Mor Gabriel – ett av de sista fästena för norra Mesopotamiens ursprungsbefolkning

Omgärdad av melonodlingar, olivlundar och pistageträd ligger en av världens äldsta byggnader. Det är ett ståtligt hus, som ett slott, byggt av rosa stenblock. Det ligger i Turabdin, Guds tjänares berg, närmare bestämt norra Bethnahrin, som kallas Mesopotamien, i nuvarande sydöstra Turkiet.

Det är här som många anser att civilisationen, för femtusen år sedan, hade sin vagga, så småningom även kristendomen. Klostret Mor Gabriel (Sankt Gabriel) har funnits i 1 600 år, man daterar det till 397 efter Kristus. Här talar och undervisar man i Jesu modersmål.

Klostret som också är ett historiskt museum är fullt av själ och kärlek. En ärkebiskop, flera munkar och nunnor bor i det. Det är också hem och skola för ett trettiotal fattiga barn från byarna runt omkring. Klosterlivet är ganska monotont och hade det inte varit för de tiotusentals turister som besöker det varje år, också rofyllt. Det är inte bara turisterna som stör ordningen: Den röda sanden som utgör klostrets mark är kontroversiell.  Den är rödaktig och ganska mjuk men symboliserar också människoblod, kristet människoblod.

I staden Midyat fanns en gång i tiden sju kyrkor, som alla styrdes av klostrets ärkebiskop. I byarna runtomkring fanns det ännu fler. De flesta är nu stängda.

I Midyat har däremot antalet moskéer ökat från en till fyra, stora sådana. Kyrkornas kristna församlingsmedlemmar har flytt till städer som Södertälje i Sverige och Augsburg i Tyskland. Turkiet är nästan tömt på assyrier, som också kallas syrianer och kaldéer.  

Klostret är ett av de sista fästena för norra Mesopotamiens ursprungsbefolkning. Inför julen 2008 hotades Mor Gabriel av muslimska byfogdar. Assyrier världen över reagerade starkt. I Södertälje demonstrerade femtusen människor sin oro.

Hoten kom till allmänhetens kännedom när en polisanmälan mot klostret blev offentlig. Den är undertecknad av tre muslimer från en av klostrets grannbyar som anser att polisen ska stoppa klostrets antistatliga verksamhet. Anmälan innehöll tio punkter, den ena mer befängd än den andra. Det var en särskild mening i polisanmälan som fick femtusen personer att trotsa vinterkylan i Södertälje den 14 december. Den löd: "Fatih Sultan har sagt att man ska skära halsen av personer som bryter av en gren från ett av hans träd". Man hotade att döda icke-muslimer, på samma sätt som i Irak.

Den 18 december reste en svensk delegation bestående av bland andra flera riksdagsledamöter ned för att undersöka hoten mot klostret. De ville veta hur Turkiet kunde tillåta att ett sjuttiotal värnlösa klosterbor hotas till livet av islamister. Jag följde med.

Dag ett blev mycket intensiv och känslosam. Delegationen hade bevakats och skyddats av den turkiska underrättelsetjänsten. Och mötena under dagen hade varit laddade. När de träffade guvernören, högste statstjänstemannen i området, bad jag honom läsa upp anklagelserna mot klostret högt. När han läst färdigt frågade jag vad han personligen tyckte om dem. Först skrattade han, sedan blev han mycket upprörd och sade att de var fulla av lögner och befängda påståenden. Distriktsguvernören gjorde samma sak.

Chefsåklagaren sade att han inte tänkte väcka åtal mot klostret på någon annan grund än att klostret kan ha gjort sig skyldigt till konfiskering av statsägd mark. Lantmäteriet hade nämligen kommit fram till att 270 hektar av klostrets 760 hektar egentligen tillhör staten, mark som är inhägnad av en hög mur. Åklagaren tyckte också att det var närmast löjligt av Sverige att skicka en hel delegation för att övervaka rättegången. Riksdagsledamoten Yilmaz Kerimo (s) svarade.

- Alla, både den syriskortodoxa kyrkan och den turkiska staten, vet att muren byggdes för att skydda klosterborna och det finns inget löjligt i att vi vill övervaka rättegången.

Helena Storm, som är första ambassadsekreterare på den svenska beskickningen i Ankara, hade fått mandat att företräda hela EU. Hon gjorde från början klart för guvernörerna och åklagaren att EU kommer att följa varje steg av rättsprocessen mot klostret. Sverige är det land som starkast verkat för att Turkiet ska bli medlem i EU, "något vi fått kritik för", sade Storm och fortsatte "Ett hot som det mot klostret förbättrar knappast situationen för Turkiet vad gäller EU".

