Det gemensamma välståndet – intervju med Michael Hardt

Michael Hardt och Antonio Negri ägnar sig åt vad vi efter Michel Foucault kallar aktualitetens ontologi. De ställer frågan om varat, hur det är, som: "Hur är läget?", eller "Vad bör göras?"

Men är deras idéer fortfarande aktuella? Bestsellern Imperiet uppfattades ju när den kom år 2000 som den så kallade antiglobaliseringsrörelsens teoretiska fundament, en rörelse som av många ses som föga mer än en millenniebugg i den världsomspännande kapitalismen.

Att Hardt och Negris huvudpoäng ännu har viss giltighet kan illusteraras med något Joe Biden sade under Obamas valkampanj. I en genomgång av de misstag motkandidaten John McCain begått framhölls att denne varit för valet till den palestinska myndighetens lagstiftande råd år 2006.

"Big Mistake!" tyckte Biden. Så förefaller även republikanerna ha tänkt, eftersom de, missnöjda med valresultatet, valde att med ekonomiskt sabotage framkalla inbördeskrig. Att frågan om demokrati eller ej för palestinierna ska avgöras av USA:s kongress indikerar onekligen att en viss imperielogik råder. Men samtidigt är det svårt att säga att Palestina tillhör ett amerikanskt imperium på samma sätt som det tidigare ingick i Ottomanska riket. Försöker man beskriva imperiet som ett imperium verkar det inte finnas något imperium, men förnekar man dess existens så kör det över en med samma obeveklighet som ett förnekat tåg.

Sedan Hardt och Negri efter bästa förmåga formulerat det paradoxala begrepp med vilken dessa nya maktförhållanden skulle fångas, gick radarparet vidare med en bok om den paradoxala enhet som skulle stå imperiet emot, multituden. Mångfalden alltså, eller "de många" om man så vill. De som Herakleitos tyckte var "kakoi", dåliga, men som Spinoza uppvärderade.

Den svenska översättningen Multituden utkom förra året på det unga förlaget Tankekraft. Som promotion för denna och som del i en seminarieserie för den ännu inte utgivna Common Wealth, som ska göra böckerna till en trilogi, besökte Hardt och Negri nyligen Sverige och jag lyckades stjäla några minuter med den förre.

Eftersom hantverkare "brutit sig in" i förlagets lokal möter vi Michael Hardt på ett närliggande kafé. En instrumentalversion av Lionel Richies Hello sprider obehag i bakgrunden. I tiden befinner vi oss mellan den amerikanska ekonomins sammanbrott och valet, två ämnen som det blir naturligt att beröra. Jag frågar huruvida han kunnat förutse den nuvarande krisen:

- Att USA skulle gå i en ekonomisk kris har på sätt och vis varit självklart. Landet har länge haft ekonomiska problem, som man har sopat under mattan. Det löser ju inte precis saken att man går in i ett krig man inte har råd med. Krisen, och de misslyckade krigen, tyder ju på att USA är på väg att förlora sin hegemoniska position. Misslyckandet för Bushs naiva försök att reformera världen visar ju att den gamla idén om imperialistisk makt inte längre äger giltighet. Vår teori befanns vara riktig den här gången. Man kan därför fråga sig vilken som blir den nästa stormakten, kommer det att vara Kina? Men man måste samtidigt medge att formerna för dominans inte längre är desamma som förr, säger Michael Hardt.

Vad gäller framtiden för den nästa presidenten framhåller han att det blir omöjligt att hålla fast vid den nuvarande kursen, men att det blir svårt att styra fartyget:

- Oavsett vem som vinner så kommer presidenten att vara post-Bush. Redan Bush har under den senaste tiden tvungits bli post-Bush. USA:s nästa president kommer att vara bakbunden av ekonomin, och av krigen i Afghanistan och Irak.

I övrigt är Michael Hardt mest angelägen om att undanröja de missförstånd som uppstått kring hans och Antonio Negris uppfattningar, inte minst i kritiken från vänstern:

- När vi talar om multituden är det inte för att vi hävdar att det inte finns något som kan kallas arbetarklass. Tvärtom. Det vi är intresserade av är däremot hur ett decentraliserat subjekt kan agera.

