Messias har anlänt - analys av Barack Obamas vinnartal

ImageÄr det något som åtta år med George W Bush som USA:s president har lärt oss är det att vi får ingenting gratis. Varje taget steg i rätt riktning gällande klimat, hbt-frågor, fred och sociala rättigheter har skett efter vedermödor och egna initiativ.

Bilden av USA har i mångas ögon fått sig en törn. I mina ögon lyckades verkligheten hinna i fatt landets samtidshistoria och ge en sannare bild av landets självbild och syn på sin omvärld. Människor har i alla hörn av världen - till följd av orättvisa marknadsvillkor och upptrappad politisk repression - tvingats att bli uppfinningsrika, kreativa och självtänkande varelser: "inget kommer lösa sig av sig självt".

En tillvaro som en mandatperiod med Barack Obama som ny president ger spridda och nervösa signaler kring. Där stod han på podiet natten mot onsdag, sin vana trogen med högerhanden halvt höjd självsäkert pastoralt, och tackar för röster och sträcker ut sin hand, medveten om sitt symbolvärde och popularitet.

Men det är inte Obama som ämnar lämna podiet och kliva ner på gatorna och vandra längs samma asfaltstigar som övriga världen. I stället cementerade den nye presidenten i sitt segertal den distans han själv ämnar bibehålla mellan maktkorridorerna, befolkningen och världen. Även om talet, naturligtvis, innehöll stora doser "vi", "ni" och "tillsammans" följde talet den nordamerikanska drömmens insnöade fotspår och lättuggade citat om "1776" och "förening".

Kanske inte samma retorik och tillvägagångssätt som George W Bush använde sig av i prologen till "kriget mot terrorismen" efter terrorattackerna i september 2001, men det utsända budskapet förblir ändå, och redan nu, detsamma: en president sänd av Gud för att ställa allt till rätta. Resultatet: folket lutar sig tillbaka och litar på sin ledares goda omdöme.

Barack Obamas största problem kan bli mobiliseringen. Även om hans eget fotfolk plågade livet ur USA:s städer och landsbygd och fiskade röster, spred den utpustande sucken under valnatten mer obehag än lättnad. Det troliga är att USA kommer att återställa sin relation till maktetablissemanget, med andra ord "lita på sin president".

Presidenter i USA brukar räkna med sitt folks blinda förtroende i ekonomiska, militära och politiska frågor - som om han som ledare sitter på svar andra inte har - och särskilt i svåra tider med "terrorhot" och finanskriser. På så vis och med sitt uppträdande och sina ordval förefaller Barack Obama stå ännu längre från den nordamerikanska allmänheten än exempelvis George W Bush, som i sin roll av framskjuten och utnyttjad marionettdocka i de neokonservativas tjänst framstod som en sorglig gestalt som fick klä skott och ta hela ansvaret för vad som var politik framtagen av mäktiga intresseorganisationer och lobbygrupper.

Obama nämnde ordet "medelklass" lika många gånger som McCain under valkampanjen, samtidigt som landets fattiga inte tycks ha så mycket annat än billigare sjukvård att se fram emot.George W Bush manipulerades av sina egna. Det återstår att se om den nordamerikanska allmänheten kommer att låta sig manipuleras av Barack Obama. Klart är att omvärlden svalt "Obama Show" med hull och hår, allt på samma gång.

I svensk press har det dagligen gått att läsa flera artiklar inom alla områden och med alla tänkbara ideologiska baktankar. Adjektiven som ämnade beskriva valets betydelse blev med tiden på gränsen till parodisk med tanke på att "den fria världens" kandidater är två politiker från överklassen och den politiska högerkanten. Varför ifrågasätter ingen omständigheterna, valfriheten och "skillnaderna"?

Frågan är väsentligare än någonsin. USA är bara en "supermakt" på pappret, militärt och på grund av omvärldens fortsatta lojalitet; ekonomiskt är de på fallrepet, politiskt sett har trovärdigheten runnit landet ur länderna för länge sedan och det enda som skiljer USA från ett land i Tredje världen är kontrollen över de mäktiga politiska och ekonomiska institutionerna; Världsbanken, WTO och mäktiga lobbygrupper.

Obamas segertal var välregisserat och kraftfullt, ord som spelade på den redan uppspelta och dramatiska stämningen. Människor grät och såg på sin frälsare med tindrande ögon. Och vem kan klandra dem för det? I USA gränsar tilltron till den styrande makten till motbjudande och det blev tydligt hur lite människor tror på sin egen förmåga och sina egna idéer. Svaren har han som nu vinkar till dem.

Han som just upprepat "Ja, vi kan" och likt sina föregångare hotat dem som "inte ställer upp på demokrati och frihet" med repressalier och att inte få vara vän med "den bästa nationen i världen".Obama talade naturligt nog ytterst lite till och om omvärlden. Ändå stod samma omvärld tätt intill - men fick aldrig riktigt vara med - med sina kameror, kommentatorer och undvek de jobbiga frågorna.

Budskapet som SVT sände ut med sina gäster och experter var att det här var "demokratins stora galakväll". En kväll som planterade många farhågor kring om framtiden kommer inkludera fler än den upphöjda "Messiasgestalten" själv som predikar - och om demokrati i framtiden får vara något mer än att låta sig bli representerad av intellektuella ur överklassen. Hur länge måste vi vänta tills SVT sänder direkt från ett presidentval i Namibia eller Chile?

Klas Lundström

< Föregående		Nästa >