I väntan på demokrati

Bland skjulen i Cape Flats Cape Flats utanför centrala Kapstaden där bland annat kåkstäderna Khayelitsha, Gugulethu och Manenberg ingår, belyser Sydafrikas sociala och ekonomiska utmaningar. Här bor kvinnor och män orädda att axla den nya demokratins prövningar.

-Välkomna till en psykologisk berg- och dalbana. Var inte rädda om jag kallar er kamrater, för ni har härmed avancerat. Många lever fortfarande i rädsla och skulle aldrig sätta sin fot i Cape Flats frivilligt, säger Nkwaime Cedile, från organisationen Get Up Stand Up Campaign.

Krackeleringarna i Community House är över tjugo år gamla. Byggnaden, högkvarteret för antiapartheidaktioner under 80-talet, blev en fristad för polisförföljda aktivister och kom att bombas och beskjutas av regimens säkerhetsstyrkor. I dag gör husets organisationer motstånd mot ideologin bakom neoliberalism, om än med mindre iögonfallande metoder.

43-årige Nkwaime kom hit nästan dagligen och fick den undervisning det formella skolsystemet förvägrade honom.

-Då var det en kamp för demokrati. Demokrati för mig är att fråga gatusoparen vad han tycker är nödvändigt för sin gemenskap, för sin provins, för sitt land och hur han tycker att de regionala och internationella relationerna bör vara.

-Frågar du den här aktivisten om 2009 års regeringsparti svarar han att det är ett tröjtryck, en hyllningssång, ett sällskap teknokrater; köpare och säljare i en handelsmarknad där medborgarservice prisbeläggs.

-Vi behöver inte fler sittplatser i nya arenor, vi behöver sängar i sjukhus. I min begränsade, naiva världssyn skulle det vara absurt att satsa pengar på underhållning innan jag försäkrat mig om mina barns hälsa och utbildning.

Demokratin i backspegeln

Nkwaime Cedile, Get Up Stand Up ANC (African National Congress), landets äldsta politiska organisation, inledde 1991 förhandlingar med nationalistpartiet och höll sin första nationella kongress på trettio år. Avgörande frågor kom att diskuteras som hur långt organisationen var villig att kompromissa med apartheidregimen, vilket förhållningssätt man skulle ha till omvärldens sanktioner och vem som skulle bli vice president under Mandela vid ett eventuellt maktövertagande. Överläggningarna körde snart fast och ANC såg sig tvungna att erbjuda minoritetsregeringen en tidsfristklausul på fem år: ämbetena inom apartheidsystemet skulle nedrustas successivt. Kohandeln befarades hota demokratin.

Vid ANC:s maktövertagande 1994 utformades RDP (Reconstruction and development programme), ett omfattande handlingsprogram mot fattigdom, vacklande sjukvård och bristande utbildning. De höga ambitionerna översteg verklighetens förutsättningar. Snart gav Mandela vicepresidenten Mbeki grönt ljus att slå in på en mer marknadsekonomisk bana.

Med 1996 års GEAR( Growth, employment and redistribution) stramades ekonomin åt. Den årliga tillväxten uppgick till 6 procent medan arbetslösheten fördubblades jämfört med 1994. Priser på basvaror sköt i höjden trots budgetöverskott. Regeringsprojektet BEE (Black economic empowerment) skulle jämna ut ekonomiska klyftor. Enligt kritiker gav det snarare upphov till en ny svart elit som gynnade ANC:s inre krets.

Efter 97 års enighet inom ANC bröt sig den tidigare försvarsministern Mosiuoa Terror Lekota ur och bildade partiet COPE (Congress of the people). Frågan är vad splittringen kan leda till. Står landets nuvarande president Jacob Zuma för ett politiskt alternativ eller följer han Thabo Mbekis kompromissvänliga ekonomiska strategi?

Electricitetsbrist

Minibussen för oss till Crossroads, där flammor färgade himlen till dess att el-master installerades. Istället för att värma händerna över brasor började invånarna köa till kiosker och bensinstationer där numrerade koder för elektricitetsanslutning säljs.

Även om många fattiga saknar rinnande vatten, toalett och elektricitet äger tre av fyra sydafrikaner en TV. Likt alkohol, kvarterkrogsbesök och sex blir tv-tittandet ett substitut för vardagligt vakuum.

Hemma i det regeringsbyggda huset Slår du på TV:n påminns du om att inte slösa elektricitet i kontinentens ekonomiska kraftverk: Sydafrikas BNP (bruttonationalprodukt) år 2008 var utifrån rådande prissättning 299 600 miljarder amerikanska dollar, jämfört med andraplatstagaren Nigeria där motsvarande siffra var 148 611 miljarder amerikanska dollar, enligt IMF (International monetary fund). I juni höjdes eltaxan med omkring 15 procent och väntas stiga med lika mycket till vid årsskiftet, i ett land där minst 40 procent av de arbetsföra saknar jobb som varar längre än veckor eller månader.

