Mor Gabriel: rättvisan bakom kamerornas smattrande

altNuri Kino firar ännu en kristen högtid i Turabdin i sydöstra Turkiet. Han har granskat rättegångarna mot det syrisk-ortodoxa klostret Mor Gabriel i tidigare publikationer. Nu avslöjar han att det inte bara är klostret som håller på att få sin mark konfiskerad. En stor del av byarna kan också få landområden konfiskerade. Och det helt lagligt.

Klick, klick, klick, kamerorna smattrar framför guvernören, borgmästaren och den högste militäre officer i norra Mesopotamien. Solen gassar för fullt. Det är den 19 april, en varm vårdag och den ortodoxa påskdagen. Det offentliga Turkiet visar upp sitt nya ansikte och dess företrädare ska besöka den syrisk-ortodoxe biskopen Saliba Özmen på kristnas viktigaste helgdag, den dag då Jesus Kristus återuppstod från de döda.

Alla är välkomna i det nya Turkiet, kristna som muslimer, alla etniciteter och religioner. Landets nya ledares pr-maskin är igång. Journalisterna låter sig manipuleras och samlar material till såväl lokal- som riksmedier. Dagarna därefter fylls tidningar och tv-kanaler med firandet av den kristna högtiden. Och det är inte bara fotojournalisternas kameror som smattrar, det gör även turisternas. I år har både turkiska och europeiska turister hittat hit tidigt. Det är den vackraste tiden på året.

Mardins speciella mångtusenåriga arkitektur är inramad av utblommade växter med den gula saffranblomman som den dominerande. Mardin har drygt åttiotusen invånare och är administrativ huvudort för provinsen med samma namn. Medan min taxi kör runt det ena berget som staden ligger på, enda sättet att ta sig fram bilvägen, tittar jag på hus efter det andra som tillhört bekanta till mig. Taxichauffören frågar om jag har varit i staden tidigare. Jag kan inte hjälpa mitt sorgliga leende. Jag pekar på de ståtliga husen och berättar om mina anhöriga som tidigare bodde där. Han frågar var de bor nu. Jag svarar att deras barn antingen bor i Istanbul eller är utspridda över Europa, Nordamerika, Mellanöstern och Australien. Han skakar på huvudet och säger att det är tråkigt att inte fler återvänt. Han heter Hikmet och är själv assyrier som också kallar sig syrianer och kaldéer. Enligt honom återvände en del efter jordbävningen i västra Turkiet 1999. Det bor nu ett åttiotal assyriska familjer i Mardin, tidigare var de stadens majoritetsbefolkning. Jag kliver av bilen i samma stund som guvernören och de andra i det prominenta sällskapet lämnar biskopen. Fotografer och turister kämpar om att få den bästa bilden av dem.

Någon timme senare sitter jag i bilen igen, nu tillsammans med den svenske pastorn Bertil Bengtsson och hans dotter journalisten Marie Starck. Vi är på väg till min födelsestad Midyat och klostret Mor Gabriel. Vi gör en avstickare till en by längs vägen. Nu börjar historierna bakom kameralinserna, de om förföljelse och förtryck. Ingen är förskonad från minnen fyllda av hat och ond bråd död.

Måndagen den 20 april vaknar jag i det omtalade klostret. Habib, vår andre chaufför kör oss till begravningsplatsen. Min fars faster har köpt sötsaker, ost, ägg och dricka. Vi ska fira annandag påsk med ortsbor och döda. Präster ska be för våra döda medan vi strider om vem som har starkast ägg. Vi slår äggen mot varandra. Den vars ägg går sönder av slaget från det andra ägget får överlämna det svagare ägget till vinnaren. Unga män och kvinnor, de med starka ägg, har fickorna fulla. Vi är nu i Turabdin, Guds tjänares berg, världens kyrk- och klostertätaste plats, en av kristendomens heligaste platser. Överallt snyggt klädda kristna som delar ut mat och sötsaker. Turkiska journalister finner det exotiskt. Kamerorna smattrar.

