Poetisk miljöaktivist vill rädda regnskogen

Marcia TheophiloPoeten och antropologen Marcia Theophilo född och uppvuxen i Brasilien, flyttade som ung till Italien för att utbilda sig och bor och verkar numera både i Italien och i Brasilien. Med sina dubbla utgångspunkter - det vetenskapliga och det poetiska - har hon i flera decennier ägnat sitt liv åt att bevara Amazonas regnskog.  Starkt präglad av sina indianska rötter - hennes mormor berättade för henne om regnskogens alla väsen - skriver hon en poesi som förmedlar mycket av denna gamla kunskap, samtidigt som den inte väjer för vad som håller på att hända idag. Marcia Theophilo har sedan sjuttiotalet givit ut en rad diktsamlingar och debattböcker. Hennes böcker ges ut såväl på portugisiska som italienska och hon är även översatt till kroatiska och engelska. I år kom Amazonas, världens andetag ut på svenska (2 kronors förlag, övers: Stefan Fogelberg Rota och Hannes Nordolm). Marcia Theophilo är en av Brasiliens kandidater till nobelpriset i litteratur och hon har mottagit en rad nationella och internationella priser för såväl sin poesi som för sitt engagemang för regnskogen och för Brasiliens gatubarnen.

 I juli i år fick hon ett miljöpris i italienska Apulien och den 11 september tar hon emot hon det prestigefyllda internationella fredspriset "Il mandir della Pace" som delas ut av den ekumeniska organsiationen Onlus i Assisi i Italien.   
   Marcia Theophilo vill anlägga ett poetiskt/kulturellt perspektiv på kampen för att rädda regnskogens biologiska mångfald, dess folk och deras urgamla kultur. Bland annat har hon ett upprop på Facebook inför FN:mötet i Köpenhamn i december, där hon uppmanar till 12 timmars konstutövning för att få den brasilianska regeringen att stoppa avskogningen av Amazonas regnskog. "Konsten idag måste vara den främsta sociala aktören för att utöva verklig politik, genom att interagera med världens problem, vår värld!" skriver Marcia Theophilo i uppropet. Marcia Theophilo tror dock inte att poesin i sig kan rädda regnskogen, för det behövs en stor internationell rörelse, liksom Brasilien ensamt inte kan göra något utan alla länder måste samarbeta.  "Poeterna är inte som politikerna, utan talar utan att ta hänsyn till ekonomiska intressen och handelsbalans. Poesin är som en lekmannabön", menar Marcia Theophilo. 
   Brasiliens president Luis Inacio Lula da Silva med vilken Marcia Theophilo är personligen bekant har i sin regeringsförklaring sagt att hans regering ska bevaka regnskogens intressen. Nu menar dock Marcia Theophilo att Lula da Silva har svikit sina löften till regnskogen, även om han är bra för det brasilianska folket. Hon har sagt till honom att om han inte räddar regnskogen, riskerar Brasilien att mista hela regnskogen och därmed äventyra hela jordens framtid. Eller med Marcia Theophilos egna ord: "Amazonas är mer än ett ekosystem, mer än en stor skog, mer än ett stort land att beskydda: Amazonas är vår framtid."  Ida Andersen, poet och översättare som träffade Marcia Theophilo i somras

Ida Andersen

 Här följer en längre text av Marcia Theophilo samt en av hennes dikter från samlingen Amazonas, världens andetag,.

 Skogens väktare

Ett indianfolk i Amazonas regnskog kan på sitt språk uttrycka sexton olika sätt att säga grönt. Bara i den allra djupaste av dessa skogar kan man uppfatta så många nyanser och betydelser. Om de människor som kan urskilja sexton olika gröna färger utrotas, då utrotas också varje möjlighet till möte med dessa människor; då kommer för all framtid enbart existera människor för vilka grönt inte är annat än grönt. Mänskligheten kommer att ha tjänat in rörelsens hastighet, men vem kan säga om rörelsen är värdefullare än denna färg.
   Jag har alltid intresserat mig för indianfolken - Indios - de första stora väktarna av skogen. Jag ville på djupet förstå deras mänsklighet, så ren till sitt ursprung, och på grund av detta hotade av förnedring och utsatt för stora faror. 
   Genom min mormors berättelser har Amazonindianerna kommit att betyda ett djupt förbund med regnskogen och mina erfarenheter har fått mig att studera ursprunget för den indianska kulturen.  Min far var född i Amazonas, i Acre, på samma plats där också den mytiska skogvaktaren Chico Mendes föddes.  I mitt arbete har jag försökt sammanföra känslomässiga och kulturella minnen, poesi och dokumentation samt den arkaiska och samtida världen. Jag anser att kan man inte nå regnskogens själ utan poesi. Antropologin är en forskningsgren som ger företräde åt objekten och den materiella kulturen. Jag ger företräde åt det lättare subjektet: själen. Det är inte en tillfällighet att jag är både poet och antropolog.
   Härur det trängande behovet att rädda regnskogen och dess invånare.
   Den senaste katastrofen som drabbat Amazonas är ett brott mot naturen som i storlek mätt är en tragedi. Den biologiska mångfalden, variationen av levande arter, människorna och de som lever i det osynliga, gudomligheterna och myterna, försvinner en efter en. Också vår kultur kommer att försvinna, liksom våra ord. Jorden är en organism som lever av sig själv, kapabel att skapa sitt eget självförsvar. Min röst, mitt arbete och det arbete som alla skogvaktarna, som Indios-folken utför, liksom det arbete den sittande Braslianska regeringen, WWF och De Gröna utför, är skapat av denna del av naturens eget självförsvar. Den motsatta sidan - de multinationella företagen - som tenderar att förstöra, gömmer sig tyvärr bakom en falsk utveckling av en ekonomi som inte bryr sig om en möjlig balans, medan de förstör och lämnar efter sig öknar och oreparerbara katastrofer.
   Edward O. Wilson, upphovsman till begreppet biodiversitet (=biologisk mångfald) som innebär rikedom och mångfald av arter och naturliga system med dess genetiska variationer, har sagt: "förlusten av den genetiska mångfalden och förstörelsen av de naturliga miljöerna är resultatet av vår tids slöhet som de kommande generationerna inte kommer att förlåta oss för."
   Den tropiska regnskogen betstår av en extremt tät och varierad biologisk miljö både beträffande dess livsformer som den existerande interaktionen dem emellan. Om man tänker att i det i ett enda träd kan finnas tusentals olika arter som interagerar med trädet på hundratusentals olika sätt kan man räkna ut att det naturliga världsarv som ska kunna garantera mänsklighetens framtid når sina högsta nivåer i den tropiska regnskogen.
   Ett av de första och grundläggande försvaren för detta livets världsarv är att studera, dokumentera och inventera denna biologiska mångfald för att kunna känna till det som finns just nu och det som ännu kan bevaras.