2007 märkte den statsägda elleverantören Eskom att det nationella nätverket inte längre genererade tillräcklig mängd el. Regeringen hade då, utan framgång, uppmuntrat privata aktörer att producera nya strömkällor.

Kapacitetsbristen som drabbade både industrier och konsumenter utlöstes av ett fel i ett kärnkraftverk. Eskom kritiserades för att inte ha planerat och konstruerat inför framtidens elbehov och regeringen erkände att de låtit bli att investera tillräckligt i infrastruktur. Även om krisen löstes efter några månader är marginalen mellan nationell efterfrågan och tillgänglig kapacitet marginell. Nya kraftverk krävs.

Husbyggen

I Cape Flats lever en och en halv miljon människor – mer än 40 procent av Kapstadens befolkning. Bortåt en tiondel, cirka 330 000 personer, bor i Khayelitsha. Här är nästan en tredjedel under fjorton år och knappt hälften mellan femton och trettiofyra år. Majoriteten tillhör den etniska gruppen xhosa. Tre sjukvårdskliniker finns. Området kallas i folkmun aspirinsamhället; doktorer ordinerar mirakelpiller för synfel, magont, bröstsmärtor och sömnproblem.

Cirka fyra av tio bor i hus, resten i skjul. Hinkar fylls med vatten från allmänna kranar och inklämda bland plåtruckel överlappande varandra står mobila dass och vägglösa vattentoaletter.

En halvtimmes bilväg och ett annat landskap framträder: Greenpoint, Seapoint, Waterfront och Camps Bay, turistattraherande stadsdelar ägda av utländska och vita företagare. Pengarna här florerar men fördelas inte till invånarna utan havsutsikt och alarmerade staket. Bland landets vidaste ekonomiska klyftor uppenbaras i Kapstaden. 2005 uppgick Kapstadens BNP till 75 miljarder amerikanska dollar enligt PricewaterhouseCoopers, vilket gör den till kontinentens tredje ekonomiskt starkaste stad efter Kairo och Johannesburg.

Om alla i västra Kapprovinsen, den enda provinsen styrd av DA (Democratic Alliance), ska få ordentliga tak över huvudena krävs 450 000 nya hus. Förvisso upprättas betonghus också här i kåkstäderna, men bakom dessa regeringsfinansierade projekt står privata entreprenörer som förebereder inflyttning för familjer välbeställda nog att betala månadshyra.

Där N2 Gateway upphör står rustika tvåvåningsbyggnader intill kåkstäderna. Den före detta bostadsministern Lindiwe Sisulu kallar detta ”det största husprojekt som regeringen åtagit sig”. Det är sagt att 25 000 enheter ska byggas. Invånare i Joe Slovo har redan omplacerats till platser som Delf, fyrtio kilometer utanför Kapstaden där få arbeten och skolor finns. De har försäkrats återinflyttning när nya hus uppförts. En orsak till de ibland våldsamma protester nyhetsmedia rapporterar ifrån härrör från ovetskapen om hur länge denna tillfälliga bostadslösning kommer att vara.

Bor du varken i skjul eller i ett privatfinansierat hus har du flyttat in i regeringens fyra väggars RDP-konstruktion: ett sovrum, ett vardagsrum och kök. Lever du med flera familjemedlemmar har ni kanske skaffat material för att dela upp sovrummet i två mindre delar och satt samman en liten inkvartering på tomtens baksida för äldsta sonen. Det är inte osannolikt att golvet lutar. Då och då får du tillfälliga arbeten, men under lågsäsongen säljer du tilltugg. Hade du pengar skulle du bättra på huset och köpa nytt kylskåp. Utgifterna går mest till mat, el och paraffin till kaminen. Doften av fukt sprider sig inomhus och du behåller jackan på vintertid.

Den kvinnliga opponenten bland det politiska patriarkatet

Nokuthenjwa Bulana, ID-kandidat

I ett tvåvåningshus med tunna väggar och kulhål genom fönstret bor Nokuthenjwa Bulana, kandidat för partiet Independent Democrats, och hennes fyra barn. Efter valet i april brände folk sopor och bildäck på gatorna i BT-sektionen i Site C i Khayelitsha – en påminnelse till politikerna att infria löften om gjutna husgrunder, utbygga elnät och utgrävda avloppssystem.

