New York. Frihetsgudinnan återfår äntligen sin forna glans

Living in the CloudsFrihetens land - det land där våra anfäder sökte lyckan för tvåhundra år sedan - och som vi har sett upp till men som stundtals verkat ha förlorat sin själ med misskötsel på flera plan: ekonomiskt, socialt, etiskt... börjar nu sakta återfå sin forna glans. Det amerikanska folket har röstat för friheten, för välståndet och för förståndet. Jag ville vara med och uppleva detta "återupplivande".

Att komma till New York - efter tjugo års bortavaro på grund av livets gång - var som att återse en kär, gammal vän. En vän som med åren mognat, lugnat ner sig något men som fortfarande har glimten i ögat och kan vara "full i fan". Min "gamla vän" har fått sig en hel del stötar, somliga värre än andra - som flygattackerna den 11 september - vilket har lämnat sina spår men som även har fått honom att tänka efter, att ändra kurs, så här i efterhand, för det tar alltid tid att komma över och bearbeta ett trauma. Han har även lugnat ner sig med åren och man kan nu faktiskt promenera relativt säkert överallt i staden: till och med i Central Park och Harlem. Hans våldsamma sida har gett vika för förnuftets och trygghetens visdom. För tjugo år sedan virrade jag bort mig i Harlem, vilket då ansågs livsfarligt; pengarna stoppade jag i skorna när jag skulle köpa något; parken såg jag enbart från håll; poliserna var nästan mer skrämmande och korrupta än skurkarna... Så nog har min gamla vän ändrat sig allt!Men nattlivet, Broadway, teatrarna, jazzklubbarna, restaurangerna, barerna, nattklubbarna... lever fortfarande. Modet är specifikt för New York och inte likt det i någon annan storstad. Pulsen finns där också även om den är naturligt dämpad på grund av krisen.

En kär gammal vän som har mognat med åren

Jag anlände på Kennedy International med ett visst pirr i magen. Efter noggrann visitering redan innan jag satte mig på planet, var det nu dags för fingeravtryck av en kontrollant med avsaknad av minsta gnutta humor samt irisfoto. Jag fick en obehaglig känsla av George Orwells roman "1984"... Senare berättade min konstnärsvän, Nabil: "Det är inte så dumt med fingeravtryck ändå för jag har en vän som nu blir vägrad att komma in i landet igen trots att han har fru och barn här, på grund av han bär samma namn som en eftersökt terrorist!" Många arabiska namn är lika varandra.

ManhattanVäl inne i landet märkte jag inte något sådant obehag utöver de vanliga väsköppningarna i museerna. T-shirts med Obamas hoppfulla budskap "We can, we will" såldes i alla affärer. Den ende jag pratade med som var skeptisk mot regeringen var en taxichaufför som sa att "Obamas reformer är bara till för eliten" men han hade anledning att vara missnöjd för det var tal om att höja taxan för taxibilarna som påträffas i överflöd på gatorna. Han tillade att "de som har spekulerat i börsen i åratal blir förvånade nu när de förlorar, efter att ha varit vana att vinna, men så är det: ibland vinner man och ibland förlorar man." På priserna eller i affärerna märkte jag ingen skillnad: det var dyrt och ändå fullt med folk! Men visst förlorar en massa sina jobb. Sabina, en ung kvinna berättade att "många av mina vänner, har blivit av med sina första jobb, trots att de är välutbildade".Även den svenske generalkonsuln, Ulf Hjertonsson, verkade oroad av nedskärningarna som även skulle kunna innebära nedläggningen av generalkonsulatet i New York, som är ju hjärtat i Amerika och livsviktigt för alla svenska företag.

I krisens mittpunkt framstår det tvärtom desto viktigare att visa sin solidaritet gentemot inte minst våra företag och inte inta ett protektionistiskt ställningstagande. Det framstod också på det möte jag deltog i, i Paris, inför Sveriges EU:s ordförandeskap. En eminent fransk intellektuell var en av talarna och han poängterade att "i krisernas tider måste vi göra en social investering och utveckla det mänskliga kapitalet för alla och i olika länder".

Det tycks även vara Obamas budskap som de flesta amerikaner ser som en fadersfigur. Bara att känna sig trygg på New Yorks gator var för mig en glad upptäckt. Jag måste dock tillägga att när jag började fråga New York-bor var uteliggarna tagit vägen, fick jag veta att "det finns numera socialarbetare som går runt och plockar upp folk på gatan och skickar iväg dem till härbärgen långt utanför stan varifrån de har svårt att ta sig tillbaka till Manhattan på egen hand..." Fenomenet kallas för "gentrification" och innebär att gamla ruffiga kvarter rustas upp och dess forna invånare tvingas därför iväg. Manhattan blir alltmer en "elitstad" med konstnärer och andra som tvingas flytta till Brooklyn eller till Queens på andra sidan floden. 

Peace and Love

Är vi tillbaka 40 år i tiden? Med freds- och krigsvågen med Vietnam- numera ersatt av Irakkriget? På Broadways teater såg jag en "remake" av musikalen "HAIR" med samma musik som på slutet av -60 talet. Men med tidens efterklokhet, gjorde de narr av de drogade, rebelliska ungdomarna samt med sekterna och deras tillhörande gurus. Slutet var ändå dramatiskt med en av skådespelarna som skickades ut i krig där han omkom.

ChinatownJag hörde ingen New Yorkare som saknade Bush. Ground Zéro - det hål som är kvar efter tornen - var en påminnelse om att terroristhotet inte är över för USA:s del. Platsen såg mest ut som ett gigantiskt vägarbete avskärmat endast med ett staket. Vad som ska byggas där är ännu inte bestämt.

Att det fortfarande går att göra affärer med konst förstod jag när jag besökt det relativt nya kvarteret söder om Chelsea, "Meat Packing" det gamla slakteriområdet. Lagerbyggnaderna och frihamnen har gjorts om till fantastiska lokaler i vilka gallerier, affärer och restauranger florerar. New Yorks puls och arkitektur känns framförallt levande i dessa kvarter så långt ifrån Europas relativt konservativa struktur.

Central Parks återupplivande med flanörer, joggare, barn och andra gör samtidigt staden vänligare speciellt i dessa miljömedvetna tider. Jag förvånades över att varje dag läsa i dagstidningen "The New York Times" om olika "gröna" tilltag och se stora reklamskyltar om vikten att ta hand om världen och reklam för filmen "Earth" som alla uppmanades att gå och se. Michelle Obama går i bräschen genom att plantera grönsaker i Vita Husets trädgård. Förhoppningsvis antyder hon vägen för USA:s nya energipolitik vilket ger oss hopp inför Sveriges samarbete med USA inför det internationella klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Kan frihetsgudinnans återupplivande ses som personifierad i den nyinvigda hälso- och klimatintresserade "First Ladyn"?

Anne Edelstam
Text och bilder