Giovanni Bellini i det audiovisuella rummet

Image

Jungfru Maria med Jesusbarnet. Cirka 1490

Romarna är mycket trogna och flitiga museibesökare. När Scuderi del Quirinale slog upp dörrarna, sista veckan i september, för en efterlängtad exposé av Giovanni Bellini (1438-1516), vallfärdade hundratals. Bellinis madonnor och triptyker berör fortfarande.

Idén om en utställning går dock mycket längre tillbaka. Konsthistorikern Roberto Longhi hade visionerna redan 1946 och menade att en utställning som visade Bellinis hela verksamhet och produktion skulle skapa ett stort stycke skådespel. Man kan säga, om man tillåter sig att var lite anakronistisk, att han fick rätt - utställningen har blivit omåttlig populär. När jag besöker museet en månad senare är det fortfarande långa köer utanför och som ringlar ut sig högt på Quirinalen.

I utställningskatalogen hävdar man att Bellini som den sublime och oförtröttliga skapande geniet flyttade konsten in i det moderna. Som en värdig föregångare till Leonardo da Vinci visade han upp människans känsloliv och natur. Bellinis framställningar av de bibliska berättelserna har ett nytt och nästintill revolutionerade uttryck. Det blir således intressant att studera hur Bellini löser motivet i relation till tidigare föregångare och även hur detta får sina efterföljare hos exempelvis Titian och Giorgione.

Utställningen har möjliggjorts av curatorerna Mauro Lucco och Giovanni C. F. Villa och genom ett gediget internationellt samarbete. Med internationella museer och privata samlare har man skapat en utställning av sextio verk av Bellini. En stor produktion med andra ord.

Man har gjort en sammanhängande utställning fördelade på två plan i museet. Rummen är klädda i mörkrött och med en mycket dämpad belysning. Museibesökaren träder in i rum som framstår i de dova och modererade ljuset, nästintill sakralt rum. Det blir effektfullt. Den information som ges är titlar och produktionsår om verken. Med andra ord - det visuella uttrycket har ett klart övertag. Bildtexter eller dylika förklarande anslag finns inte.

Museibesökaren får dock med sig en broschyr över rummens olika tematik. På så sätt bryter den upp från en traditionell utställning, där en kronologisk ordning annars ges företräde. Bellinis verk presenteras istället tematiskt och kontextuellt. Samtidigt kan man dock skjuta in en viss reservation då det faktiskt är svårt att läsa informationen då rummen har en ytterst dämpad belysning.

Mötet blir i stället direkt med bildens kraft. Eller som för de flesta museibesökare, det blir audiovisuellt. De flesta vandrar nämligen runt och trycker på sina audioguider och lyssnar till det inspelade programmet. Utställningsrummet blir för min del fascinerat inte att enbart studera Bellinis konst, utan att faktiskt studera de som betraktar konsten. Med audioguiderna blir det ett betraktande som gränsar till solipsism. Konversationerna är få, utropen mindre och betraktandet sker i det tysta. Man trängs i rummen, med audioguiderna tätt till örat. Museirummet skapar säkerligen också denna stämning men Belliniutställningen får betraktaren att reflektera över seendets praktiker. Vad handlar detta seende om? Hur har de visuella praktikerna sett ut i historien?

Image

Den återuppståndna Jesus. Cirka 1500

Historiskt sett kan man förenklat tala om tre olika slag av utställningsrum som konstutställningar har emanerat utifrån; kyrkorummet, galleriet och konstskåpet. Kyrkorummet handlade om betraktarens möte med förskönande objekt där konsten hade religiösa konnotationer. Galleriet uppstod ur antiken och utvecklades under medeltiden. Exempel på detta är Gustav Vasas kungliga samling, ett hundratal tavlor, vilket hörde till den furstliga rollen. Samlingarna ingick i en furstlig miljö och tillgången till dessa var socialt hierarkiskt ordnade. Konstskåpet kan man på samma sätt säga tillhöra ett utställningsrum, där det handlade om att uppvisa märkvärdigheter från både konsten och naturen; att imponera på betraktaren som fanns i de furstliga miljöerna. Konstskåpets funktion var praktiska, andliga och kulturella. Det skulle tjäna till att uppvisa furstens maktställning. Konstskåpet skulle även vara ett koncentrat av naturen och kulturen - som ett teatrum mundi.