Vi kör bort från staden och in i byarna. I denna färd har jag också EU-tjänstemannen Christos Makridis, den belgisk-assyriske journalisten Nail Beth-Kinne och ett medelålders par från Österrike som sällskap. Första anhalten är Aynward, den by där kristna i Turabdin höll stånd som längst under folkmordet 1915-1920. Det är nya tider nu. Nya strider utkämpas. Nu är det marken som illegalt konfiskeras av både staten och kurdiska grannar som är i fokus för kampen. Vi besöker tre byar med liknande historier om hur staten har lurat bybor på mark. Jag är i Turabdin också för att bevaka rättegångarna mot klostret Mor Gabriel. På kvällen kör vi tillbaka till klostret. Biskopen visar mig en inbjudan. På fredag den 24 april ska inrikesministern Besir Atalay resa till Turabdin för att personligen överlämna lagfarter till bybor som inte tidigare hade papper som bevisar att de äger mark de har ärvt. Biskopen är inbjuden till att delta i en ceremoni som ska hållas i en av de kristna byarna, ungefär fem mil sydväst om klostret. Det offentliga Turkiet säger att ministern ska dela ut lagfarter till sju byar som tvistat mot staten. Det handlar om fem kristna och två muslimska byar. En källa till den turkiska tidningen Today´s Zaman säger att ministern också ska medla mellan klostret Mor Gabriel och de byfogdar som gör anspråk på klostrets mark. Några samtal senare får jag veta att det inte stämmer, åtminstone tror inte Turabdinborna själva det. Varken sådana som fortfarande bor kvar eller de som en gång har drivits ut ur det som varit deras fädernesland i tusentals år, däribland många europeiska medborgare. Den egentliga anledningen till ministerns besök ska vara att man vill skyla över statens egen illegala konfiskering. Den turkiska staten har lagt beslag på mark som till stor del ägs av assyrier. Ägorna har inte kunnat brukas på över trettio år. I decennier har det pågått krig mellan den turkiska armén och PKK på de ägorna. Eftersom marken inte kunnat brukas har staten konfiskerat den. En del är numera skog, alltså vildvuxen mark som i Turkiet anses ska tillhöra staten. Mark som är obrukbar för att den är för stenig ska enligt lag rätteligen tillhöra staten. Tre fjärdedelar av många assyriers egendomar i stora delar av Turabdin håller på att tas över av staten. Till saken hör också att den 24 april är den dag då assyrier, armenier och pontosgreker världen över manifestar årsdagen av folkmordet på kristna under första världskriget. Assyrier som lobbar för ett erkännande av folkmordet i USA säger att valet av datum är medvetet, att man på det sättet vill ta bort fokus från manifestationer och mot Obamas tal om folkmordet samma dag.

På tisdag morgon ringer jag upp inrikesministeriet, de ber om min mejladress. På eftermiddagen kommer mejlet, jag ombeds att kontakta Fatih Dikici. Han står som kontaktperson för inrikesministeriet. Det visar sig att han också är Mardins guvernörs ena sekreterare.

-Jag har jättemycket att göra, det ringer hela tiden. Jag är ansvarig för flera delegationer som besöker Mardinprovinsen i dagarna.

-När kommer ministern?
-Vi hade en minister med följe här hos guvernören nyss.
-Är det inrikesministern.
-Nej, han kommer den 23 och stannar till den 26.
-Vad är orsaken till hans besök?
-Han ska dela ut lagfarter för sju byar, de flesta av dem assyriska byar.
-Men äger inte de marken redan?
-Jo, men de har inte lagfarter, det är dessa han ska dela ut.
-Så orsaken till ministerns besök är att han ska dela ut lagfarter?
-Ja.
-Är inte det lite konstigt?
-Nej, men det är unikt.
-Kommer han också att besöka Midyat.
-Ja, det står med i programmet.
-Vet du vilken dag och tid han ska besöka klostret Mor Gabriel?

-Det ska han göra direkt efter att byborna fått sina lagfarter.
-Hur många personer ingår i delegationen?
-Ett trettiotal.
-Vilka är det?
-De flesta är ambassadörer placerade i Ankara, sedan är det assyrier från utlandet, ministern och hans följe.
-Kommer ministern också att diskutera rättegångarna mot Mor Gabriel?
-Du, jag har som sagt jättemycket att göra. Kan du vänta några minuter?

Fem minuter senare är han tillbaka i telefon.
-Ministern kommer inte.
-Inte, varför inte?
-Det vet jag tyvärr inte.
-Har ni inte fått någon orsak presenterad för er?
-Nej, vi har bara fått veta att han fick förhinder, att han måste delta i något viktigare. Men om du väntar några minuter till ska du få namnet på den person som ska ersätta ministern.

Ytterligare fem minuter senare:
-Herr Sertac Sönmezay, vice statssekreterare på utrikesdepartementet kommer i stället. Han kommer alltså att stanna i tre dagar, den 23 till den 26.
-Enligt tidningen Today´s Zaman skulle ministern medla mellan klostret och byfogdarna, kommer Sönmezay att göra det?
-Du, jag är ledsen men jag kan inte svara på den frågan. Du är välkommen att mejla mig dina frågor så ska jag vidarebefordra dem till berörda statsråd.