Det var en förvirrande dag första dag. Mycket sades. Mycket var tomt prat. Nya beslut togs. Som hävdes. Men i slutänden var de tre bybornas anklagelser mot klostret som bortblåsta, som om de aldrig har existerat.

Dagen efter hölls rättegången om muren. Vi var ett tjugotal personer som fick närvara. Förhandlingarna varade i drygt tio minuter. Det enda som avhandlades var datum för nästa förhandling. Utanför rättssalen frågade en turkisk journalist vad jag tycker om att två hundra intellektuella i Turkiet hade startat ett upprop på nätet för att uppmärksamma folkmordet på kristna under första världskriget.

Jag lät känslorna ta över och svarade att det var det minsta de kan göra. Känslor var också det som dominerade i de intervjuer som både företrädare för klostret och byfogdarna gav utanför domstolen.

Den 20 december, när delegationen rest hem, åkte fotografen Linda Asmar, en assistent och en chaufför och jag in i byn Yayvantepe. Byfogden och fem andra män gick med på ett samtal. Vi satt på golvet i ett stort rum i ett av husen i byn när hon sakta öppnade dörren. Hon tittade på oss som var där inne, fastnade för fotografen Linda Asmar, den enda kvinnan i sällskapet, och tog några försiktiga steg in i rummet.

Plötsligt började de vuxna männen höja sina röster, avbryta varandra och skrika. Flickan blev nervös och ställde sig mot väggen. När det hade lugnat ned sig lite tog hon de sista stegen mot Linda, vände sig mot mig och log. Med sina mandelformade blå ögon var hon otroligt söt. Jag var just i färd med att fråga vad hon hette när det hettade till igen.

Som tur var, var det en solig dag, annars hade vi fått frysa. Elementen var avstängda. Mukhtar, så kallas byns ledare, byfogden, hade inte tillåtit att elen sattes på, det kostade för mycket. När batteriet till min dator nästan var slut fick jag dem att äntligen sätta på elen och då kunde kvinnorna, berättade Linda efteråt, också använda spisen igen.

Byfogden och hans närmaste män hade av medier utmålats som fundamentalister, galna islamister, och jag ville undersöka hur fanatiska de egentligen är. I flera dagstidningar hade det stått att byborna hotat att förstöra en av kristendomens heligaste platser. Jag frågade hur det förhöll sig i verkligheten.

- De ljuger. Det är biskopen och hans folk som sprider falska rykten. Det är de som har våldtagit vår mark och ska konfronteras med det och inte vi med rykten, skrek Ismail Cagligan, en av de äldsta fåraherdarna i byn, upprört.

- Håll käften. Du måste uttrycka dig finare, Ismail Erkal, Mukhtar, höjde sin hand och skrek tillbaka.

Bushra, flickan med de klarblå ögonen, tog varsamt Lindas hand och ledde henne ut. De skulle gå ut och umgås med andra kvinnor. Vi män fortsatte att skrika i några timmar till.

- Biskopen får väl dela med sig. Klostret behöver ju inte all mark, det får väl ge upp en del av den. Vi muslimer är ju fler, sade mannen som hällde upp te i de traditionella små ovala glasen åt oss.

Jag tog fram dokumentet med den hotfulla polisanmälan och frågade om någon kunde ringa de tre män som undertecknat den. Mukhtar ringde några samtal. Undertecknarna ville inte prata med mig.

- Men vet ni som sitter här vad som står i anmälan, frågade jag.

- Nej, vi kan varken läsa eller skriva, svarade de sju männen nästan i kör och tittade generat på varandra.

- Kan de som har undertecknat anmälan skriva?

Det visade sig att inte heller de kunde skriva. Då återstod frågan: Vem hade skrivit det? Och varför hade de tre byborna undertecknat det? Till en början visste inte Mukhtar vem som hade skrivit det. Efter att jag envist frågat ett antal gånger blev svaret att det var en statsanställd advokat.

När jag frågade om jag kunde få hans namn blev svaret ett annat. Det var plötsligt en advokat som Mukhtar och de andra hade träffat på stan. Man mindes inte hans namn eller hur han såg ut. Mukhtar och de andra hävdade också bestämt att de inte visste vad bybornas anmälan mot klostret innehöll.

Jag läste upp de tio punkterna, en efter en. Till exempel (den om) att klostret ägnade sig åt antistatlig verksamhet. Alla svarade att det stämde, klostret ägnade sig åt antistatlig verksamhet. Vad för art denna verksamhet har kunde de dock inte svara på. Likadant var det med de andra punkterna.

- Guvernören tycker att ni är en bunt bakåtsträvande byfånar, vad säger ni om det, kände jag mig manad att fråga.

