Zapatisterna firar 25 år – framtiden ett tredimensionellt krig

"Vad är det vi ska be om förlåtelse för? Vad är det de ska förlåta oss? Att vi inte ödmjukt har accepterat föraktets och övergivhetens gigantiska historiska börda? Att vi har tagit till vapen när vi fann alla andra portar stängda? Att vi inte höll oss till Chiapas brottsbalk, den mest absurda och repressiva som minnet kan härleda till? Att vi visade resten av landet och hela världen att mänsklig värdighet fortfarande lever och detta bland dess allra fattigaste befolkning? Att vi förberedde oss väl och med samvete innan vi påbörjade vårt kall? Att vi kom med gevärskulor till stridsplatsen, och inte med pil och båge? Att vi lärde oss att kämpa innan vi började vår kamp? Att vi är mexikaner? Att vi är ursprungsfolk? (...) Att vi inte kämpar som tidigare guerillor?" (kommuniké från den 18 januari 1994)

Det finns nästintill bibliska dimensioner i zapatistupproret från 1994. Ya basta! Ordet uttalas och blir till kött, den lilla människan speglar i sin kamp mot överheten de gammaltestamentliga eposen, och hoppet återinträder i vardagen när människan tar ansvaret för sin egen framtid på jorden.

Den 1 januari 1994 förklarar zapatisterna krig mot den mexikanska armén, zapatistarmén återtar 250 000 hektar mark till vilken de ser sig som rättmätiga arvtagare såsom ursprungsfolk. Dessutom uttalar de sin rätt till densamma med namngivaren Emiliano Zapatas gamla devis: marken tillhör den som brukar den. Efter tolv dagars öppet krig lyckas man sätta regeringen vid bordet för att samtala kring konstruktionen av en ny ursprungsfolkslag som ska inkludera zapatisternas krav på arbete, mark, tak, mat, hälsa, utbildning, självständighet, frihet, demokrati, rättvisa och fred.  

I kärnan till upproret ligger längtan efter upprättelse för dem som är utan aniskte, utan röst, för dem som det historiska 500 årsminnet inte längre erkänner platsen som subjekt. Längtan efter att vara subjekt med egen profil i nutiden, att markera sin gång inte bara som arvtagare utan som protagonister i nuet, får zapatisterna att inte längre be om förlåtelse för sin existens eller närvaro i livet.

Impulsen till rörelsen kom när biskop Samuel Ruíz och en näve marxistiska intellektuella vallfördade ner till Chiapas. Samvetets pulsslag började slå och en peripeti föddes, en moralisk helomvändning. Vuxenskolor grundades i byarna, en hel kader av katolska lekmän utbildades enligt befrielseteologins anda, och en revolution med långtgående anspråk påbörjades.

Don Samuel introducerade "la biblia Latinoamericana", den latinamerikanska bibeln som tolkar varenda vers i bibeln utifrån en sociopolitisk kontext. Den nya teologin skapade en synnerligen brandfarlig substans som senare ledde till att zapatiströrelsen fick en sådan skjuts.

Det handlade inte längre om att störta maktahavarna och ta makten, utan om konceptionen av ett nytt rike, med andra normer, drömmar och idiomatiska uttryck, där kapitalism, neoliberalism och individualitet inte uttalas med vördnadsfullhet, utan där en helt nytt vokabulär lärdes ut. Två spiraler, två gångarter, två kosmovisioner - den spirituella och den sekulära, lärde sig gå tillsammans och en rörelse sui generis föddes.

De firar sin konception den 17 november 1983, deras födelseort är Chiapas resursrika och filosofiska djungel och dess livgivare är tre mayaindianer och tre mestizer. Dess anatomi talar om själen som visar vägen i hoppet, hjärtat som slår pulsen i värdigheten, hjärnan som skänker klarsyn i ordet och levern som renar och balanserar i kollektivitet. 

"En mayaindian är mindre värd än en höna" ungefär fram till 1994, och zapatisterna är de som sätter moraliska frågetecken kring många "vidskepelser" kring mayafolkets status såsom ickebärare av sin egen historia/nutid/framtid och lyckas påbörja en historierevision av grandiosa mått. Ögonblicksbilden av de som är inget, de som enbart äger säkerheten om en ovärdig död, är inte så mycket upproret 1994 som konstruktionen av den de facto autonomi som ännu pågår.

