På buss genom Bogotá

Centrala delen av BogotáUnder en solig och kall dag befinner jag mig i Bogotás norra stadsdelar. Jag är på väg att med buss utforska Bogotá, mitt Bogotá, och vad som egentligen utgör min stad. Bogotá kan ses som en stad där segregationen spridit sig som en löpeld. I de norra delarna av staden huserar vad som i folkmun kallas "det fina folket", där flertalet av stadens invånare har mat på bordet varje dag och en utbildning. Men mot de södra stadsdelarna förändras miljön, fattigdom och kriminalitet sprider ut sig, och människorna här drömmer och hoppas om en bättre tillvaro från de gråa byggnader och industrilokaler som utgör deras liv. Staden är med sin uppbyggnad och segregering som vilken annan stad som helst i världen. Men Bogotá är min stad, en stad att förtrolla sig i.

På gatorna i staden Bogotá existerar inte fenomenet busstationer.  Möjligheten finns istället att hoppa på en buss lite var stans omkring i staden, det är bara att sträcka ut armen. Under dagen vill jag testa på känslan av att själv kunna kontrollera när jag vill börja min kommunikation, så jag sträcker ut en hand, och en liten buss stannar. När jag går på bussen hälsar en vänlig man på mig, dagens busschaufför, och jag betalar till hans lille son som sitter bredvid honom.  Färden kostar tolvhundra colombianska pesos, vilket motsvarar ungefär fyra kronor.

Bussarna i Bogotá tar ingen hänsyn till att man under bökiga omständigheter måste hitta en sittplats utan raketstartar och man får med svår möda kryssa sig fram mellan barn, lådor med mat, väskor, studenter, ungdomar, unga mammor och seriösa affärsmän.

Det finns en tom plats vid fönstret. När jag sätter mig och ser ut genom bussfönstret sveper den norra delen av Bogotá förbi mig: exklusiva lägenheter, stora parker, fina bilar, stora affärer, lyxiga hotell och stora avenyer. Jag är väldig fokuserad på scenerna som passerar utanför när en ung kille ställer sig mitt i bussgången och säger: God eftermiddag mina damer och herrar, kära passagerare, idag har jag ett bra erbjudande till er: tio godsaker för bara tusen pesos, fem godsaker för bara femhundra pesos eller en för hundra, hoppas att ni tar chansen!

Mer än hälften av människorna på bussen tycker att det är en riktigt bra affär! ,sedan har alla godiset i munnen och medan de suger på den, lekar de med det färgade papperet. Jag köper ingenting. När jag åter igen ser ut genom fönstret ser jag att vi redan har nått fram till den centrala delen av Bogotá. Denna del av staden är som en helt annan värld än den jag tidigare passerat. Gatubarn springer omkring överallt och människor har bråttom, de håller sina väskor hårt mot kroppen i rädsla för tjuvar. Här finns inte så många bilar, utan människor promenerar när de skall någonstans till skillnad mot den norra delen, där fleratlet människor kör. Den centrala stadsdelens arkitektur består av större, äldre byggnader, vilka alla går i en grå nyans. Gatuförsäljare frekventerar runtom innerstadens gator, och den stora floden av människor vilka försöker att undvika att komma i kontakt med gatuförsäljarna ser ut som en orm.

JNorra delen av Bogotáag tittar åter ut genom mitt bussfönster och nästan somnar av de grå bilderna när en annan mansröst kallar på vår uppmärksamhet: God eftermiddag mina damer och herrar, mitt namn är Cometa, det betyder drake på spanska, jajamensan! Cometa som en drake, för att jag flyger i världen, för att jag drömmer med stjärnor och ligger med rosorna... Vet inte om ni vet historien om mannen som blev kär i...

Mannen är en sagoberättare, han lockar allas uppmärksamhet och lyckas förvirra alla med sina analogier, men de påminner alltid om kärleken, frihet, stadens romantik och mysterium.

Efter en saga, ett par skämt och några dikter ber han taktfullt om pengar.

Jag kan aldrig säga nej till dem och Cometa får fem hundra pesos ifrån mig. När han tar mynten säger han: Tack, Prinsessa. Fast man vet inte om det är en komplimang eller en ironisk förolämpning men jag ler tillbaka i alla fall.

När Cometa gått av bussen lämnar han kvar tankar och funderingar hos oss alla, tankar om livet och kärleken vilka florerar omkring oss i luften. Medan vi funderar på livet, börjar vi närma oss Bogotás södra stadsdelar. Här försvinner sakteligen den centrala delens större byggnader, och ersätts istället av tunga industriområden. Bostadshusen är byggda över varandra, vilket gör att de ser ut som att de kan falla vilken sekund som helst. Jag märker när jag studerar människorna vilka svischar förbi mig, att de ser ledsna ut.

Mer än 70 % av folket som bor i Bogotá jobbar i den norra delen av staden. De flesta människor arbetar inom sektorer såsom hushållsbetjänter, väktare, säljare, städare eller byggnadsarbetare. Flertalet äger inte en bil utan åker den billigaste och mest långsamma transporten: buss. Det finns ett annat alternativ, Transmilenio, som fungerar som en slags expressbuss. Bussarna kör på gatan men systemet är uppbyggt som en tunnelbana med egna expressfiler genom hela staden. Rutten går mycket fortare än med vanlig buss men är då dyrare, vilket blir ett för dyrt kommunikationsalternativ för någon som inte tjänar mer än tusen kronor i månaden. De flesta människor vilka bor och arbetar i de södra delarna av Bogotá tjänar en ungefärlig månadsumma runt några tusen kronor. En taxi kan kosta upp till 60 kronor från norr till söder. Det kan ta upp till tre timmar att åka från norr till söder.

Södra delen av BogotáSödra delen av Bogotá anses farlig, då området präglas av fattigdom och flertalet utslagna och fattiga människor. Våld och kriminalitet tillhör vardagen i denna stadsdel och en tristess och hopplöshet vilar över området. Det är lite orättvist faktiskt.

Jag kommer ur bussen, resan är slut. Sträcker ut armen för att ta en annan buss som tar mig tillbaka till de norra delarna där jag bor. Här inleder för mig min hemresa som kan bli ett annat äventyr under min bussresa i Bogotá.

Jag ville skriva om Bogotá inte bara för att det är staden där jag är född utan därför att det är staden som skapade den person som jag är idag.  Det är staden där jag drömde, där jag var ett barn, där jag växte upp.

Bogotá är kontraster: oordningen, grå cement och de miljoner invånare som blandas men den och den gröna naturen och tusentals träd överallt. Omgivningen med dess berg som man kan se omkring när man tittar på horisonten ger en lugnande känsla. Bogotá är staden som i den ena extremen luktar blommor, parfym, akademi och kultur och i den andra extremen luktar fattigdom, våldsamhet och ignorans.

Bogotá kan ses som "Lyckans stad", där ingen vet vad som kommer att hända dagen därpå. Stadens som kunde anpassas till alla adjektiv som finns t.ex. Polemisk, unik, galen, farlig, stor, riskfylld, förtrollande och charmfull... allt utom tråkig.

Åka buss eller taxi, gå vilse genom gatorna, snacka med en person från Bogotá är att ta sig in i ett äventyr som kan få dig att skratta, att upptäcka sidor av dig själv som du inte visste att du hade, att älska ensamheten, att vara nöjd i sin nersmutsade luft. Bogotá kan till och med få dig att betrakta livet från ett annat perspektiv med en enkel bussresa.

Angelica Zamudio, text och bilder