Vi avslutar samtalet.

En källa hos åklagarmyndigheten i Mardin säger att Sertac Sönmezays besök varit planerat länge. Han ska bland annat granska rättegångarna mot klostret. I Midyat är traditionen att biskopen firar påsk eller jul i en av stadens kyrkor i stället för i själva klostret. Midyatbor, kristna som muslimer, det offentliga Turkiet som företräds av borgmästare, distriktguvernör och arméofficerare samt bybor. Alla vill vara med och fira de kristna helgtiderna med biskopen. Bybor kommer, lämnar sina presenter och visar sin respekt. En del av dem pratar sedan om sina problem. Jag, Marie Starck och Bertil Bengtsson sitter med. Nästan alla bybor verkar ha problem med konfiskerad mark. En turkisk lärare som vill vara anonym säger:

Det finns inte en by i Turabdin som inte har problem, alla har förlorat mark sedan lagen om Kadestro, om tioårsregeln stiftades. Staten konfiskerar mark olagligt genom att stifta en lag som ger dem rätten till stöld. Det handlar både om muslimers och kristnas byar, men mest kristnas.

Onsdagen den 22 april är det rättegång. Den åttonde förhandlingen. Ett hundratal personer samlas utanför domstolen, tio fick komma in till själva rättegångssalen. Många fler vill. Jag letar efter de muslimska byfogdarna, jag vill beklaga sorgen, de har haft flera olyckor i familjerna sedan jag träffade dem senast. Medan jag tittar mig omkring känner jag en hand på min axel. Det är en av dem, han som har förlorat en fjortonårig dotter. Jag vänder mig om tar honom i hand, tar hans anhöriga och vänner från de andra byarna också i hand. De undrar om de kan få en stund med mig efter rättegången. Väl inne i den trånga salen avklaras först statens anklagelse mot klostret och sedan klostrets mot staten. Det tar ungefär en halvtimme, och hade tagit kortare tid om inte skrivaren till notariens dator kraschat. När utskrifterna överlämnas till de båda parternas juridiska ombud kallar man till en tredje rättegång. Den där byfogdarna anklagar klostret för att konfiskera mark som man anser antingen tillhör staten eller ska fördelas

mellan byarna. Byfogdarna och deras nye advokat ropas in. Precis efter uppmanas vi att inte korsa benen, det passar sig inte i en rättegångssal.

Den nye advokaten saknar karisma och engagemang. Borta var Ankaramanéret som deras advokat från huvudstaden använde sig av i rättegångssalen. Nu har de en advokat från Midyat, lite fegare, lite trögare. Men man vet ju aldrig vad som kan dölja sig bakom det skalet. Rättegångssessionen mellan byfogdarna och klostret är över på femton minuter. Inga beslut tas, domaren säger att åklagarna inte är färdiga med två av utredningarna och väntar in dem. En annan rapport överlämnas till parternas ombud för genomgång. Den 6 maj fortsätter dramat som engagerat tusentals människor världen över. Den 22 maj tror man att åtminstone en av tre rättegångar ska vara över. Att dom ska falla. Det är den som behandlar om huruvida landområden innanför den mur som biskopen har byggt tillhör staten eller klostret.

altUtanför domstolen står en av byfogdarnas söner och väntar på mig. Kamerorna smattrar mot Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot från Sverige, Tysklands ambassadsekreterare, EU-kommissionens sekreterare i Turkiet och assyrier från Europa som kommit för att bevaka rättegången. Byfogdarna befinner sig på parkeringen, inga journalister är intresserade av att fotografera eller prata med dem. Jag beklagar ännu en gång sorgen. Tre olyckor, en där det har omkommit två personer, en ung mor och hennes dotter i en brand. En andra där en flicka i tonåren ramlade ned i ett stup och bröt nacken. Den tredje inträffade några dagar innan rättegången, en ung man, bror- och svärson till den ene av dem som i höstas polisanmälde klostret för något så befängt som bland annat antistatlig verksamhet dog av en el-stöt när han skulle laga en kabel.

Kvinnorna i våra byar har burit svart hela tiden sedan vi träffades senast. Det måste ta slut. Vi råkar ut för olycka efter olycka, snälla säg åt dem att sluta be att vi ska drabbas av olyckor. Det sägs att Mor Gabriels vrede har drabbat oss. Vi är bara oskyldiga bönder, säger en äldre man som vill vara anonym.