Nokuthenjwa Bulana började engagera sig politiskt när hon insåg att den lokala, politiskt utposterade ombudsmannen som en förevändning mot investeringar hävdade att marken de bodde på var fuktig. Invånarna uppmanades flytta till andra sidan bilvägen, ett grönområde synligt från övervåningens spruckna fönster. Snart fick Nokuthenjwa reda på att marken där var kontaminerad av rester från flygplan, vapen, bomber och kemikalier. När hon hade meddelat detta till andra lokalaktivister anklagades hon för att blockera vad de uppfattade vara ett steg mot samhällsutveckling.

– Minuten du officiellt deklarerar ditt deltagande i ett politiskt parti ignoreras dina förslag av icke-medlemmar.

Hon flyttade hit 1993 och var då gravid med sin sistfödde son. Här finns hennes hjärta, men är besökaren tvungen att gå på toaletten knackar hon på hos grannen.

-Varför kan vi inte utveckla förutsättningarna där vi bor? Jag vill att mina grannar ska förbli mina grannar, men i humana bosättningar.

Mums nittiofem barn

I ett grått betonghus finns tre rum; högtalare, en stereo, cd-skivor ovanpå en bongotrumma, statyetter av cricketspelare på vägghyllan och medaljer hängande från en krok. Ovanpå ett kylskåp ligger plastburkar staplade och på vardagsrumsmattan skylande sänkorna inunder finner du några av några av de nittiofem barn tillhörande gruppen Reaching For The Stars. Golvet är repetitionslokal för deras drama, sång, dans och poesi. Leder dem gör Ntombizakhe Magqazolo, eller Mums.

Ntombizakhe Magqazolo och hennes dramagrupp - Jag startade med sex barn. De hade börjat använda droger i åttonde årskurs. Barnen stekte ägg som de strödde marijuana eller hasch på och åt. Så drack de te med mjölk och höll händerna mot knäna för att huset skulle rotera, människor bli suddiga och världen annorlunda. Men nu röker de inte längre.

Nu går de sex barnen i tolfte klass. De nittiofem flickorna och pojkarna, varav kring hälften brukade röka, uppträder på institutioner där minderåriga rehabiliteras efter att ha arresterats och på härbärgen inför HIV/Aids-positiv publik.

- Jag har själv HIV och brukade droger i fem år, men gav upp när jag väntade min äldste son. Jag älskar innerligt de här vackra änglarna. Barnen vet hur de ska behandla mig om jag svimmar efter ett epileptiskt anfall och var de hittar pumpen när jag får astmaattacker. De är medvetna om att de inte ska röra mitt blod ifall jag skadar mig.

Ntombizakhe Magqazolo säger att ingen mår riktigt bra i dag. En medlems förälder gick bort dagen innan och efter morgondagens gudstjänst ska de besöka den kvarvarande familjen.

Någon annan finansiering än de 825 kronor Ntombizakhe får i socialbidrag har dramagruppen inte. För 80 kronor i månaden köper hon el. Elen räcker i två veckor.

Hon har vänt sig både till utländska organisationer och lokala makthavare för att förbättra gruppens villkor, men fått de flesta förslagen avvisade. Innan officiella källor kan ge tillskott måste hon registrera sällskapet. Till det saknas pengar.

-Jag uppsökte rådgivaren för det lokala utvecklingsforumet och erbjöds hjälp förutsatt att jag betalade de 10 kronor det kostar att bli ANC-medlem. Sådana slags medlemskap har orsakat konflikter i området, men nu har jag i alla fall registrerat mig eftersom jag behöver deras stöd.

Från landet till staden

Vi lämnar Khayelitsha och kör in i Gugulethu där Nkwaime föddes i ett hus omgivet av träd, stenar och sand, inte långt ifrån några lekande pojkar. I det brunaktiga huset, säger han och pekar, sålde de droger när jag var ung.

-De gör det fortfarande. Det var ett av områdets vackraste hus, säger Nkwaime.

 Vid en marknadsplats dansar en barngrupp och vuxna håller grillarna varma för att tillaga djurens insidor och utsidor. Vandrarhemmet här i Kwa-khi khi grundades för män som arbetade i sex eller tolv månader, reste hem i några veckor och sedan återvände. Nuförtiden delar uppemot tre familjer ett rum; en tvåvåningssäng för en familj. Mpemba Nhosinathy föddes i östra Kapprovinsen och var bara sex månader när han flyttade hit. Nu är han arton.

-Jag, mamma och mina två syskon bor här. Pappa arbetar i hemtrakterna. Före 1999 bodde femton personer i rummet. Nu är vi sju sedan en familj flyttade ut och byggde sig ett skjul. Alla här delar på en toalett och ett kök. På vardagsmorgnarna tar jag tåget till skolan i Khayelitsha och på helgerna försöker jag studera när folk är utomhus. Stämningen blir ofta obehaglig efter att folk har druckit.

