En filmfestival i Mesopotanien

altDet är filmfestival i den mesopotamiska staden Mardin i sydöstra Turkiet och jag är inbjuden som hedersgäst. De ska visa del tre av Erik Sandbergs och min tv-serie Assyriska - Landslag utan land. Serien utspelar sig till viss del i just Mardin och Midyat. Dessutom härstammar många av människorna vi filmat i Sverige från denna del av Turkiet, norra Mesopotamien.

En av festivalarrangörerna och jag ska dricka te. Hon heter Helün Firat och är dotter till en av Turkiets mer kända kurdisk-turkiska politiker. Hon drivs av ett märkbart patos, allt hon gör bottnar i en kamp för rättvisa. Hennes fars politiska karriär överskuggar hennes engagemang. Var hon än kommer och presenterar sig känner folk igen hennes efternamn. Vissa vågar sig på att fråga om hon är dotter till politikern, de flesta viskar frågan till någon annan i rummet. Hon är en lång brunett med energiska leende ögon. Dotter till en kurdisk man och tysk kvinna bestämde hon sig redan som barn för att ägna sitt liv åt kulturmöten. Hon vill att man ska mötas, lära känna varandras kulturer, föra en dialog - sluta demonisera eller romantisera varandra.

Vi sitter på terrassen till Erdoba Elveri med utsikt över en stor del av Mardin. Det är ett av de finare hotellen, kvalitén går att jämföra med vilket femstjärnigt europeiskt som helst. Fast inte. Miljön, musiken och de rosbeiga stenarna hotellet är byggt av ger mer en känsla av Tusen och en natt än Grand Hotell i Stockholm.

Medan vi skalar och tuggar på fyra olika sorters nötter från träden i närheten berättar hon passionerat om sina senaste projekt. Det vill säga den lilla tid då hennes två mobiltelefoner eller pipet av mejl hon mottagit inte avbryter oss.

Till de pågående projekten tillhör utbyte av tiotusen turkiska barn.

• - En del av dem sade till oss att de aldrig har varit vid en sjö, andra att de aldrig har sett ett berg eller en vinodling. Min gode vän och kompanjon Zihni Tümer och jag bestämde oss för att låta dem få uppleva vad det än var som de längtade efter. Hundratals bussar kör i denna stund barn till olika platser i Turkiet. Man byter helt enkelt barn med varandra under en vecka. På det sättet får samtidigt familjer, barn och föräldrar, lära sig mer om varandras kulturer och miljöer.

Vi avbryts av att bussarnas GPRS sänder meddelanden, en del har kommit fram, andra har stoppat för paus. Zihni Tümer och hon följer bussarnas färd via ett kartprogram på deras handdatorer.

altVolontärer och andra från filmfestivalen samlas kring oss. Det är dags för middag. Vi ska till Juvelernas krog. Utifrån märks restaurangen överhuvudtaget inte. Innan Firat anlände till Mardin fanns ingen damtoalett på restaurangen, i dag finns en för Baylar och en för Bayanlar, en för herrar och en för damer. Ägaren skämdes över att den enda besökande kvinna hans restaurang hade tvingades använda herrtoaletten. Det illustrerar Firats verksamhet och person. Var hon än kommer anländer förändring med henne.

I Mardin har det inte funnits en biograf sedan de flesta assyrier, som också kallas syrianer och kaldéer, lämnade staden på sjuttiotalet. Inte på över trettio år. I dag finns Sinemardin. Det är både en biograf och en filmfestival, en internationell sådan.

Varför en biograf?, undrar jag. Mardinborna kan ju se hundratals tv-kanaler via satellit?

• - Bio är mer än så, det är socialt, det är edukativt. Det får Mardinborna att umgås, att socialisera och diskutera över etniska och religiösa gränser.

Jag brukar anklagas för att vara asocial eftersom mina telefoner alltid ringer men i Zihni Tümer och Helün Firat har jag mött mina övermän. Det är fascinerande att följa denna halvkurd-halvtysk och turk i deras kamp för att förändra Turkiet. De pratar i mun på varandra och jag hinner knappt med. De poängterar hur viktigt det är att Mardin kommer tillbaka till sin ursprungliga intellektuella och moderna form. Biobesöken ska få Mardinborna mer öppna för förändring och modernitet.

• - Tidigare fanns det sex utomhus biografer i Mardin. På den tiden var staden kulturellt dynamisk. Vi vill förändra tillbaka denna oerhörd vackra historiska stad till vad den var. Filmfestivalen och biografen är två av verktygen vi kommer att använda oss av.

