Från fotbollsnörd till politisk upprorsledare - på två veckor

Det här är berättelsen om hur fotbollen kan trotsa en diktaturs censur. Om hur en iransk fotbollsreporter ovetande skulle bli frontfigur för 15 miljoner iranier i kampen för den yttrandefrihet de så länge berövats. En kamp som de inte har kunnat samlas till innan det var fotboll det gällde.
Adel Ferdowsipour är iraniernas stora kelgris, korad till "Irans fotbollspappa" och studiovärd i den direktsända sportsändningen "90 minuter", Iran mest sedda program som samlar varje vecka mellan 15 och 20 miljoner tittare. Adel blev på ett par veckor ofrivilligt Irans stora politiska upprorsledare. Han ställer kritiska frågor i TV om makthavarna som alla andra hade fått bortcensurerade för länge sedan. Detta medan 15 miljoner tittare håller andan, då de vet vilka ödesdigra konsekvenser det kan få för honom. Irans TV och andra medier är ett språkrör för prästerskapet som styr landet, och de censurerar bort allt som påminner om kritik med järnhand. Adel å sin sida, hade inte för avsikt att ställa sig upp mot prästerskapet, han brinner för fotbollen, så mycket att han inte kan undvika att ställa kritiska frågor om fotbollsledningens beslut.

Varför förlorar vi?
Uppståndelsen började förra månaden när Adel, helt oförberedd på konsekvenserna hade bjudit in Akhoondi, talesman för fotbollsförbundet och styrelseledamot i Irans näst största fotbollsklubb som gäst till programmet. I sin iver att höja standarden på Irans fotboll och ta reda på orsakerna till att prestationerna blivit sämre de senaste 15 åren, frågade han sin gäst
-Varför förlorar vi? Varför går det nedför med iransk idrott? Och
-Varför har inte fotbollsförbundet en strategi för framtiden?

Frågorna var oerhört provocerande för den 28-årige Akhoondi som blev arg. Han svarade med att anklaga Adel för att motarbeta regeringen, att vara kontrarevolutionär och kränka "martyrernas blod". Men under sändningen mottog Adel ett rekord av 1,5 miljoner sms från tittarna för att visa honom sitt stöd. Akhoondi stöddes i sina påståenden av Irans två största fotbollsklubbar som kontrolleras av prästerskapet och de beslutade tillsammans att bojkotta Adels program och vägra ha Adel som kommentator på deras matcher.
Därefter blev det tyst från Adel. Men folk var för en gångs skull allt annat än tysta. De startade upproriska kampanjer, och visade sitt motstånd mot censuren i TV genom att överösa Adel med ännu fler sms vid nästa sändning av programmet.

Ledarskapet i Irans olika idrottsklubbar och idrottsföreningar inte är demokratiskt valt, utan har tillsatts av prästerskapet. Det är prestigefyllda positioner som makteliten har intresse av kapa åt sig, men det är också ett sätt att utöva kontroll och se till att motsatta åsikter inte uttrycks offentligt. Det var därför som FIFA år 2006 övervägde att utesluta Irans landslag, eftersom ledningen inte var demokratiskt vald.

Som ett resultat av prästerskapets kontroll av den offentligheten, är det normalt att "direktsända" fotbollsmatcher från utlandet med en fördröjning på 2-3 minuter så att regimkritiska uttalanden och "opassande" bilder av åskådare som saknar slöja eller dansar kan censureras bort.
Adel bröt mot ett viktigt förbud i sin sändning, han tog upp frågan om ledningens kompetens.
-Jag saknar verkligen att kunna få vara kritisk som utländska sportjournalister är, sade Adel vid ett tidigare tillfälle och förklarade
- De kan tillåta sig att kritisera spelare, men det kan inte vi. För tre år sedan, då en spelare från Manchester United fick ett rött kort i matchen mot Real Madrid sade kommentatorn att han var säker på att många av Manchesters supportrar höll med om utvisningen. Men om vi säger samma sak om en spelare i Persepolis och Esteghlal, kommer det att få stora konsekvenser för oss, även om kritiken är berättigad.