Autonomin är ett kodord, ett schiffer som bär på mer än femhundra år av insprängda viskningar, arvedelar, minnen, historier, bortglömda legender, martyrer och hjältar i balken. Autonomin har hegemoniska anspråk på att inkorporera och ge ny talan åt de fattiga, marginaliserade, illaluktande, tandlösa, fängslade, fula, förkastade, ja, alla dem som det moderna, neoliberala samhället förkastat.

Zapatisterna kallar sin nya lektion i demokrati och delaktighet för den andra kampanjen, la otra campaña, och de missionerar sitt budskap med universellt anspråk, först i Chiapas, men sedan även genom hela Mexiko under år 2006. Det är en work shop i hur individen, kollektivet kan fortsätta sin kamp mot det neo-liberala samhället utan att förlora sin värdighet, en lektion i lyssnandets vetenskap och ett magiskt avstamp för alla dem som vill vara förare i sitt eget liv. Comandante David kallar det för att vara choferologo, ungefär, att vara en vetenskapsman i kunskapen om hur man ska köra sitt eget liv.

Västerlandet har sedan länge fallit in i en slummer där kollektivavtal och minimilöner styr samvetsfrågornas kvalitet. Makt är identiskt med parlamentarisk perfektionism och tanken på att demokrati enbart styrs av frekvensen på proportionell representativitet. Den politiska ärligheten sväljer kameler och silar mygg. Bekvämligheten och apatin får oss att verka enbart om våra förmåner inte längre är tillräckliga förmånliga. Kampen förs inte längre för att konstruera eller skapa något nytt, utan för att inte tappa eller förlora något.

Zapatisterna har lämnat makten som politiskt medel och tvingats att dödförklara demokratin och de mänskliga rättigheterna för att sedan på ett originellt sätt återupptäcka och återuppliva demokratin och den medborgerliga delaktigheten. Politik och makt är inte längre medel eller mål, utan en kondition som inspierar till ett nytt koncept där makten är rotativ och inte professionaliserad.

I sina fem regeringar, som de kallar "goda regeringar", juntas de buen gobierno, har zapatisterna ungdomar, kvinnor, gamla och män som representanter för samhället som sitter på tidesbestämda mandat och  regerar genom att lyda och på rotativ bas.

I vissa regeringar, till exempal den i Roberto Barrios i norra Chiapas, sitter styrelsen en månad, men i andra, som den i Oventik, sitter de bara under en vecka, och byts sedan av av en ny styrelse. Makt är inget beständigt, makt är en transparent reflektion av folkets behov - politik korrumperar annars och absolut makt korrumperar absolut. Mer antisystemiskt än så kan det inte bli. Som Penelope sitter de och fortsätter sy sin autonomipläd, och vägrar att sätta sista stynget i motstånd till korruption, maktfullkomlighet och översitteri.

Vart bär det hän då? Ofta har zapatiströrelsen hävdat att de står inför ett moment där de riskerar förlora allt som de byggt upp - ofta, och ändå fortsätter de att leva. Farorna är många, och de måste vara listiga som ormar och oskyldiga som duvor. De står just nu inför ett tredimensionellt krig: det juridiska kriget som genom olika rättsprocesser vill ogiltigförklara deras ägande av den 1994 återtagna marken; det neoliberala kriget som genom olika militärekonomiska utvecklingsprojekt vill erövra deras mark; och det beväpnade kriget med ständigt större miliatrisering av landet.

Zapatisternas överlevnad står som under ett Demokles svärd. Slagen mot de autonoma territorierna och alla andra sociala organisationer som arbetar för en annan slags världssyn är synnerligen hårda och lömska. Men det är svårt att kämpa i djungeln, och även om satelliter numera har zapatisternas högkvarter och huvudsäten under lupp, så bygger inte deras kamp på mätbara installationer. De är i begynnelsen ett ord - ya basta! och kan enligt spiritualiteten som de bekänner sig till, lätt återgå till ett outtalat ord, och hur fångar man en tanke?

Tatjana Markus   

< Föregående		Nästa >