Willard Kambeva, Nkwaime Cedile och Khulule Toni, Get Up Stand Up CampaignFram tills 1994 var västra Kapprovinsen ett område huvudsakligen för färgade. Det vill säga indier och i huvudsak afrikaanstalande sydafrikaner som kom att bli resultatet av vitas sexuella relationer med Khoikhoi, en numera utdöd grupp boskapsuppfödare verksamma kring kustlandskapen.

Vid 1900-talets början försörjde sig majoriteten sydafrikaner på jordbruk. I och med 1913 års Native Land Act tvångsförflyttades fyra miljoner afrikaner till områden motsvarande tretton procent av landets yta. En och en kvarts miljon vita tog över deras ägor och spred sig över de resterande 87 procenten. I dag har stora landmassor i den tidigare bördiga östra Kapprovinsen blivit närmast obrukbara efter överanvändning. ANC har hittills bara lyckats köpa tillbaka tre till fyra procent av de ockuperade områdena. Samtidigt fortsätter medborgare likt Mpemba Nhosinathys familj att lämna glesbygderna sökande nya inkomstmöjligheter i tätorterna.

Nedanför bron täcker svarta plastsäckar tält på gräsmattor där tonåriga xhosa-pojkar genomgår en månadslång initieringsritual. När de träder ut förväntas de vara män. Platsen på berget där omskärelsen traditionellt utförts har urbaniserats och exponerats.

Drogvågen

Vi fortsätter längre in i Cape Flats. Snart stannar bilen i Manenberg, en traditionellt ”färgad” kommun. I en av raderna flervåningshus sitter två halvnakna pojkar i en soffa och äter ur plastburkar. TV:n stängs av.

Torsdagen den här veckan kom Asa Syns ena son och sov i ett par timmar. Efteråt var mobiltelefonen försvunnen. Asa har redan haft ett tiotal telefoner. Den snart sextioåriga änkan, som lämnade inspektörstjänsten på klädfabriken vid 80-talets slut, tar hand om sina två söners nio barn. Sju sover i lägenheten. Två barnbarn, vars mammor är drogmissbrukare, ger henne 200 kronor vardera i månadsbidrag och för fosterbarnet, eller barnbarnsbarnet, får hon 556 kronor. Pengarna för de andra tar deras mödrar själva ut. Utöver tusenlappen får hon ibland en slant från släktingar.

-Jag måste få pension, jag kvalificerar till det. Bara till sextonåringens skoltransport går 46 kronor i veckan.

Hon dras med influensa och hostar.

Nattetid vandrar sömnlösa drogberoende utanför. Slagsmål, inbrott och rån bryter tystnaden. Asa är mer rädd för att bli skadad än att dö.

Tik har spridit sig likt en sjukdom de senaste fem åren och fångat båda mina söner.

Tork i Cape FlatsTik, eller metaamfetamin röker användaren från glödlampor eller pipor. Enligt Medical Research Council's (MRC) Alcohol and Drug Abuse Research Group i Kapstaden är mellan 80 och 90 procent av brukarna ”färgade”. Genomsnittsanvändaren är en drygt 16-årig man i Cape Flats. Med den billiga, kraftigt beroendeframkallande drogen ökar personen sexaptiten, energin och humöret men blir vid avtändning hungrig, lealös och deprimerad.

Asa Syms var arton när familjen tvingades lämna Constantia och flytta till Manenberg som ett resultat av 1950 års Group Areas Act, apartheidregimens fortsatta steg för att avvisa icke-vita från utvecklade områden. Vilket område du skickades till berodde på din hudfärg.

-Vi hade ett litet hus och ett stycke land där vi odlade morötter, sallad, kål och tomater. De tog vår egendom och placerade vita där. I dag är Constantia ett flott ställe. Jag skulle inte ha råd att vända tillbaka. De 50 000 kronor regeringen betalade ut till familjen för vårt berövade land tog min två år äldre bror. Hans son och sonens fru är så insnöade i droger att jag inte tror några pengar finns kvar.

Bilturen med Get Up Stand Up Campaign avslutas. Förutom att arrangera resor mobiliserar Nkwaime Cedile och hans kollegor människor på gräsrotsnivå i försök att stödja självrealisering. De har anordnat kurser i inhemska språk, hållit seminarium kring xenofobi, arrangerat konserter och festivaler och renade i februari ett dricksglas vatten för varje zimbabwier.

-Vår roll är att uppmana folk att inte vänta på internationella organisationer eller regeringen för att förbättra sina livsvillkor. Visionen är att förmå afrikaner att resa sig tillsammans och söka en enad identitet. Låt oss sakta men säkert ta bort de bojor folk tar för smycken och frambringa ledare som lever och dör på den här kontinenten.

Gustav Broms, text och bilder
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den