Alla får följa med!

Image Barack Obama är det perfekta exemplet på Amerikas mångfald, son till en invandrad kenyansk man och en vit mamma, uppvuxen i Indonesien och på Hawaii. Denna bakgrund har gjort det svårt att på vedertaget sätt ge honom benämningen svart. I Sverige har man skrivit om Obama som en svart politiker. Varför svart - han kan väl lika gärna vara vit? I amerikanska medier är Obama självklart svart. Landet präglades mycket länge av "endropperegeln". Alltså så länge man har en droppe svart blod i sig var man svart.

Amerikas multikulturella samhälle har diskuterats så länge landet existerat. Idén om USA som en melting pot - smältdegel - hade funnits länge, men blev allmängods vid förra sekelskiftet. Det var den amerikanske judiske dramatikern Israel Zangvill som i sitt drama The Melting Pot (1908) lanserade termen. Tanken var att Amerikas alla nyanlända invånare skulle placeras i en "smältdegel", föras samman och så stöpas i den amerikanska formen. Så skulle alla Amerikas invånare bli likadana i slutändan, naturligtvis den svarta befolkningen ofta undantagen.

Även Gunnar Myrdal såg en gemensam nämnare för amerikanarna - han kallade den the American Creed. "Creed" betyder troslära, trosbekännelse. Myrdal tog naturligtvis fasta på Amerikas puritanska ursprung som det förlovade landet men menade samtidigt något mer allmänt. Trots de starka rasmotsättningarna i landet byggde Amerika på en gemensam ideologi där frihet, jämlikhet och en rättvis behandling av människan är grundläggande.

Men något hände. Ett exakt datum är svårt att fastställa. Men 1960-talet var utslagsgivande - en revolt mot den gemensamhetsideologi som skapats av det WASP-dominerande skiktet växte fram. Amerikas minoriteter, framförallt kvinnor och svarta började aktivt kämpa mot de vita anglosaxiska männen för sina rättigheter. Men med tiden, och i takt med framgångarna, blev Amerika allt mer grupperat. Det var kvinnor, det var afro-amerikaner, det blev latinos, amerikaner med polskt ursprung, med italienskt, med kinesiskt. Historikern Arthur M. Schlesinger Jr. (1917-2007), en gång rådgivare till John F. Kennedy, såg detta uppdelande i olika etniska grupper som ett hot mot Amerika. Hans bok The Disuniting of America (1992) blev snart ett standardverk på de amerikanska universiteten.

Inte långt senare, 1995, gav Berkeleyhistorikern, David A. Hollinger (född 1941), ut boken Postethnic America. Även Hollinger visade på den enorma grupperingen av Amerika, men han såg den som positiv - så länge man själv kunde välja vilken eller vilka grupper man ville tillhöra! Han förespråkade en slags kosmopolitisk inställning som präglades av ömsesidigt erkännande av varandra och nyfikenhet på den andra. Hollinger menade inte att ras och etnisk tillhörighet är oviktigt men påpekade också att de etablerade kategorierna knappt existerar längre. I Amerika har kvotering blivit ett mycket viktigt instrument för att garantera att alla etniska grupper får samma chans i samhället. Och när University of California kommer att be alla studenter som på något sätt härstammar från Asien att kategorisera sig själva i någon av tjugotre olika grupper blir det absurt.

Hollinger har med anledningen av Barack Obamas val till USAs president, Amerikas första svarta president, blivit ombedd av den svarta tidskriften Callaloo (Vol. 31, Nr. 4) att skriva hur han ser detta mot sin teori om ett Postethnic America.  Orättvisor i Amerika har oftast setts mot bakgrund av rastillhörighet. I ett postetniskt Amerika där etnisk tillhörighet inte är absolut utan flexibel är det dags att se orättvisor i ekonomiska termer. Obamas bakgrund sätter den gamla vedertagna rasindelningen delvis ur spel och Hollinger ser i hans presidentskap en utlösare för att äntligen diskutera orättvisor, ojämlikheter (även de som uppstått på grund av fördomar) och resursfördelning på riktigt.

Obama själv försökte under presidentkampanjen spela ner vikten av rastillhörighet. Detta gick hem. Många stater med en vit majoritetsbefolkning röstade på Obama. Så skiljer sig Obama alltså starkt från tidigare svarta presidentkandidater som Jesse Jackson och Al Sharpton som betonade Amerikas mörka slaverihistoria. Men Obama har också en annan bakgrund en de. Egentligen är han väl mer afroamerikan än de. Hans pappa är från Afrika, medan hans mamma är vit. Till skillnad från de flesta svarta i Amerika kom Obamas pappa frivilligt till USA. Obama har alltså en bakgrund som liknar de flesta amerikaners - en invandrarbakgrund, men inte en bakgrund som liknar de flesta svarta amerikaners, som ofrivilligt släpades till Amerika som slavar. Dessa nyinvandrade svarta amerikaner tillhör också en annan socioekonomisk kategori, de är ofta medelklass. Så sett tycks det alltså som om det inte är rasfördomar som är avgörande för ojämlikheten i Amerika.

Obama må vara den störste men inte den ende svarte politikern som försöker göra politik utan att spela ut raskortet. En av Amerikas stora journalister, Gwen Ifill, ledande politisk reporter på den nationella nyhetskanalen PBS har precis kommit ut med boken The Break Through: Politics and Race in the Age of Obama. Här presenterar hon andra exempel på välutbildade svarta politiker som också har tilltalat vita väljare och samtidigt tagit sig an etablissemanget, det vita - och det svarta. Där träffar man på namn som Massachusettsguvernören Deval Patrick och Newarks borgmästare Cory Booker. Klart är att Amerika förblir multikulturellt, men betydelsen av ras och etnisk tillhörighet måste uppenbart ifrågasättas.

Elin Schaffer