- Han har rätt, guvernören har rätt. Vi är ett gäng byfånar, annars skulle vi inte låta oss utnyttjas på det här sättet, reagerade en av dem.

- Vad menar du med utnyttjas? Vem eller vilka har utnyttjat er, fortsatte jag.

De tittade alla ner i golvet och fortsatte slurpa på sitt te. Ingen svarade. De ansåg att jag fick klura ut det själv. Men de poängterade samtidigt att Fatih Sultans ord gällde, och att de var beredda att hugga huvudet av någon som förstörde muslimsk mark, om inte annat så symboliskt. Linda Asmar, vår chaufför, vår assistent och jag lämnade byn med många frågor men också en del svar.

Några dagar senare, när jag var tillbaka i Sverige, fick en av frågorna ett svar. Süleyman Celebi, turkisk advokat och riksdagsledamot, som precis som jag är född i Midyat, gav mig det. Han intervjuades i nättidningen Evrensel.net.

Reportern gjorde bort Celebi och fick honom att uttala sig både feodalismiskt och religiöst. Nästan alla röstberättigade i de tre byar som vill få klostret stängt har röstat på AKP, regeringspartiet, som han företräder. AKP ses av vissa som demokratiivrare medan andra anser att det håller på att förstöra landet med sin islamifiering.

Celebi påstod i artikeln, all motbevisning till trots, att icke-muslimerna hade lämnat Turkiet för att de har velat det och att de ljuger om förföljelse. Han sade vidare att hans egen stam, den släkt han tillhör, är beskyddare av assyrierna. Han säger sig vara opartisk men anklagar biskopen för att ha stulit mark. Artikeln avslutas med frågan: "Har assyrierna lämnat Turkiet för att de själva velat det?"

Så här svarar tidningens redaktör: "Även om AKP-riksdagsledamoten påstår att assyrierna hade emigrerat för att de har velat det vittnar alla historiska fakta om motsatsen. Assyrier i Midyat med omnejd dödades under 1915, och de som överlevde flydde. Det finns många andra orsaker till att antalet assyrier har decimerats. På 1950- och 60-talet förföljdes de av rent rasistiska skäl. Åren 1974 och 1975 förföljdes och förtycktes de på grund av Cypernkrisen. Också militärkuppen 1980 drabbade dem mycket hårt. Under den beväpnade konflikten mellan militären och byborna på 90-talet flydde många av de få som fanns kvar. Under tiden för undantagstillståndet dödades över 50 assyrier i Midyat och ingen har gripits för något av morden. Förövarna är fortfarande okända. På 2000-talet har Hizbollahs hot mot icke-muslimer fått alla som kan, att lämna landet."

Under min livstid, drygt fyrtio år, har intellektuella turkar kämpat för att rasera feodalsystemet, nu är det tillbaka. Kanske mer cementerat än någonsin i modern tid. AKP väljer representanter för stora släkter och/eller från stammar med makt, för att få röster till sitt parti i personvalen.  

Visst, det är fria val och därmed ett slags demokrati. Men det är också att vandra tillbaka i tiden, och Turkiet riskerar att bli ett land där obildade bönder åter utnyttjas av mer bildade ledare.

Två rättegångar återstår mot klostret Mor Gabriel. Den ena ska handla om huruvida muren som har byggts för att skydda klosterborna är olaglig. I den andra rättegången har klostret stämt staten för att ha konfiskerat 270 hektar innanför muren. Att muren behövs råder det ingen tvivel om. Att lantmäteriet påstår att 270 hektar ska tillhöra staten och ingen annan för "att det är vildväxt skog, obrukad jord" är märkligt. Handlar det kanske i själva verket om feodalherrars maktutövning? Klostret har betalat skatt för just den marken sedan 1937. Dessutom har Mor Gabriel värmts upp av ved från just den lilla plätten skog - alltså är den knappast outnyttjad.

På vägen hem till Sverige besökte jag ett annat historiskt kloster, Deyr ul-Zahfaran. Där träffade jag en liten kristen flicka. Hon heter Mahbuba och har mandelformade bruna ögon. Hon hade med sig sin familj som just flytt från islamistisk förföljelse i Mosul i norra Irak. De sökte skydd och husrum i klostret.

En muslimsk barndomsvän, som vill vara anonym, körde mig till flygplatsen. Han är född på samma gata som jag i Midyat. Hans far och min far är vänner. Ur radion hör vi att guvernör Mehmet Kiliclar som delegationen träffat hade omplacerats. Min vän är övertygad om att det beror på rättegångarna kring klostret. Jag visade min vän en bild på den muslimska flickan Bushra och en på den kristna Mahbuba. Två små söta oskyldiga flickor vars erfarenheter kan komma att göra dem till fiender.

Nuri Kino

< Föregående		Nästa >