Demokratin i fara – en analys av Lissabonfördraget

Torsdagen den 20 november 2008 röstade Sveriges riksdag igenom Lissabonfördraget. Märk väl: Sveriges riksdag, inte Sveriges befolkning. Skillnaden är nämligen enorm. Uppgifter inifrån riksdagen har beskrivit hur partipiskan ven inför omröstningen gällande Lissabonfördraget natten till fredagen den 21 november. Den borgerliga alliansens och socialdemokraternas partitopp gjorde nämligen allt i sin makt för att undvika att förslaget skulle skjutas upp.

Riksdagsomröstningen slutade med 243 ja, 39 nej och 13 nedlagda röster. Kort sagt innebär Lissabonfördraget en radikal och oåterkallelig omskrivning av EU:s grundlag, vilket medför att samtliga medlemsstaters egna grundlagar rättar sig efter EU:s.

Lissabonfördraget centraliserar och, enligt egen utsago, "effektiviserar" beslutsfattandet främst kring arbetsmarknad, handel och integration. Kritiker har förgäves försökt få svar på frågan vilka positiva följder fördraget medför om mer makt flyttas från Bryssel och Sveriges riksdag blir mer uddlöst.

Förslaget om Lissabonfördraget var även innan riksdagens omröstning de facto politiskt dött: "om ett enda land röstar emot fördraget faller det". Så löd upprinnelsen till omröstningsvågen i Europa där de flesta av länderna tog det säkra före det osäkra och förvägrade sina befolkningar att få säga sitt i frågan.

Tekniskt sett dog förslaget i och med Irlands nej tidigare i år; så vad försöker Sveriges EU-förespråkare bevisa med en riksdagsomröstning? Hur mycket man verkligen ignorerar de "demokratiska" premisser man enats kring? Om inte det räcker trampar det även på de opinionsströmmar som är starkt kritiska till en ratificering av Lissabonfördraget.

- Det är ingen liten förändring fördraget innebär, menade miljöpartisten Max Andersson och fäste blicken vid den ännu tomma hörsalen på torsdagseftermiddagen.

Kerstin Lundgren beskrev sin "centerpartistiska EU-dröm" från riksdagens talarstol i en replik till vänsterpartiets Hans Linde och menade att militär upprustning är "en nödvändighet för att göra EU till en global stormakt".

- Det handlar om att bygga vidare på en svensk tradition, menade Lundgren och syftade på Sveriges militära insatser.

96 procent av Nicefördraget - det fördrag som förkastades med bred marginal i Nederländernas och Frankrikes folkomröstningar 2005 - står fast och har putsats upp och fått namnet Lissabonfördraget.

Irlands grundlag är demokratisk i den mån att radikala förändringar som rör republiken måste godkännas av folket. Irland är det enda land som fick folkomrösta om det nya fördraget och röstade nej.

Irlands toppolitiker fick skämmas inför EU-parlamentet, men gavs lugnande besked bakom lykta dörrar: "oroa er inte, vi kör på i alla fall". Ungefär: vi låtsas som det regnar. Och beviset för det var omröstningen i Sveriges riksdag torsdagen den 20 november.

Vad EU nu gör genom att låta "alla länder få säga sitt i fördragsfrågan" är att pressa in Irland i ett hörn och i första hand tvinga fram en andra valomgång, och därefter ratificera Lissabonfördraget. Till vilket pris som helst. Det lär den snara framtiden utvisa.

I pausen medan riskdagsledamötena slipade på sina argument i debatten kring Lissabonfördraget frågades statsminister Fredrik Reinfeldt ut kring finanskrisen. Reinfeldt fick tydliga frågor kring vad regeringen ämnar göra medan företag efter företag varslar sina anställda om uppsägning.

Reinfeldt framstod som närmast opåverkad av människors oro, och gav inga som helst besked kring vad regeringen planerar att göra för att stödja de som eventuellt blir uppsagda. Reinfeldts finansminister, moderaten Anders Borg, gav å sin sida en nattsvart konjunkturprognos bara dagarna innan, där arbetslösheten inom några år förutspås nå nio procent till följd av lågkonjunktur och finanskrisens djupa avtryck i den globala ekonomin. Att samma dag rösta igenom Lissabonfördraget förefaller inte bara magstarkt - det visar på den moderna politikens irrationalitet, kortsiktighet och behagliga avstånd från verkligheten.

Klas Lundström

< Föregående		Nästa >