Eluana död – en berättelse om en segdragen dödshjälpsstrid

Image

Eluana Englaro 1970-2009.

"Hoppet är det sista som överger människan", säger läkarna på sjukhuset.

Eluana svarar inte till det läkarna gör med hennes kropp. Hennes hjärna lever, men reagerar inte. Eluana är en stor köttbit som ligger i en säng med kanyler, tuber och kateter som hjälper henne att andas, äta, kissa och bajsa. Hon öppnar ögonen då och då, men hon ser inte, det är en nervös reaktion, såsom när vi slaktar en fisk och ser den halshugna kroppen röra sig febrilt i oändliga spasmer.

Läkarna lämnar hennes kropp till sjukhusets personal och till familjen. De vet inte vad de ska göra. Man måste försöka rädda kroppen på Eluana, inte hennes liv, men hur länge? 

The British Medical Association och the American Academy of Neurology säger att dessa behandlingar generellt ska gälla upp till ett år, sedan måste respiratorn släckas, patienten är död. Men inte i Italien. Läkare från hela världen blir kallade till Eluanas dödsbädd, men diagnosen är alltid densamma: det finns inget hopp, hon kommer aldrig att kunna leva igen, hon kan bara befinna sig i den situation hon befinner sig nu, så länge hennes kropp håller ut.

Åren går. Eluanas fall diskuteras världens över. Professorer skriver till och med böcker om henne, (läs till exempel: Peter Singer, The Ira W. DeCamp Bioethics Seminars are open to all students and faculty).

Eluana Englaro tvingas offra sin egen kropp på den neurologiska forskningens och den katolska fundamentalismens altare. Men Eluanas far Beppino orkar inte längre se dottern behandlas som en makaber docka.Han säger att flickan, några år före olyckan, besökte en vän på ett sjukhus. Vännen befann sig i samma situation som Eluana skulle så småningom befinna sig i. Beppino Englaro berättade att dottern bad då pappan att aldrig tillåta någonting liknande i fall det skulle hända henne.

Han skriver brev till tidningar och till politiker. Någonting händer, men inte tillräckligt. Domstolen börjar säga sitt. I början säger den nej, men på tredje försöket säger domstolen att det enligt den italienska författningen och lag inte finns utrymme för det som blir kallat "terapeutisk hätskhet". Läkarna måste "staccare la spina" ta ut el-kontakten från maskinen. Dessa ord "staccare la spina" blir ett populärt fult ord bland politikerna först och de andra italienarna sedan, detta medan Eluana fortsatte att sova sin onaturliga sömn.

2004 skriver pappan ett brev till Silvio Berlusconi. Han svarar inte. Överläkaren på Niguardas sjukhus i Milano, Carlo Alberto Defanti, som har varit Eluana Englaros läkare, säger:
- Eluanas lider inte, åtminstone inte direkt. Men hennes kropp lever inte heller, den är utsatt för ständiga och kontranaturliga våldshandlingar. Det är en tragisk situation för Eluana, för sjukhusets personal, och för familjen som har förlorat en dotter och kan inte heller gråta på hennes grav.

Sjutton långa år har gått. Vad händer nu?

Eluanas far vill att läkarna slutar med maskineriet och lämnar henne att dö en naturlig död. Men kyrkan (åtminstone vissa kretsar i den) säger nej. Tillsammans med kyrkan säger även många politiker nej. Den högsta domstolen till vilken Eluanas far vänder sig till igen, säger att Eluana kan dö en naturlig död, den högsta domstolen bjuder läkarna att avbryta våldet mot hennes kropp.

I förra veckan blev Eluana intagen på en klinik nära Udine. Där skulle läkarna se till att kvinnan långsamt kunde följa den naturliga lagen och dö.Men plötsligt vaknade Berlusconi, han har inte sagt något i åratal om Eluanas fall, men nu har han någonting att säga. Han vill att respiratorn fortsätter att vara påslagen. Han ber presidenten att stoppa läkarna i Udine.Den italienska presidenten Giorgio Napolitano måste följa lagen, precis som den högsta domstolen gör, så han kan inte stoppa ett beslut som tagits av en så hög instans.

Vad gör Berlusconi? Om inte lagen ger honom rätt, han ändrar lagen. Han vill förbjuda det som han anser vara ett mord.

Man undrar: varför "vaknar Berlusconi nu? Varför vaknar han och inte Eluana?

Svaret är klart: dels därför att vissa katoliker är på krigsfot, dels det regionala- och Europavalet är nära. Dessa makabra händelser kan komma till nyttja för hans personliga syften. Regeringen är i Italien ett synonym för Staten. En stat som med moderniteten har väldigt lite att göra. Spaghettirepubliken följer tevens domesticerade gråtande och den katolska kyrkans obarmhärtiga diktamen. I livets namn skrivs en apologi över döden.

Kyrkostaten kan bestämma över människans liv och död, över hennes frihet och kärlek. En stat som träder in i patienternas och "älskarnas" (ibland) sängar, och säger det som de ska göra. Naturligtvis gör staten (och kyrkan) det i hederliga avsikter. Men detta har alltid varit rättfärdigandet och alibit som ligger i grunden för mänsklighetens alla grymheter och diktaturer.

Berlusconi är en skicklig politiker. Det är fel att tro att han bara är en pajas. Han är en bra hycklare som vill nå sitt mål med alla medel, dock har detta ingenting med Machiavellis lära att göra! Den italienska efemära och löjliga politiska oppositionen är maktlös och inkompetent. Berlusconi har med hjälp av sin luciferiska egoistiska intelligens förstått att den dekadenta, okunniga, populistiska strävan efter den politiska makten bara kan förverkligas genom det kollektiva mentallavemanget och den enda guden italienarna tror verkligen på: spektakuläriseringen av livet och döden.

Läkarna sade i går att Eluana kunde "leva" utan kanyler fram till torsdag. De hade fel. Eluana dog, i kväll måndag den 9 februari klockan 20.10. Gud hann före Berlusconi. Den politiska hyenamentaliteten från alla politiska håll är nu den absoluta suveränen i Italien. Sura katoliker tillsammans med Berlusconis anhängare kallar de "andra" för mördare. Men Eluana kanske ler från sin himmel nu, må hon förlåta oss alla.

Gilda Melodia