den virtuella utställningen Picture this.

På utvecklingsstadiet ligger ett mer avancerat multimediemagasin. I och bredvid artiklarna länkas du till bloggar, musik- och videoklipp, recensioner och hemsidor besläktade med vad du läser. One Small Seed kan bli en av Afrikas första medieagenturer som i en produkt fullt utnyttjar den interaktiva informationens förgreningar.

Visionen är att inom de närmsta åren ha en tv-station på nätet. Giuseppe Russo, chefredaktör, tänker långsiktigt.

- I nuläget går vi med förlust. Viktigare är att skapa en tydlig identitet, en databas och ett kontaktnät. Vi ska finnas där och erbjuda kvalitetsmedia när fler läser tidningen och tittar på tv online, då internet blivit snabbare och billigare. 

One Small Seed startades för fem år och sexton nummer sedan. Giuseppe Russo planterade vad han kallar sitt lilla frö.

- Jag ville visa för sydafrikaner vad de kunde vara stolta över. Tro på ditt frö, ta hand om det och paketera det väl.

Populärkultur är ännu en vag term för den fattige och exkluderade sydafrikanen - hon som sällan tar tåget, bussen eller får skjuts in till staden för att bläddra i tidningar och utforska kulturlandskap. Ändå konsumerar också hon märkesindustrins varor. Även en arbetslös bär Levis-jeans, oäkta eller äkta.

- När jag kom hit ville sydafrikanerna hinna ikapp omvärlden. De kopierade mycket, försökte se ut som andra, ge ut och läsa samma slags magasin och lyssna på samma musik. På något sätt glömde de att ta hand om vad som pågick omkring. 

Sydafrikansk radio är full av remixade västerländska låtar. Företag imiterar norra halvklotets modell- och klädtrender, medan kännetecknande för tidningar har varit försummad layout och överarbetade konstexperiment. En antydan har funnits till bristande självkänsla.

Giuseppe Russo, tidigare designer från Luxemburg, känner en särskild slags energi här. Han går till modeshower på en adress, konserter vid en annan, till en marknad morgonen efter och lyssnar på blomstrande pop/rock-indieband däremellan: Springbook Nude Girls, The Dirty Skirts och Taxi Violence.

Den unga befolkningen söker bland afrikanska element och avancerad teknologi, har en driven skaparvilja, är motiverade, passionerade, förvirrade och spridda i en mängd riktningar, på väg att, om Russo får rätt, göra Kapstaden till en världsstad för design och musik.

Vilken roll kan One Small Seed spela?

One Small Seeds kontorNya populärfenomen i en kapitalistisk stat bidrar onekligen till kreditkortsanvändning på lånade pengar, som den ekonomiskt utsatta förtränger för begäret att smälta in i välbeställdas salonger. Om å ena sidan en tidskrift vill ta fasta på och skapa trender bland kreativa, självutnämnda kulturbärare, som varje ögonblick letar intryck och uttryck i "fria val", och å andra sidan ska få läsare att stanna kvar, behövs en dynamik mellan att ligga jämsides med höghastighetsförändringar i marknadens impulser och ha en igenkännbar identitet som ifrågasätter vad den uppslukar. One Small Seed tar inget uttalat ansvar för vad den publicerar. Snarare agerar den likt ett lekfullt barn, livaktigt men okritiskt.

Russo går in på svårigheten att definiera sydafrikansk populärkultur - det finns så många grupperingar att du måste välja till vem du talar.

Magasinet, tryckt i 13 000 exemplar och distribuerat över hela landet, uppfattas av många som utländsk. Pappret är tjockt och glansigt. Designen är genomarbetad, tilltalet provokativt och innehållet visuellt. One Small Seed är en utställningsplats för andras arbeten. Människor inbjuds, får titta genom skyltfönstret och tycka om det är bra eller dåligt. I vilket fall har de en åsikt.

