Statskuppen i Honduras stoppar möjlig demokratisering

altStatskuppen i Honduras i helgen vittnar om en politisk omognad och livsfarlig inställning till demokrati som lever kvar bland konservativa krafter i Centralamerika. I Honduras har en slags postkolonial mentalitet dröjt kvar och genomsyrar inte bara militären - som avsatte den år 2005 valde liberale och senare socialdemokratiske presidenten Manuel Zelaya - utan även rättssystemet, stora delar av den ekonomiska arenan och de mest inflytelserika rummen i de politiska korridorerna.

Men frågan är om det finns straffrihet och tid nog för kuppmakarna att hoppas på i det längre perspektivet? Utrymmet för politiska manövers är ytterst liten då president Zelayas påtvingade exiltillvaro i Costa Rica har mötts av sympati hos omvärldens ledare (med undantag för Sverige) och solidaritet från kontinentala vänsterkollegor. Den legitima biten blir också svår för kuppmakarna att smyga förbi: kuppen har från a till ö skett helt i strid med konstitutionen - just den konstitution - som kuppmakarna säger sig vara måna om att bibehålla. Rent tekniskt sett - och krasst uttryck - en statskupp efter instruktionsboken.

Kuppen påminner i väsentliga detaljer om många andra statskupper som ägde rum i tredje världen under de svartvita kalla krigets dagar, anförda av elitens beskyddare - militären - som satt krokben för radikala samhällsprocesser, majoriteten med förhoppningen om bättre levnadsvillkor för de allra fattigaste. Att, som i Zelayas fall, tvinga ut en sittande president i underkläderna i skydd av mörkret torde inte framstå som något alternativ för statsskick i en globaliserad värld där allt du gör, säger och tycker hamnar på You Tube, Twitter, Facebook och i världspressens nyhetssurr. Kort sagt, eftersom ingen politiker längre kommer undan med något är det märkligt att statskuppen inte iscensattes via mer subtila maktkanaler, massmedierna eller den ekonomiska marknaden, utan totalt öppen och ärlig - och beväpnad - inför massorna.

Tidpunkten för statskuppen är även den ytterst märklig, och vittnar om ett plötsligt infall från den högre samhällsklassens innandömen, i rädsla för de lägre klassernas återkomst från periferin: Latinamerika badar i rött, nyliberala förespråkare kan räknas på en halv hand och USA:s retorik har med Barack Obamas tillträde förändrats, om än inte reformerat utrikespolitiken - ännu. Var väntas kuppmakarna erhålla sin sympati förutom från en krympande inhemsk överklass?

Frågan som skrämmer de konservativa kuppmakarna mer än själva svaret är vart Honduras skulle vara på väg om rättvisa ägarvillkor, sociala system och respekt för demokratiska principer skulle bli verklighet i landet.

I och med kuppen bromsades den möjliga politiska processen mot en rättvisare verklighet kraftigt upp, men har kanske inte helt spårat ur. Just nu, med en nutidshistoria kantad av valsedeln kontra geväret som effektivaste politiska redskap, upplever det centrala Amerika en svårsmält tragedi i repeat.

Klas Lundström
Läs även analysen på
http://iloapp.tidningen-anti.se/blog/lundstrom?Home&post=66