Parlamentsvalet i Litauen – en EU-kritisk spegling

Under oktober har parlamentsval ägt rum i vårt sydöstra grannland Litauen. 141 mandat skulle fördelas bland 1603 kandidater från 22 partier (i 16 olika koalitioner). Under första valomgången, den 12 oktober, lyckades endast tre direktmandat (av 71) fördelas, varför en andra omgång den 26 oktober behövdes för att fastställa det slutgiltiga utseendet av Seimas, Litauens parlament. De övriga 70 mandaten fördelas partivis.

Parlamentsvalen i Litauen har av tradition haft en karaktär av missnöjesval. Den sittande regeringens åtgärder förkastas och den andra sidan i en tänkt polär struktur (mellan liberaler och konservativa, en tydlig vänster saknas helt) höjs till skyarna. Detta val var inget undantag. Högern gick framåt igen: Tėvynės sąjunga/Lietuvos krikščionys demokratai (en sammanslagning av det konservativa Fosterlandspartiet och Kristdemokraterna) blev största parti med 19,7 procent (18 mandat). Partiledaren, den förre docenten Andrius Kubilius, får nu i uppdrag att bilda en fyrpartiregering tillsammans med Tautos prisikelimo partija (Partiet för folkets återuppståndelse) med 15,1 procent och 13 mandat, samt de i huvudsak liberala partierna Lietuvos Respublikos liberalų sąjūdis (5,4 procent och 5 mandat) och Liberalų ir centro sąjunga (5,0 procent och likaledes 5 mandat).

Man kan notera att de två sistnämnda knappt klarade femprocentspärren, vilket ytterligare försvårar regerandet, som dessutom spänner över ett tämligen brett politiskt spektrum.

Partifaunan är ganska olik den vi känner från traditionell västerländsk politisk kultur. Partier centreras ofta kring starka personligheter, endera med politisk erfarenhet, som den förre regeringschefen och avsatte presidenten Paksas och miljonären Uspaskich, eller, som den här gången, kring en samling kändisar, ledda av komikern och tv-producenten Valinskas.

Den sistnämndes parti är det ovan nämnda Partiet för folkets återuppståndelse, som blev näst största parti i valet av att öppet stoltsera med fullständig avsaknad av politisk erfarenhet.

Förutom dessa egenheter, finns en annan viktig skillnad i Litauen, och det är de två ur de nationella minoriteterna framsprungna partierna, Lietuvos lenkų rinkimų akcija (som representerar polackerna och åter lyckades ta sig in i Seimas), och Lietuvos rusų sąjunga (som representerar ryssarna, men inte heller nu kom in).

Oppositionen kommer framgent att ledas av liberaldemokraterna med det högtidliga namnet Tvarka ir teisingumas (ordagrant "Ordning och rättskaffenhet") kring ovan nämnde Paksas, socialdemokraterna, som förlorade runt tio procent av väljarstödet, samt Darbo partija (Arbetarpartiet, men det har inte mycket med vad man föreställer sig att göra) kring den förre ryske miljonären Uspaskich. Inte ens socialdemokraterna företräder någon särskilt vänsterpräglad politik, men det finns inget till vänster om mitten i litauisk politik.

Jämte det reguljära parlamentsvalet, hade man även beslutat att hålla en folkomröstning i syfte att kränga motståndet i Bryssel mot att kärnkraftverket Ignalina fortsätter drivas. Litauens regering hade dock missräknat sig på medborgarnas stöd, då inte ens hälften av de röstberättigade deltog, och folkomröstningen därför ogiltigförklarades. Stängningen av Ignalina var ju ett direkt och icke förhandlingsbart villkor för Litauens EU-inträde. Nu kommer den nationella oron över energiförsörjningen att blomma upp och ingen är belåten över att vara beroende av rysk gas och olja, särskilt som Putin nu börjar hota att överge Östersjögasledningen, som ju annars inte ens kommer att beröra Litauens territorium, vilket också irriterat.

Inom litauisk politik appelleras det ofta till människors nationella samvete, och guld och gröna skogar skyfflas ut rikligt i vallöftena till luttrade, men numer ofta besvikna väljare. Det missnöje som avspeglas i valet bottnar inte minst i oerhört uppskruvade priser på boende, energi och framför allt mat.

Det har förekommit en del spontana protestaktioner mot de alltmer omänskliga levnadsvillkoren, men någon radikal och ordnad proteströrelse är ännu otänkbar. Det föreligger snarare risk att verkligt högerextrema krafter rycker åt sig ett sådant initiativ. Inom det största partiet, Fosterlandsunionen, finns en gren kallad Tautininkai (Nationalisterna), som under mellankrigstiden de facto var ett statsbärande fascistparti kring diktatorn Smetona. Det är också betecknande att den tidigare presidentens Paksas parti, Ordning och rättskaffenhet, hämtat sitt namn från Nationalisternas motto.

I fråga om Ignalina och förhållandet till Rysslands stormaktsambitioner finns det en tydlig besvikelse och misstänksamhet i Litauen mot både EU och NATO. Om det skulle börja kärva rejält på den fronten, kan oanade konsekvenser bli följden. Härvidlag kan missnöjet med det egna politiska urvalet, som börjar anta rent bipolära drag, liknande de vi känner från USA, komma att vändas utåt. Man kunde notera under kriget i Georgien att president Adamkus, som är en tydlig vän av USA, släppte ut en hel del ånga i riktning Moskva, för att påverka opinionen hemma och utomlands. Möjligen har exempelvis Bryssel underskattat det utsatta i Litauens läge.

Rent geografiskt ligger landet inklämt mellan det ohämmat antidemokratiska Vitryssland och den rent ryska enklaven Kaliningrad. På ett samhälleligt plan befinner sig således varje litauisk regering i ett känsligt läge, som nu knappast underlättats av den rådande finanskrisen. Den nyss så väl belönade medelklassen har inga stora marginaler att finansiera sina generösa lån med och utländska företag gör gärna omvägar runt Baltikum numer.

Litauen litar ännu på Europa och avlägger sina röster med stolthet i en ny och relativt ovan tradition. Europa bör inte negligera den byggstenen, utan nogsamt iaktta vart vinden blåser i Europas mittpunkt. Den politiska pendeln i Litauen fortsätter svänga i en alltmer nervös takt.

Michael Wirth

< Föregående		Nästa >