Byfogden Ismail Erkal som jag var hemma hos förra gången jag var i Turabdin är mest tyst, han låter de andra prata. När de är klara tar han över, han vill prata ostört med mig.

-Säg åt biskopen att vi är trötta, det här vill varken han eller vi. Det har kostat oss mycket pengar och det kostar er alla som reser fram och tillbaka mycket pengar och energi. Låt oss få slut på det här. Det är andra som ligger bakom hela dispyten, vi känner oss lurade och kränkta. Vi är trötta, snälla be biskopen möta oss inofficiellt. Medla mellan oss.

-Men ni vittnade ju mot klostret senast den 4 april, ni har ju enligt vad jag hört gjort nya anklagelser mot klostret, är det fel?

-Nej, det stämmer. Men det är inte vi. Vi används som brickor i ett spel.

Jag blir tagen av att byfogdarna som tidigare var nästintill fanatiska i sina uttalanden mot kristendomen och klostret nu mer känns som trötta, lurade och kuvade bönder som drabbats av flera personliga tragedier. De är beredda att prata ut om hur det hela började och vilka andra krafter som manipulerat dem till att driva processerna.

På kvällen håller jag mitt löfte och pratar med biskopen. Hans respons är att det inte är första gången de sagt att de vill lösa konflikten, men att de inte håller sitt ord. Han vill gå den legala vägen, att rättegångarna ska gå vidare. Klostrets advokat lovade i en hearing efter

rättegångssessionen att överklaga till Europeiska domstolen om klostret mot förmodan skulle förlora i Högsta domstolen i Ankara. Turkiet har visst fällts i liknande ärenden som armenier och greker överklagat två gånger. Men ingen vill att det ska gå till Högsta Domstolen eller vidare, man vill ha det löst i Midyat - så fort som möjligt.

Fredagen den 24 april är jag hemma i Södertälje igen, min hemstad som hyser tjugotusen assyrier som alltså också väljer att kalla sig syrianer och kaldéer. På kvällen ser jag nyheterna. Obama höll sitt löfte, han nämnde folkmordet på kristna i sitt tal. Han kallade det dock inte folkmord och han sade "bara" armenier som blev massakrerade eller deporterade. Assyrier världen över är i alla fall glada att en amerikansk president nämner folkmordet på dess årsdag. I mitt föräldrahem tänder vi ett ljus. På tv får jag veta att biskop Samuel Aktas bjöds in att hålla ett tal, Mor Gabriels advokat Rudi Sümer höll talet.

Jag sätter mig vid datorn i föräldrahemmet i södra Södertälje och skriver ned en liten berättelse som jag länge velat dela med mig av:

Hon hette Meyyo, kort för Meryem. Hela hennes släkt - på hennes fars sida - förutom fyra små flickor hade brutalt dödats. Hon var bara sex månader gammal när Haci Salmo, hennes fars kompanjon i en export och import firma, hittade henne på en bakgata i den stadsdel som dominerades av hennes släkt. Hon låg och skrek vid traktens vattenkälla. Han gömde henne innanför sin jacka, hoppade upp på sin häst och tog med sig henne hem till Estel, den muslimska delen av Midyat.
Hasan Hazuz, slaktaren från Mardin som numera bodde i Midyat, kom efter tre månader på besök till Haci Salmo för att slakta dennes boskap. Muslimer åt inte kött som inte var slaktat av en annan muslim, därför hade Hasan Hazuz flyttat till Midyat. Stadens muslimske slaktare hade dött och de hade inte hittat en ny. Efter att boskapen slaktats bad Haci Salmo Hasan Hazuz om en tjänst. Han frågade honom om han möjligen kunde ta med sig en nio månaders baby till hennes anhöriga i Midyat. Han berättade att hon var kristen och dotter till hans döde kompanjon Sha'e Gunduro Melke Mire. Bland de få kristna som hade överlevt folkmordet Seyfo fanns det fyra män som var släkt med henne. Hanne, Isa, Duve och Aho Kino Melke Mire var hennes kusiner på hennes mors sida. Hasan Hazuz lovade Haci Salmo att överlämna henne till dem.

