De tio viktigaste utrikespolitiska händelserna 2008

Image

Lissabonfördraget. Grönmarkerade länder är för, röda emot.

Lissabonfördraget vandrar som ett spöke genom Europa. Bakom lykta dörrar och utan allmänhetens möjlighet att ha någon åsikt i frågan ratificeras fördraget i medlemsstat efter medlemsstat. Fördraget fråntar mindre medlemsstater möjligheten till inflytande och innebär en radikal och ofrånkomlig omskrivning av EU:s nuvarande grundlag - och således även samtliga medlemsstaters egna grundlagar.

EU har vänt bort ansiktet mot sina egna medborgare, och det på ett arrogant och häpnadsväckande sätt. Fördraget innebär inte bara en centralisering av viktiga politiska områden - utrikespolitik, integration, försvar och handel - utan blottar även det förakt för många demokratiska värderingar som den stolta unionen påstår sig värna om och exportera till andra delar av världen: folkstyre och samhällsdeltagande. Krigsherren Napoleons eko har aldrig ljudit så klart i Europa som under Lissabonfördragets framgångsresa genom EU-staterna 2008.

2. Ecuadors nya grundlag

Med bred marginal röstades i september en ny grundlag igenom i en folkomröstning i Ecuador. Grundlagen är historisk i sitt breda fokus på politiska, ekonomiska och sociala minoriteter. Partnerskap för homosexuella, skydd av ekosystemet, statlig reglering av ekonomin och utvidgade rättigheter för ursprungsfolks seder, kulturer och autonomi är bara några exempel på den ny grundlagens innehåll. Naturresurser som vatten, mineraler och olja kommer att definieras som allmän egendom och därmed vara immuna mot framtida försök till privatiseringar.

Landets president, Rafael Correa, och dennes administration visar därmed att det expanderande "Vänsteramerika" menar allvar med sin strävan efter ett mer pluralistiskt och rättvisare samhälle. Den nya grundlagen är en historisk bedrift för samhällsminoriteter och framför allt för miljön, och bör agera inspirationskälla för omvärlden i dess strävan och ständiga prat om sammanhållning trots olikheter och hållbar miljöpolitik.

3. Finanskrisen

Kapitalismen orsakar ytterligare en kris, men man lappar ihop marknadsekonomin med skattepengar i mångmiljardbelopp - efter sedvanligt manér. Vad som började med kollaps av två privatföretag i USA planterade en paranoid och global finansiell oro som inte främst beror på brist på tillgångar eller arbetskraft; utan på spekulationer. Den kris som nu följer i finanskrisens fotspår är det ingen som riktigt tar något politiskt ansvar för, och fastän diskussionen kring huruvida marknadsekonomi genererar i välstånd, frihet och demokrati lär lugnet sinom tid lägga sig innanför maktens väggar medan tillvaron för alltid har förändrats för miljontals människor som hårdast drabbas - eller enligt somliga "offras" - i marknadsekonomins lotteriliknande pyramidspel.

4. Krisen i Kongo

Den fruktansvärda krisen i Kongo bottnar inte främst i upptrappade strider mellan gerillamiliser och federala armén, utan i kvarlevande rasism, exploatering och politiskt ointresse. Över en miljon människor beräknas befinna sig på flykt medan FN uttrycker oro kring konfliktens fortsatta expansionsfas. I väntan på att rebeller och regeringsföreträdare ska sätta sig i fredsförhandlingar måste omvärlden bekämpa den systematiska plundringspolitik som sker på bekostnad av Kongos ekonomiska förutsättningar och naturtillgångar.

Krisen under 2008 lär inte se någon ljusstrimma i tunneln förrän Kongos folk ges en ärlig och fullständig möjlighet att träda in i självständighet och bli respekterade av sin omvärld. Med andra ord: Kongo måste själva få bestämma vilken väg att vandra, både ekonomiskt och politiskt.

Image

Bombay, Indien.

Det är inte längre bara en fråga om Kashmir, efter bombdåden i Bombay höjer omvärlden tonläget mot den bräckliga regeringen i Islamabad och den pyrande konflikten mellan Indien och Pakistan hettas åter upp. Det höjda tonläget är i nuläget ett högt politiskt vågspel eftersom Pakistan som stat närmast håller på att falla samman. Den pakistanska regeringen har sedan länge (även om man naturligtvis förnekar det) förlorat kontrollen över landsbygden mot gränsen till Afghanistan där stammar och tillskjutna och ljusskygga resurser utifrån har ersatt statens roll som ryggrad.

Terrordåden i Bombay var en tragedi med flera prologer, däribland de facto att saudiska oljepengar och planterad fanatism har format en "tro" och "identitet" bland fattiga och utelämnade människor i ett hörn av världen som förvandlas till en tickande bomb. Indien får i och med terrordåden anledning att höja rösten mot Pakistan, vilket inte sänder goda signaler till just de områden som den pakistanska staten inte har något inflytande över. Samhällsfraktioner som är både beväpnade och kontrollerade av utländska krigsherrar och oljemiljardärer. Indien och Pakistan är kärnvapenstater, och av den geopolitiska historien att döma långt mer irrationella än den i väst skräckinjagande "skurkstaten" Iran.