Det är inte vilka filmer som helst som visas på Sinemardin, bland inhemska turkiska filmer finns till exempel Nuri Bilges Kasaba. Zihni Tümer pratar förutom om kulturmöten gärna om marknadsföring. Han vill att Mardinbor i diasporan, assyrier och andra, ska vilja resa från Canada, USA och Europa till deras eller deras föräldrars hemstad.

• - Mardin är och har alltid varit välkänt i Turkiet, alla vill egentligen besöka staden någon gång innan de dör, kristna som muslimer vill besöka Turabdin och Mardin, det som tidigare var världens kloster- och kyrktätaste område. Du har säker hört att man vill att Mardin ska hamna på FN:s lista över världsarv. Det var ju här civilisationen tog sin form.

 altMardin kan snart, om allt går enligt planerna, skryta med att vara med på världens mest prestigefyllda lista över viktiga antika städer och byggnader. Redan för tjugo år sedan ansökte Mardins dåvarande guvernör och landets kulturministerium om detta till FN. För att en plats ska hamn på listan krävs hårt arbete. Mardins kommunalråd och guvernör tvingades bland annat att registrera alla antika hus. Till FN:s krav hörde också att rensa bort nybyggda hus som ortsborna klämt mellan de antika. Det gick inte. Folk vägrade flytta. Man gav upp. I stället för att hamna bland platser av misslyckade försök drog den turkiska staten tillbaka sin ansökan, vilket gör det möjligt att ansöka på nytt. Det nya kommunalrådet Besir Ayanoglu och den nye guvernören Hasan Duruer har bestämt sig för att göra just det. De kommer dock inte be kulturministeriet att skicka in en ansökan till FN innan de känner sig helt redo. Och alla ska hjälpa till. Till och med åsnorna.

En tidig morgon tar jag en långpromenad runt ett av de berg som Mardin är byggt kring och på. Jag möter fem åsnor och tio män som har till uppgift att städa gator och torg. Männen samlar in skräpet och åsnorna bär det till dumpningsplatsen. Jag sätter mig på trappan till det som tidigare, innan assyrierna massutvandrade, var min mormors familjs hem. Det är som ett mindre palats ur sinnesbilden av mellanöstern under medeltiden. Till en början blir jag rörd. Jag önskar att mormor som gick bort för några år sedan fick ta del av den renässans Mardin håller på att få. Mest av allt önskar jag att hon fick vara med på filmgalan, att hon stolt skulle stå bredvid huvudgästen, ett av hennes barnbarn. För några år sedan var bara tanken av att man skulle visa en film som till stor del handlar om utdrivelsen av assyrier ur Mardin och andra platser befängd. Olagligt. Det är nya tider nu. Det är ett nytt Turkiet.

Jag går tillbaka till hotellet. "Sabal l´kher Nuri bey", god morgon på arabiska, majoritetsspråket i Mardin, hör jag en röst ropa. Jag vänder mig om och ser Mehmet Baran, den egentliga hjärnan bakom filmfestivalen Sinemardin. Han sitter i en frisörstol och ansiktet är täckt av raklödder ditsatt med en borste. "Som på den gamla goda tiden", tänker frisörsonen i mig för sig själv. Medan barberaren vässar rakkniven ber Mehmet Baran en av frisörassistenterna att hämta te åt oss. Jag är nyfiken på vad som fick honom att övertala Ankaraborna Tümer och Firat att engagera sig i Mardin.

• - 2004 var jag på genomresa i Izmir. Jag anlände samma dag som stadens kulturfestival startade, bland evenemangen fanns en filmfestival. Jag avundades dem, jag ville att Mardin också skulle ha en festival.

 Jag blir nervös av att han hela tiden vänder sig mot mig samtidigt som kniven skär bort hans skägg, men både han och mannen som rakar honom skrattar högt åt mig.

• - Du har blivit för europeiskt rädd av dig.

 altEfter att barberaren dränkt honom i citrondoftande cologne forstsätter han at stolt berätta om hur hans dröm förverkligades. Han skrev ett prospekt, tog med sig en projektor, fem filmer och besökte borgmästaren. Till en början tyckte stadsöverhuvudet att Mehmet Baran blivit tokig. Baran är inte en man som ger sig, son till en känd frihetskämpe, och lika målinriktad som fadern, lyckades han övertyga borgmästaren. Hur skulle festivalen finansieras? En tid senare besökte han guvernören, där satt två Ankarabor som ville föra tillbaka kulturlivet till Mardin. Sedan dess är Firat, Baran och Tümer oskiljbara.

