USA:valet cementerar politikens personkult – media och makt sitter i samma båt

Sällan har väl en person stått i centrum för den politiska verkligheten som nu - och i positiv bemärkelse. Barack Obamas tillträde som USA:s president satte inte bara punkt för George W Bush och Dick Cheneys åtta år i Vita huset, en epok som i historiens spegel kommer att bli ihågkomna för direkta militärinvasioner, öppen gata för världsmarknaden att erövra naturtillgångar och fördjupad världsfattigdom trots överflöd på resurser. I en tid av djup ekonomisk oro, illavarslande klimatrapporter och bristande världsledarskap klev Barack Obama in på den politiska scenen. Och älskades från första stund.

Barack Obama är inte bara en skicklig retoriker, han är även den politiske kameleont som man måste vara för att kunna orientera sig genom maktens korridorer. Hans simpla budskap "hopp och förändring" damp ner som en listetta i en komplex tid till synes utan visioner. Nu står han på toppen med världens orealistiska förhoppningar på sina axlar. Han förtjänar inte den pressen, och massmedia har mångt hjälpt till att skapa de skyhöga förväntningarna.

I svensk media lät man sig berusas av den intellektuelle Obamas kandidatur, det sändes direkt från partikonvent och annars seriösa reportrar drogs med i den jesusliknande personkult som Obama själv lyckades stöpa kring sin egen person. Obama är medveten om att han gör sig bra på bild, att hans ord låter som honung i massornas öronen och att de oroliga finanstiderna enbart gynnat hans strävan efter inflytande. Frågan om han egentligen står för något nytt - han kommer väl ändå från samma politiska partitradition som många andra? - lyste däremot med sin sällsamma frånvaro. 

Personkulten som stöpts kring Barack Obama följer samma mönster som den världen hyste inför George W Bush; inställd på person, verbala utspel, leenden och framträden. Ytan. Den praktiska politiken kommer i skymundan. Det gäller inte minst mediers emellanåt motbjudande inställsamhet till Barack Obamas person och presidentkandidatur. Bilderna på CNN-reportrar som dansar tillsammans med Obama-anhängare blottar det nordamerikanska medialandskapets kärna och uppenbara brister; media och makt sitter i samma båt. CNN används av demokraterna som förlängd politisk arm i samma utsträckning som republikanska partiet har Fox News.

I Sverige dansade reportrar och nyhetsankare måhända inte i takt med jubelscener, men frågorna och analyserna under valupptakten var både ledande och direkt platta. Någon analys av det nordamerikanska maktspelet, valtraditioner och fokus på person och slogans utelämnades helt. I Sverige instämde man i att det rörde sig om "en historisk händelse" och lade således de granskande verktygen åt sidan för att åse den historiska händelsen.

En vecka efter det att Barack Obama tillträdde hördes första kritiska - eller snarare granskande - analys av dennes politiska figur i svensk press. Och då kom orden heller inte från svenska analytiker, utan från afroamerikanska journalister, från Black Agenda Report. I en intervju med SVT - som efteråt inte diskuterades - analyserade Glen Ford Obamas person och retoriska triumf. Något som, förklarade han, väckt starka känslor i USA eftersom han själv i egenskap av afroamerikan vidhöll sin journalistiska neutralitet gentemot Obama trots sin hudfärg.

Sverige har inte helt lagt sig platt för "känslojournalistiken". Men den partiska granskningen av USA-valet 2008 ger oss en hint av vad som kanske väntar i framtiden. Personvalen lobbas fram på bloggar och Brysselsugna politikers hemsidor inför EU-parlamentsvalet i juni i år. Personen kan absolut förändra världen, men massmedias roll får aldrig bli att lägga rälsen som vinnartåget drar fram längs. USA-valet 2008 blottade svensk medias svaghet för att ryckas med i emotionella tider där ord som "hopp" och "förändring" gavs större plats än det fanns fog för.

Barack Obamas tillträde som president i USA är en historisk händelse. Men det räcker att konstatera det en gång. Om massmedia fortsätter att inta en smått inställsam hållning gentemot det nyinredda Vita huset kommer USA:s nya regering ha tillrett sig utrymme och momentum som motsäger massmedias primära uppgift: att granska makten - hur den än framträder.

Klas Lundström

< Föregående		Nästa >