Segolène Royal v/s Nicolas Sarkozy

I helgen meddelade Segolène Royal att hon ställer upp som presidentkandidat för franska socialistpartiet (PS). I en intern omröstning ska nu PS besluta vem som ska föra dess baner i nästa års val, sannolikt med nuvarande konservative inrikesministern Nicolas Sarkozy som motståndare, eventuellt f.d. utrikesministern och nuvarande premiärministern Dominique de Villepin, likaledes konservativ. Royals kandidatur fick hjälp av före detta premiärministerns Lionel Jospins beslut i förra veckan att inte ställa upp, och socialisterna får därmed ett nytt ansikte, obefläckat av nederlaget i förra presidentvalet, där Jospin bara blev den tredje mest röstade kandidaten, efter högerns Jacques Chirac och den ultrakonservative, eller direkt rasistiske Jean-Marie Le Pen. Vänsterväljarna såg sig vid tidpunkten nödgade att rösta på Chirac i syfte att undvika Le Pen som statschef, och sedan dess har PS befunnit sig i kris. Royal tycks emellertid lyfta moralen bland partiarbetare och väljare, och leder opinionsundersökningarna även i förhållande till sina opponenter inom PS, i första hand Laurent Fabius, som diskrediterat sig genom att offentligt fråga sig vem som ska ta hand om Royals fyra barn om hon väljs till president. Frankrike var sent med att inkorporera kvinnor i politiken – inte förrän efter andra världskriget fick kvinnor rösträtt – och procentandelen kvinnor i parlamentet är bland de lägsta i Europa. Royal är för tillfället representant för regionen Pitou-Charente, och en erfaren politiker på det regionalpolitiska planet, men oprövad i storpolitiken, vilket är hennes motståndares huvudsakliga argument. Hon har, inte minst efter kravallerna i landets invandrartäta förorter tidigare i år, pläderat för ett politiskt paradigmskifte, men riktigt vad detta innebär framgår inte från hennes uttalanden. Det är svårt att få en klar bild av hur hon tänker om EU eller Frankrikes roll som permanent medlem av FN:s säkerhetsråd. I syfte att skapa ett tydligare budskap har hon emellertid skapat sin egen tankesmedja, Désirs d’Avenir, som mer eller mindre kan översättas med hopp för framtiden. Oavsett vem PS väljer som sin representant innebär Royals kandidatur något av en mindre revolution i den mansdominerade franska politiken; en kvinna i Elyséepalatset var i det närmaste otänkbart för bara några år sedan. Samtidigt är den en tribut till den mycket franska meritokratin – om Royal klarar av den extremt konkurrensbetonade franska politikervärlden lär hon också få ett betydande stöd från väljarna i valet i april 2007. Anders Forsberg

< Föregående		Nästa >