Innan ett kulturhuvudstadsår – Vilnius en stad utan fiskmåsar

I ganska precis mitten av Europa ligger Litauens huvudstad Vilnius. Jag har besökt staden vid ett flertal tillfällen, men alltid slagits av det faktum att jag inte förstått mig på den.

Vad menar jag då med detta? Jo, på varje plats man besöker ett flertal gånger skapar man sig till slut en, som Frederic Jameson skulle ha uttryckt det, kognitiv karta. En föreställbar inre karta som inbegriper geografi förstås, men även historia, arkitektur, stadsplanering, invånare, rubbet.

Man börjar alltså förstå en stads funktion i sig själv. Med Vilnius har detta aldrig fungerat. Dels är staden mångfacetterad till sin struktur: en gammal stadskärna omges av en nyare administrativ och industriell krets, den så kallade nya staden, samt därtill också, som andra växande storstäder, en allt bredare ring av förstäder. Så långt inget ovanligt. Men för den som läst på litet, märker man en slags tomhet inne i stadens kärna.

I själva verket är Vilnius, eller vill vara, en modern storstad, mycket präglad av sin brokiga historia. Märkligt nog är den inte alls särskilt litauisk. För ungefär hundra år sedan fanns det knappt litauer här. Arkitekturen är, vad gäller sakrala byggnader (ofta uppförda på initiativ av någon polsk adelsherre) och de palatsliknande borgerliga bostadshusen, övervägande polsk.

Det finns en del ryska kyrkor också, men det ryska inflytandet härrör framför allt från sovjettiden. Om den kan man för övrigt snart inte ens prata, då myndigheterna nyligen förbjudit all handel med och allt offentligt förevisande av sovjetsymboler.

Ett kommunistparti i Litauen finge uppfinna nya symboler och kommer väl att göra så, enligt vad jag hört. Det litauiska i staden begränsar sig till de nya höghus som sprider sig som svampar på den norra flodsidan. Det är tecken på den växande ekonomiska strukturen, där Vilnius dragits in i EU, men också med sina band till Ryssland, ikläder sig staden en roll som korsväg mellan de dominerande ekonomiska systemen i närheten, EU och Ryssland. Numer dominerar litauer befolkningen, ungefär åttio procent av stadens befolkning är litauisk. Men det är som om man kommer till en stad någon lånat.

Den historiska prägeln och betydelsen betonas ofta, det rika barockarvet i centrum förevisas med stolthet, medan ghettot smusslas undan med skam. Kriget och sovjettiden är bittra minnen för litauerna, som hellre ser tillbaka till mellankrigstiden och allt det nya som växt fram efter 1990.

Den i många fall överdrivna nationalismen kan man ta del av om man besöker en landskamp i basket. Det ringer i öronen i dagar efter något sådant. Media svämmar över av reportage om den nya elitens framgångar med en tydligt vulgariserande prägel. Ju vräkigare, desto bättre. Mycket ovant för en svensk betraktare.

En periodvis sprakande ekonomi har ökat välståndet för en växande medelklass, som med en slags tom blick spenderar allt de tjänar in från ofta mycket långa arbetsdagar på materiella ting. Det tycks som om alla fruktar att ingen morgondag gives, låt oss därför spendera allt vi drar in nu. Vi njuter nu, så får vi se. Det skapar givetvis en mentalitet som är en västerlänning ganska främmande.

Priserna i vissa av skyltfönstren i centrum börjar bli högre än vad man ens kan få se i Sverige. Rikedomen måste placeras och den måste framför allt synas. Stadskärnan svämmar över av bilar, trafiksituationen är så allvarlig att till och med medeltida kyrkor, uppsatta på Unesco:s världsarvslista, håller på att snabbt förvittra. Vilnius blir som ett Moskva i miniatyr. Även våldet mot utlänningar, framför allt med annan hudfärg, tilltar.

Vad har då det här med fiskmåsarna i Vilnius att göra? Ja, de saknas förstås för att staden ligger långt inåt land. Det förekommer heller inget fiske av någon sort i närheten. De hade nog inte heller hörts, eftersom den furiösa trafiken dämpar all lust till samtal. Att gå på en av gamla stans pittoreska gator för att titta i skyltfönster eller beskåda de många goda restaurangernas menyer är förenat med livsfara, då trafiken tillåts regera ohämmat.

Stadsfullmäktige agerar handlingsförlamat och tycks influeras av de vinstintressen som genererats kring vissa företag. Ett initiativ, uppmuntrat av EU-bidrag i miljonklassen, för att piffa upp den dystra flodstranden längs floden Neris, som rinner genom staden, stoppades av politikerna med hänvisning till att det inte var någon idé. Pengarna betalas nu tillbaka. För den som gått längs floden är det stor skam.

Utrymmet finns att skapa liv längs flodens vackra sträckning, utflyktsbåtar kunde skeppa turister fram och tillbaka som gamla kära Paddan i Göteborg. Nej, i stället stänger man av delar av den centralt belägna Vingio parkas, ett enormt friluftsområde, för att monstertruckar ska skaka av sig sitt adrenalin. På den nivån hamnar man i betraktelser numer.

Gamla traditionell litauisk kultur och levnadssätt omformas i snabb takt. Påtalar man det, blir man betraktad med misstänksamhet. Litauerna är känsliga för allt som tangerar deras främlingskap och situation i Europa. Kanske är det därför man försöker bygga bort sitt förflutna med skyskrapor.

Trots den trista utveckling, som sker med en av Europas mest fascinerande huvudstäder, häpnadsväckande väl bevarad trots upprepade krig, är staden ännu väl värd ett besök, men man gagnas oerhört av en rejäl guidebok, och i det avseendet kan jag varmt rekommendera författaren Tomas Venclovas bok Vilnius.

Nästa år är staden kulturhuvudstad, men förberedelserna har hämmats av ekonomiska oegentligheter och återuppförandet av det gamla kungapalatset mitt i staden verkar ha gått i stå. Förhoppningarna är dock enorma på att visa upp en stad många inte ens finner på kartan.

Den slutliga frågan blir således: Quo vadis, Vilnius?

Som det verkar idag, är det ingen som vet. Åk dit och se själva, vad jag menar.

Michael Wirth

< Föregående		Nästa >