Adel har trots detta varit en mer kritisk och undersökande journalist än sina kolleger. Därför är han populär. Och därför bojkottas han.
Om jag fortfarande lever
Precis innan "90 minuter" skulle sändas veckan efter den första fatala sändningen, kallades Adel till ett brådskande möte med TV-kanalens chef. När sändningen började - en timme senare än planerat, fanns det en tydlig press på Adel
-Det har hänt så många saker den senaste veckan, men jag kan inte säga något om det nu, började han.
Under programmets första tre minuter fick han 200 000 sms från folk som visade honom sitt stöd, innan det plötsligt stängdes ned för alla inkommande sms.
-"Det är något fel med sms-systemet här - jag hoppas att det är något tillfälligt" kommenterade han torrt.

De många intervjuer han gjort med olika fotbollsexperter, som alla bekräftat att "90 minuter" har bidragit till att föra Irans fotboll framåt, uteblir. Och varje ämne som har inslag av kritik har ändrats till tama, meningslösa frågor.
-Den alltid så glade Adel, var inte längre var lycklig. Programmet var det suraste TV-stationen har visat folket och förloraren är vi, du och jag, kunde man läsa i tidningen dagen efter. Adel avslutade sändningen med anmärkningen
-Om jag får leva till nästa vecka kommer jag att sitta här igen och försvara sanningen.
Och så bröt det riktigt stora, spontana offentliga upproret lös: Alla rubriker i media handlade om Adel, namnunderskriftskampanjer samlade in 16 000 underskrifter på en dag, kända konstnärer tillägnade sina verk till Adel, webbplatser skapades som hyllningar till programmet och 60 000 personer visade sitt stöd på matcherna Adel skulle ha kommenterat för att skrika slagord som "Vi kommer inte att ha fotboll utan Adel" och "Kom ihåg Akhoondi, Adel kommer tillbaka".

Underrättelsetjänsten tog upp ärendet för att ta reda på vem som låg bakom upproret i sändningarnas kölvatten, samma underrättelsetjänst som har funnit det nödvändigt att döda drivor av journalister och politiska motståndare, bara de tio senaste åren.

Ett slag för yttrandefriheten
Folk väntade i spänning på hur Adels nästa sändning skulle se ut, om det ens skulle bli någon mer sändning. Mot alla förutsägelser- men till människornas glädje, var Adel åter på plats följande måndag, som han har varit så gott som varje måndag de senaste tio åren. Och det var bra, den gamle Adel som var tillbaka, full av entusiasm, och full av kritiska frågor om fotbollshöjdarnas beslut. Bojkotten han hade utsatts för var avblåst. Och med 2,1 miljoner sms som obehindrat mottogs i samband med programmet - verkar det som om folket vann denna rond i kampen mot censuren. Trots massivt motstånd från myndigheterna lyckades en enda fotbollsreporter att slå ett stort slag för yttrandefriheten. För fotbollen kan handla om mycket mer än bara fotboll. Och den iranska befolkningen har lärt sig att använda de chanser de har för att bjuda motstånd mot makthavarna och deras censur.

Bodil Juul
Översättning: Waldemar Ingdahl

Fakta:
Präststyret i Iran kom till makten för 30 år sedan. Sedan dess har flera hundra tidningar och tidskrifter stängts på grund av censur och Internet filtreras från oppositionella åsikter och sexuellt material. Reportrar utan gränser beskriver Iran som det land i Mellanöstern med flest fängslade journalister och med den strängaste censuren. De iranska myndigheterna har förbjudit BBC att sända persiskspråkig TV till Iran, men i januari 2009 började BBC Persian att sända högkvalitativa nyhetsprogram för det persiska språkområdet från England. Trots myndigheternas upprepade aktioner med nedrivninger av människors parabolantenner, visar undersökningar att BBC Persian har många tittare i Iran.

< Föregående		Nästa >