6. Protesterna i Tibet

Peking-OS föranleddes av de största manifestationerna i Tibet på över ett decennium, och omvärlden tvingades återigen att konfronteras med Kinas ockupation av Tibet. Manifestationerna slogs brutalt ner inför tevekamerorna och tibetanernas andlige och politiske ledare Dalai lamas försök till samtal plockades systematiskt och cyniskt ner av regeringen i Peking. Det fanns en möjlighet att utnyttja Tibet i utpressningssyften gentemot Kina i den känsliga upptakten till Peking-OS, men av det blev det inte mycket av. I efterhand har även Dalai lama uttryckt osäkerhet kring huruvida dialog någonsin kommer leda till en öppning i det låsta läget kring Kinas ockupation av det i dag ekonomiskt expanderande Tibet.

7. Peking-OS

Kinas hittills största arrangerade idrottsevenemang var en utrikespolitik händelse i och med att landet slutligen accepterades som en stormakt. Omvärlden förbiser MR-brott för att få ta del av den växande och alltmer innehållsrika kakan, knådad av en befolkning varav miljontals lever under existensminimum.

Peking-OS föregicks av en aggressiv "ansiktslyftning" av staden, där kvarter från 600-talet revs för att ge plats åt svulstiga idrottsarenor och nya affärscentras. Invånare fördrevs och själva OS-spelen pågick medan regimen intensifierade förföljelsen av regimkritiker och utländska organisationer jämte inskränkningar av de mänskliga rättigheterna. Idrott - och framför allt OS - har alltid varit storpolitik, något sommarspelen i Peking 2008 var det senaste, men knappast sista, exemplet på.

Image

Raúl Castro.

Fidel Castro överlevde sin politiska karriär. USA och högerextrema exilkubaner misslyckades avsätta den kubanske presidenten med våld, fastän över 600 försök beräknas ha sjösatts. Fidel Castro är, oavsett vad man tycker om honom, en av de viktigaste politiska aktörerna under 1900-talet, och en av de största inspirationskällorna till den vänsterutveckling som äger rum i 2000-talets Latinamerika.

Världsnaturfonden har fastslagit att den socialistiska republiken i Karibien är enda landet i världen med en växande ekonomi som inte rubbar ekosystemet. Diktatur eller demokrati; när världen letar efter en hållbar klimatpolitik bör fler våga betrakta Kuba utan ideologiska skygglappar. Kubas nya regering med Raúl Castro som president har sjösatt en hel del politiska reformprocesser; ekonomiska åtstramningar har luckrats upp och relationerna till EU börjar normaliseras. Många vågar nu även hoppas att USA och Kuba för första gången på femtio år ska återuppta diplomatiska relationer i och med Barrack Obamas tillträde som president.

9. Inbördeskriget i Colombia

Konflikten i Colombia har under 2008 gjort en mängd tvärvändningar, i både rätt och fel riktning. Den förre presidentkandidaten Ingrid Betancourt frigavs inför en hänförd omvärld efter sex års fångenskap hos Farc-gerillan. Två av Farcs ledare, varav den legendariske grundaren Manuel Marulanda, avled och flera högt uppsatta militära har deserterat under året. Trots militära framgångar har president Álvaro Uribe fortsatt sin skoningslösa förföljelse av regimkritiker; studentledare har tvingats till landsflykt, fackligt aktiva fortsätter mördas och vänsterpolitiker i parlamentet avlyssnas. Under hösten har regeringen skakats av en rad skandaler och huvuden har rullat inom det militära sedan det uppdagats att över hundra utomrättsliga avrättningar ägde rum bara i september. Och medan landet åtnjuter ekonomisk tillväxt och återhämtande turism lever fyra miljoner som internflyktingar, på flykt undan gerilla, paramilitära miliser eller arméförband.

10. Presidentvalet i USA

Det råder ingen tvekan om att presidentvalet i USA var en viktig globalpolitisk händelse, i alla fall att döma av pressuppbåd och uppsjåsad stämning. Men i jämförelse med andra händelser under 2008 och de facto att Barrack Obama ännu inte tillträtt landar händelsen i något av ett spekulationsstadium och det blir svårt att dra några egentliga slutsatser kring framtiden. Klart är att demokrater och republikaner genom åren i hög utsträckning följt samma premisser i försvars-, handels- och utrikesfrågor.

Vad som däremot står klar är att det återstår att se vad Obama vill och, framför allt, kan uträtta som president för vad som i många ögon är en dalande supermakt. Obamas maktbas är ännu bräcklig och George W Bushs åtta år i Vita huset har centraliserat den nordamerikanska makten kring en liten, ljusskygg elit som inte gärna lämnar inflytandet ifrån sig utan politiska eftergifter.

Klas Lundström