Giuseppe Russo bläddrar. Efter innehållsförteckningen presenteras produkter. Solglasögon. Sneakers. En digitalkamera. En digitalklocka. En trummande robot. Ett portabelt audiobibliotek. Ljusgröna och vita hörlurar. Korta informationstextblock därtill.

Böcker recenseras: Fotoboken David Drebin: love and other stories. Grafikboken Type addicted: the new trend of a to z typo-graphics. Värt att veta-boken: Visual aid: stuff you've forgotten, things you never thought you knew, and lessons you didn't quite get around to learn. Designboken Serialize: family faces and variety in graphic design. Konstboken E pluribus venom: new works by Shepard Fairey.

Ett uppslag med den prisbelönta duon Justin Rhodes och Cameron Munra som driver galleriet Whatiftheworld i Woodstock, Kapstaden, följer.

Därnäst bilder från Christopher Slacks serie Chicks with guns visas: beslöjade, baddräktsklädda kvinnor håller i maskingevär.

Ett par sidor längre fram visas erotiska, konstfulla fotografier. Cara Gillougley har arrangerat trådlösa kvinnor som poserar i en cirkusmiljö.

"Drivkraften bakom det här arbetet var mitt tillbakadragande till en mörk, känslomässig plats, och mitt uppdykande från det mörkret. Fotografierna hanterar teman av underliggande känslosamma och psykologiska plågor och besattheter, både metaforiskt och renande", förklarar hon.

Så ett nedslag i Pretorias musikscen, där skribenten söker likheter med musikstaden Manchesters forna dagar.Pieter Hugo står i centrum för nästa artikel.  Fotografi, enligt honom, handlar på inga sätt om att fånga sanningen.

"Jag har en djup misstanke mot fotografi, så att jag ibland tror att det inte kan porträttera någonting äkta, faktiskt. Och jag misstror framförallt porträttfotografi. Jag menar, tror du ärligt talat att ett porträtt kan säga något om subjektet? Och, även om det gjorde det, skulle du lita på vad det hade att säga?"

På vänster sida intill artikeln står en naken, svart man med Darth Vader-hjälm i savannmiljö. På nästa uppslag är motivet en maskerad, kort person i svart rock, lösöron och en yxa i vänster hand framför förbisvischande bilar, bredvid ett fotografi av en kostymerad man som stödjer vänster fot mot en död tjur och håller upp inälvor från dess öppna hals. En ramboliknande, barbröstad dvärg greppar en sabel bland buskage och vid en trappa sitter en mörkhyad man med djävulens huvud överdraget sitt eget.

Andra artiklar behandlar arkitekturens länkar till ekologi, inredningsdesign, Adidas sextioårsfirande och sexton sidors gatumode. Modet fortsätter. I African warrior agerar mörka kvinnor i starkt röda, rosa, blå, guld- och silverfärgade utstyrslar, armband, halsband, fjädrar, stövlar, skor och sminkningar. Senare bryts svarta toner av med vita, lättklädda kvinnor i t-shirts och trosor.

Du läser intervjuer med indieband som Klaxons och Sick Leaf, musik- dvd och tv-spelsrecensioner.

- Någon är grafisk designer men har gjort webbsidor, lite fotografi och jobbat med tv. I slutändan är beståndsdelarna desamma: balans, ljus, subjekt, originalitet och personlighet - vare sig det handlar om arkitektur, fotografi, konst eller design. Ibland visar jag upp sådant jag inte tycker om, men det är viktigt, för jag leker med mitt undermedvetna. Nästa gång tycker jag kanske fortfarande att det är kasst, eller så säger jag, "vet du vad, jag börjar inte tycka om det här, men åtminstone acceptera det".

One Small Seed lägger sig på kort avstånd mellan annonsör och läsare. Målgruppen är urbana kvinnor och män mellan 23 och 29 år, huvuddelen vita med god inkomst: morgondagens trendsättare inom agenturer, kommunikationsbyråer, magasin, kläd- och designföretag.