Tre månader senare besökte Haci Salmo Aho som var hans nye kompanjon efter att Sha'e hade dödats. Haci Salmo kom för att dela med sig av vinsten från exportaffärerna. Aho ville varken träffa Haci Salmo eller ta del av vinsten. Han hade tappat förtroendet för honom och alla andra muslimer. Aho sade till Haci Salmo att det inte var personligt men att såren från folkmordet var för djupa. Haci Salmo blev förnärmad, han hade ju räddat Meyyo. Han hade skyddat henne och sedan skickat henne hem till dem. Aho och hans bröder blev chockade. Hasan Hazuz hade lurat Haci Salmo. Han sprang hem till slaktaren, misshandlade honom, och tog tillbaka Meyyo. Hon hade blivit ett år och en månad. Aho tackade för att Haci Salmo hade räddat Meyyo men något framtida samarbete fanns det ändå inte att tala om. Kristna och muslimer kunde inte längre ha affärer ihop.

Meyyos syster Warde hade först deporterats till Adana och sedan till Iskederun för att till sist, med båt, utvisas till Beirut. Då var Warde fjorton år. Något år senare gifte hon sig med en annan överlevare. Han var från Anhil, en av Midyats närmaste byar. Han tog med henne för att besöka Midyat ungefär tjugo år senare. I Anhil fick hon höra talas om Meyyo, hennes syster, att även hon hade överlevt. Meyyo var då gift med Faulus. Kitso, en annan syster hade också överlevt. Hon var i Syrien. En fjärde flicka, Sikke, deras kusin hade också överlevt. Fyra överlevande av överklassfamiljen Gunduros släkt hade på ett eller annat sätt räddats till livet. Alla flickor.

Meyyos far Sha'e är i historieböckerna beskriven som en hjälte. Han och hans bror Ilo (Eliyas) hade dödat en av de värsta muslimska bödlarna. I byn Aynward var sedan Sha'e en av dem som gjorde motstånd och räddade många kristnas liv. Familjen Gunduro Melke Mires barn var utbildade i Bulgarien.

Min far var under lång tid Haci Salmos frisör. Jag var ungefär tio när Haci Salmo dog. Jag är ett av Meyyos många barnbarn, min syster Meryem-Maria är uppkallad efter henne.

Det är som sagt nya tider. Nu flyter inte blod, nu konfiskeras mark. Och det helt legalt.

"Man stiftar lagar för att ta det sista vi har, det känns som en förlängning på folkmordet", sade en tysk medborgare som var i Midyat för att försöka vinna mot staten. Hans fars mark har konfiskerats av staten för att den inte har brukats på tjugo år.

För tre veckor sedan avslutade USA:s president Barack Obama sin Europaresa, som sista anhalt valde han Turkiet. Det var en markering. Han vill se landet som EU-medlem. Det har ingett hopp hos den lilla kvarvarande kristna folkgruppen. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt var där samtidigt som jag. Han vill också se Turkiet som medlem i EU. Både regeringscheferna poängterade att Turkiet först måste garantera minoriteternas rättigheter. Det turkiska regeringspartiet AKP har de senaste åren placerat sig på den internationella utrikespolitikens scen genom massivt agerande för fred i länder som Libanon, Israel, Palestina och Syrien. Internationell press kameror smattrar mot Turkiets premiärminister, president, EU-minister och utrikesminister så gott som dagligen. Landet har tagit plats. En nytändning av den turkiska självsäkerheten känns av överallt. Den amerikanske presidentens och den svenska statsministern tal och engagemang för att föra Turkiet närmare Europa har gett landet en självsäkerhet.

Bakom Turkiets internationella engagemang, president Obamas intresse för landet och Reinfeldts kamp för dess EU-medlemsskap smattrar inte kamerorna. Där pågår det ett fult spel som man inte vill låtsas om. Yilmaz Kerimo skrev en fråga till Reinfeldt innan statsministerns resa till Turkiet, Kerimo ville veta om Reinfeldt tänkte ta upp frågan om klostrets mark med den turkiska regeringen. Bildt svarade på frågan.

"Sverige och EU fortsätter att ta upp alla dessa frågor med Turkiet. Exempelvis förblir Sverige en av de drivande i att uppmärksamma fallet med S:t Gabrielklostret. Från svensk sida kommer vi fortsätta att i samtal med företrädare för Turkiets regering, på olika nivåer och i olika sammanhang, att trycka på att full respekt för bland annat minoritetsrättigheter är nödvändigt för att ett EU-medlemskap ska bli möjligt."

Det kanske finns hopp om ett av världens vackraste länder. Jag hoppas verkligen det. Men först måste Mor Gabriel lämnas i fred och Turabdinbor som blivit lurade på mark få upprättelse. Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan har enligt tidningen Hürriyet också blandats in och sagt att han ska följa rättegångarna mot Mor Gabriel med stort intresse. Själv ska jag också fortsätta att granska det som händer bakom kamerornas smattrande.

Nuri Kino