En konstruktion av ett nytt perspektiv för hållbar utveckling kommer att kräva en omsorgsfull investering i vetenskap och teknologi genom att rikta de finansiella prioriteringarna mot olika former av rättvis ekonomi.
   I det senaste Världsforumet som hölls i Johannesburg, om jorden och hållbar utveckling, kom man fram till, trots att USA och andra länder fortfarande är avogt inställda, att den tidsålder vi lever i kännetecknas på ett dramatiskt sätt av vår planets hälsa, vårt enda hem där vi alla, utan undantag, bor.     
   Jag är medveten om att vetenskapen ökar kunskapen och utvecklar de mänskliga möjligheterna, men vi vet också att det existerar usla rådgivare, politiker och en ekonomisk makt som styr en regering som står över regeringarna i jordens olika demokratier.
   Dessa tenderar att skjuta vetenskapen och utvecklingen mot en dunkel och tragisk marknads intressen. I den västliga kulturen betraktas träden och blommorna enbart som utsmyckningar eller landskapsbilder, medan i den amerikansk-indianska kulturen, särskilt den i Amazonas, är varje element i naturen del av det hela, del av ett mikrokosmos förseglat av naturliga relationer oumbärliga för varandra.   
   Fram till för lite sedan ansåg den västerländska kulturen att människan var herre över naturen och därför hade rätt att manipulera den enligt eget behag. Det finns en dröm om allsmäktighet ur vilken mänskligheten håller på att resa sig, människan står inte längre över naturen, utan är del av en gemenskap.
   Med min poesi söker jag det antika ursprunget i trädens, djurens och flodernas namn. Jag lyssnar till mitt minne och i dess meandrar återfinner jag ord som låter som och betyder saker som regnskogens antika folkslag har sagt. Jag skriver dessa ord och dessa ljud och de följer extatiska, skräckfyllda och skällande drömmar och känslor.  

Marcia Theophilo, översättning Ida Andersen  

Catuetê Curupira 

Catuetê Curupira

igår för första gången framträdde

de första rynkorna på jordens anlete

förvridna i dess inre

förökar sig båtarna, vattendragen ändlöst.

Catuetê Curupira

skogarna kallar dig

för att straffa de som landar

och fäller djuren och skrämmer träden

så att de känner sig övergivna

mitt i skogen

de utsvultna träden

de bländande träden

mitt i skogen

mitt i betongen bönfaller dig träden

tamacuere yndaira Catuetê Curupira

otaliga träd påträffas hungriga,

döende

berättande mörka och otroliga historier

om förstörda städer

för vilka de är de enda vittnesmålen

levande eller halvlevande

om det som återstår av mänskligheten

tim tim he tava boya

stelt böjda skuggor

grenarna uttorkade längst ut

sträcker sig ner för att plocka de möraste männen

sluka dem

Den förskrämda mänskligheten fortsätter

att utrota grönskan

ridande motorcyklar

som startar med ett

ljudligt stönande

som tvingar djuren på flykt

det gröna fortsätter att växa under dammet

på träden täckta av spikar och kalk

det gröna återföds på våren

insisterar med sitt sista skrik.

Moderna bil

anlete utan färg och utan blod

floderna multnar

de gamla ser med fasa

på de ungas bekvämlighet och ovilja

världen visar sina sår genom en apparat

som upprepar bilder av förstörelse.

Catuetê Curupira

skogarna kallar på dig.

 Marcia Theophilo
Översättning Stefan Fogelberg Rota och Hannes Nordblom ur Amazonas, världens andetag (2 Kronors förlag, 2009)