Deras ambition att låta mottagaren själv framodla åsikter om smakfullhet, smaklöshet, meningsfullhet och meningslöshet kan öppna för banbrytande debatter, men också konservera sociala och ekonomiska hierarkier. Saknar populärkulturens representant en etisk, självkritiskt hållning, är risken överhängande att en produkt som kunde ha raserat murar blir en röst exklusivt för dem som i årtionden eller längre haft den reella makten över sig själva och andra. 

- Jag försöker inte kommunicera med folk jag inte kan relatera till. Så även om jag har ställt in mig på en liten målgrupp gjorde jag åtminstone det. Görs något liknande för en större, svart marknad hoppas jag att jag var där och inspirerade.

Det snäva urvalet får ekonomin att svaja. Möjligheten att höja upplagan begränsas, annonsörer går till andra magasin där priset per sida är lägre och distributörer ger inte oberoende produkter samma mottagande som om du är del i en större familj.

- Som självständig måste du jobba sex gånger så hårt för halva resultatet.

Varifrån får de sina idéer?

Läsare ringer och ger tips. Medarbetarna lägger förslag i en låda, forskar på nätet och världen utanför. Behov uppstår: "vi behöver mer konst i nästa nummer". Slumpen spelar in: "varför har vi med det här? Vet inte, jag vill mest överraska".

- Konsten är att ha en formula men ändå ingen formula. Du har din färgkod, igenkännande design och återkommande sidor, men får inte bli för strikt. Några kan plocka upp ett nummer och tycka att det är fantastiskt medan andra ryggar tillbaka.

I nummer fjortons ledare skriver Giuseppe Russo om den globala recessionen. "Det finns ingen anledning att ha en överlagd pessimistisk syn på dagen och tiden vi finner oss själva i. Istället borde vi dra nytta av faktumet att ekonomin har reducerats till ett nästan meningslöst koncept och titta djupt i sprickorna som framträtt. Konst och kultur når framgång i tider av depression, historien har oräkneliga exempel på detta. Kanske våra perspektiv ändras, eller kanske tittar vi mot något permanent och meningsfullt när så många saker upplöses omkring

oss. Jag vill tro att kultur - och populärkultur framförallt - står för ett sätt att tackla de svåra frågorna som konfronterar oss. Nya problem kräver nya lösningar, och det är här kreativitet är essentiell."

- Informationsteknologin genomborrar allt och alla. Vissa afrikanska tankesätt kommer att bestå, men handlingsmönstren förändras för varje generation. Bara några år tillbaka brydde sig annonsörer mindre om hur produktreklamen tolkades. Nu lägger de möda på att kommunicera medvetet, växelverkande och integrerande.

Giuseppe Russo arbetar hårt och sent. Inom gångavstånd finns favoritrestauranger, klubbar, konsertlokaler, gallerier och affärer.

- Något jag märkt är hur snabbt saker görs. Jag hade inte kunnat starta ett magasin efter fyra månader någon annanstans. Folk gör mycket på kort tid. Mycket skräp produceras, men har du öga för med vem du jobbar ser du resultat. Funkar inte det här projektet hoppar jag över till nästa.

Européer, säger han, har en vana att bygga långvariga relationer med klienten, chefen eller arbetskollegan. Kan någon i Sydafrika inte göra affärer med dig nu, förvänta dig inte att kontaktas dagen efter.

Russo tänkte inför flytten från Europa till Afrika: "vi kan ge oss själva den här möjligheten till ett nytt liv eller nya, rika erfarenheter bara en flygbiljett bort. Vad har jag att förlora? I värsta fall har jag alltid tak över huvudet och mat hos mamma."

- Jag är ingen surfande strandpojke som tycker om att slappa i solen, sluta arbeta klockan fyra och gå till stranden. Jag gillar gråhet och regn så att jag kan jobba senare. Jag vill dö rik i huvudet, inte i plånboken. Jag stannar här för den elektriska känslan.

Gustav Broms, text och bilder
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den