Jag försöker fråga om något mer närliggande: Eftersom du nu besöker Sverige vore det intressant om du kunde ge dina synpunkter på den politiska modell som, åtminstone till nyligen, dominerat diskursen inom detta geografiska område, det vill säga den post-lasalleska socialdemokratin. I era böcker finns det egentligen bara några korta anmärkningar om keynesianismen, och något om Schröder och Blair...

- Det är riktigt att vi inte utarbetat vår kritik av socialdemokratin i någon större utsträckning. Ska jag ändå säga något så... Det förefaller som om man tror sig kunna tämja kapitalismens ondska genom att binda den, och det vi hoppas visa är att detta inte är den enda möjligheten. Inte heller är keynesianismen det enda alternativet till en nyliberal ekonomisk politik. Vår nästa bok kommer att handla om det gemensamma, the common. Vi försöker att utveckla ett försvar av det gemensamma, bland annat utifrån vad som sker på internet. Som läget är nu profiterar kapitalet på de immateriella värden som skapas i och med internets. Kapitalet behöver det fria informationsutbytet på internet, men gör sedan anspråk på de värden som detta genererat. Det är därför boken heter Common Wealth. Också välståndet bör vara gemensamt.

Michael Hardt fortsätter att tala om det gemensamma, i termer som än en gång markerar deras idéers aktualitet.

- Miljökrisen, om något, ger oss tillfälle att utarbeta begreppet om det gemensamma. Men det är bråttom. Vi kan bara hoppas att mänskligheten åtminstone når någon form av värdighet, innan den går under.

Intervjutiden är ute, och trög som jag är har jag inte hunnit utveckla mina frågor. Framför allt undrar jag om detta med kapitalet.

Det finns i den socialistiska tanketraditionen en tendens att sammanblanda kapitalisering, kapitalism och kapital. Med kapitalisering menar jag: att ett värde genererat av mänskligt arbete inte helt tillfaller den som utfört arbetet, utan den som äger produktionsmedlen, kapitalisten alltså, som om han vill kan investera sitt kapital i nya projekt. Kapitalism skulle vara det (mer eller mindre genomförda) samhällstillstånd där denna ägandeform dominerar, eller den ideologi som förordar detta tillstånd.

Inom vänsterns retorik är det vanligt att allt handlar om ett ibland Leviathan-aktigt Kapital som gör det ena efter det andra, en diskussion som alltid förs med målsättningen att avskaffa kapitalismen. Men att "avskaffa" något så abstrakt låter sig knappast göras på samma sätt som när man avskaffar exempelvis användningen av asbest.

När Michael Hardt och Antonio Negri låter den traditionella motsättningen mellan arbete och kapital bli blott en aspekt av motsättningen mellan imperiet och multituden, är frågan huruvida de lyckats göra reda för ägandeförhållandenas komplexitet i den rådande världsordningen.

Man kunde svara att förenklingen beror på kapitalets egen tendens att släta ut:

"Penningens allmänna ekvivalens sammanför alla element i kvantifierbara och jämförbara relationer, och därefter bestämmer kapitalets immanenta lagar eller ekvationer deras placering eller relation enligt de särskilda konstanter som byts ut mot ekvationernas variabler. [...] Kapitalet rör sig i riktning mot ett slätt rum som styrs av okodade flöden, flexibilitet, ständiga moduleringar och tendenser till utjämning." (Imperiet s. 274 f.)

Min invändning är dock att denna kapitalets rörelse stöter på ett reellt motstånd, som inte bara är ett multitudens motstånd. Här skulle författarna vara betjänta av den moderna nationalekonomin, till exempel Paul Krugmans Geografi och handel.

Jag är alltså inte övertygad om att Michael Hardt och Antonio Negri lyckats ge en lika differentierad bild av den ekonomiska makten som av den politiska. Men jag kan ha fel. Såvitt jag förstått kommer nästa bok att handla om just ägandeförhållanden och ge möjlighet att antingen utarbeta en sådan kritik som den jag här skisserat, eller avfärda den. 

Thomas Sjösvärd

< Föregående		Nästa >