Lite senare samma dag äter jag lunch med de två yngsta medlemmarna i Sinemardin-teamet. Hakan Irmak som är ansvarig för pr, webben, alla trycksaker och Seyfetin Umut vars huvudsakliga uppgift är organisering. De delar också de andra tres sinne för service och humor. Festivaldeltagarna, däribland jag själv, har alla blivit positivt överraskade av allt omhändertagande. Inget har lämnats till slumpen. Visst, tekniken har emellanåt krånglat, och det som är det är med tiden i den här delen av världen. Klockan tio på morgonen kan i realiteten betyda tolv eller kanske till och med ett. Ingen blev upprörd över sådana petitesser. Det är nästsista dagen av festivalens sex och Umut och Irmak har svarta ringar under ögonen. Det har inte blivit mycket till sömn. Under hela lunchen ler de ändå konstant. De har haft jättekul med jämnåriga i Mardin, och festivalsgäster från Syrien, USA, Sverige (jag), Israel och andra länder. Det har varit ett enda jätteparty. Finns det inget negativt att dela med sig av?

• - Jag är ju från Mardin själv, jag serverade på hotellet som Helün abla och Zihni abi åt på när de rekryterade mig, därför känner jag till en del av bakåtsträvande Mardinbors agerande mot festivalen. I dag är dessa tysta. Inte för att de gillar förnyelse utan för Sinemardin fört med sig jobb och kommers till staden, säger Umut på Mardinarabiska.

 Irmak säger att det största problemet har varit att stadsborna trodde att Ankarabor skulle komma till staden med fördomar, se ned på och förlöjliga Mardinborna. Resultatet har varit det motsatta. Alla som jobbar på festivalen, förutom volontärerna som kommer från olika universitet i Istanbul och Ankara, är ortsbor. En tredje person, kanske själva motorn till festivalen, Said Tunc, ansluter sig till sällskapet. Han kommer med ansvarsuppdelningen för festivalens sista dagar. Vem som ansvarar för att alla kommer på sina plan tillbaka? Vem som ansvarar för att hedersgästerna får sina presenter? Han vänder sig mot mig, ler och säger:

• - Vet du, i början när Zihni abi kom hit ryktades det till och med om att han tänkte öppna en porrbiograf. Det var nämligen den enda sorts film ortsborna kunde förknippa med bio.

 Filmerna som visas på festivalen håller högsta standard, bland dem finns The Wrestler med Mickey Rouke och många bra turkiska, arabiska och till exempel franska filmer. En av dem som såg Assyriska - Landslag utan land sade att ett tabu hade brutits. Han utvecklade sitt resonemang så här:

• - Genom att visa en film om mekanismerna bakom utdrivelsen av assyrierna och diaspora-assyriernas kamp för erkännande har man bevisat att Turkiet är redo för diskussion i stället för censur och tystnad. Och det i självaste Mardin. Det är ett stort steg.

 Mardin är inte "bara" en mångtusenårig stad, det är också en provins som staden Midyat som jag föddes i och byn Bilge tillhör. Midyat är just nu mest känt för det över 1600 år gamla syrisk-ortodoxa klostret Mor Gabriel vars mark både staten och omkringliggande muslimska bybor försöker konfiskera. Rättegångarna mot klostret har följts av världspress och politiker från hela EU samt USA. Bilge är byn som gett Mardin ännu ett dåligt historiskt rykte. Det var i den byn som fyrtiotvå personer, däribland sex barn, sex syskon, blev massakrerade av sina egna släktingar för några månader sedan. Rapporteringen om de fruktansvärda och ofattbara handlingarna nådde alla internationella nyhetsbyråer, Mardin har därför det senaste året mest varit känt för att man vill förstöra ett kloster och massakrera sina släktingar. När jag öppnar de turkiska tidningarna denna morgon är det Sinemardin man skriver om. Festivalen har gett Mardin ett andra ansikte, ett leende sådant. Jag hoppas att det så kommer att förbli. Sinemardin gänget har i skrivande stund packat ihop. De befinner sig i västra Turkiet, nästa projekt är Filmfestival på räls. Andra veckan i september ska de tillsammans med filmskapare åka tåg till fjorton anhalter. Vid varje station ska de omvandla tåget till utebio, konferenshall och workshops-lokaler. De har bestämt sig för att förändra Turkiet, även det hoppas jag att de lyckas med.

Abi betyder bror och abla syster, de används som titlar i Turkiet.

Nuri Kino
Bilder tagna av Gülden Gül och David Kushner