Under 1700-talet förändrades utställningsrummet då konstobjekten kunde omsättas i pengar, en konstmarknad och en grupp av konstkritiker/konstpress växte fram och en publik från de högre samhällsklasserna blev intressanta betraktare och köpare. Konsthistorikerna Carol Duncan och Alan Wallach menar att konstsamlingarna från kungliga/furstliga miljöerna övergick till en salongskultur under början av 1700-talet där en ny tillgänglighet tillkom för en bredare publik. Salongens utställningsrum övergick i ett senare skeende till det offentliga konstmuseet, riktad för en vidare publik.

Duncan belyser främst i Civilizing Rituals: Inside the Public Art Museums (1995) hur konstmuseer har de ritualer som har förknippats med sakrala verksamheter, där arkitekturen till konstmuseet har tagit sin inspiration från antika helgedomar såsom tempel och det kristna kyrkorummet.

Image

Frambärandet av Jesus i templet. Cirka 1470

Ritualerna som kopplas till utställningsrummet har även tydliga föreningar till de tidiga religiösa ritualerna. Duncan betonar att detta inte endast är en passande metafor utan att museum delar karaktäristiska drag tillsammans med ceremoniella monument. Museets primära funktion hävdar Duncan är ideologiska. Det är menat att imponera på betraktaren och museets fysiska uppenbarelse och monumentala karaktär konnoterar dess betydelse. Duncan hävdar att de artefakter som museer väljer att ställa ut implicit fungerar som de objekt som ställdes ut i sakrala miljöer.

Att komparera museer med tempel är i och för sig inte någonting nytt, som hon också själv påpekar. Duncan för emellertid argumenteringarna längre än så: med utgångspunkt från begreppet liminalism, hämtat från antropologin, vill Duncan skildra det avskärmade transtillstånd som är premissen för en mångfald rituella beteenden i de mest skilda kulturer. Det liminala tillståndet innebär att en enskild tid och plats avskiljs för riten och att särskilda regler där kommer att gälla. Museet och vårt beteende under den avgränsade tid som museibesöket varar svarar på flera sätt mot detta begrepp. Betraktaren avskärmar sig från vardagen, kvarlämnar privata spörsmål likasåväl som politikens frågor. I stället går besökaren tyst i den rituella vandring som museet anvisar. Utställningsrummet öppnar och skärper sinnena och betraktaren blir exceptionellt receptiva för nya påverkan. Denna mottaglighet är signifikativ för det liminella tillståndet och intentionen är i många kulturer just att hugfästa social gemenskap och samhörighet gentemot yttre hot.

Audioguiderna är i detta samband ett högst intressant fenomen - som en "Voice of God" upplyses man om konstnärskapet, i detta fall om Bellinis relation till sina föregångare och renässansens uppkomst. Rösten (den manliga, nota bene) redogör, konstaterar och konstruerar ett narrativ som blir högst enhetligt. Frågorna finns inte, inte i audioguidernas tid i alla fall. Jag undrar verkligen vad detta handlar om - i en tid där kritiskt tänkande nästan alltid är övertydligt i utställningsrummet, finns här en ny dimension av ett icke-ifrågasättande. Av en presentation, klar och koncis. Bellini-utställning handlar också om ett erkännande av den italienske konsthistorikern Roberto Longhi, men även om en retrospektiv utställning som vill som många andra expositioner återplacera konstnären till den rättmätiga kanon. Det lyckas den med - fullt ut. Bellini upptäcks på nytt av 2000-talets museibesökare - det sakrala utställningsrummet översvämmas av Bellinis madonnor och passionsberättelser - en lidande Jesus och en tronande madonna som talar till oss, för de allra flesta audiovisuellt.

Åsa Carin Bharathi Larsson

Museum: Scuderi del Quirinale
Plats: Rom, Italien
Utställning: Giovanni Bellini 30 sept. - 2008 11 jan. 2009
För vidare information: www.scuderiequirinale.it