Syster Emmanuelle - en ikon har försvunnit

Image

Syster Emmanuelle

Syster Emmanuelle - en fransk motsvarighet till syster Teresa - var en obekväm nunna: hon duade alla i detta land där niandet fortfarande dominerar; hon irriterade påven med sitt påstående att hon var positiv till prästers äktenskap och till preventivmedel. Men hon var en glad och positiv människa och ansågs vara en ikon i Frankrike.

Hennes bortgång, den 20 oktober 2008, följdes, efter en intim begravning i södra Frankrike där hon gick bort, av ett statsmästerligt rekviem i katedralen Notre Dame de Paris med ministrar och presidenter närvarande. Presidenten hade dekorerat henne med "la Légion d'Honneur" - den högste franske medaljen. Nu begär många att hon ska bli kanoniserad och sanktifierad.  

Madeleine Cinquin var född i Belgien 1908 i en borgerlig familj. Hennes fars bortgång när hon var enbart 5 år kom att markera henne för livet och var det som fick henne att välja en religiös väg - liknande många föräldralösa barn under den tiden med två världskrig nära inpå varandra - det var innan psykologernas tidevarv då det framförallt var de religiösa institutionerna som stödde och hjälpte dessa barn.

1931 vigde hon sitt liv till Gud och tog sig namnet Syster Emmanuelle. Hon undervisade barn och levde länge i Mellersta Östern. Det var där, i Egypten, efter sin pensionering, hon bestämde sig för att ändra sitt liv och att ägna sig åt de fattigaste och mest utstötta: zaballin, sophämtarna.

1971, i början av president Sadats regering, flyttade hon till deras kvarter i norra Kairo, bland soporna. Jag träffade henne några år senare då jag själv bodde i Kairo, och kommer ihåg henne som en ytterst glad och energisk liten gumma. Kopterna, den cirka tio procent kristna minoriteten i Egypten, är de som mest ägnar sig åt sopsortering. De lever av och på soporna. Tidigt på morgonen hörde jag de ropa åt varandra då de kom med sina åsnekärror för att hämta soporna. Dessa sorterades sedan och allt som kunde återanvändas togs om hand. På den tiden var hudkrämen Ponds eftertraktad bland societetsdamerna. Porslinsburkarna var alla vita och gjordes sedan om till blåsta vackra vin- och saftglas man kunde köpa i basaren. Syster Emmanuelle förfasades över stanken, smutsen, analfabetismen och fattigdomen i Mokattan, kvarteret där "sopfolket" höll till.

Gå från en civiliserad värld till en soptipp är ett steg inte många är villiga att ta. Syster Emmanuelles dröm var att få in elektricitet och vatten till sopkvarteret. Detta lyckades hon med efter många mödosamma års slit och tjat för att få tillstånd och pengar. Skolor och kliniker skapades efter hand. Denna bro mellan civilisation och slum lyckades hon mödosamt bilda, samt en dialog och ett samarbete mellan kristna och muslimer. En koptisk nunna, syster Sarah, har sedan flera år nu tagit över arbetet.

Tjugo år senare kallade hennes kongregation hem Syster Emmanuelle och hon tillbringade sina sista år i södra Frankrike där hon dog för några dagar sedan. Hon kommer att bli ihågkommen inte enbart för sina humanistiska insatser men för att vara framförallt en empatisk människa och inte enbart en religiös symbol. Alla kunde ty sig till henne: hon pratade med skolungdomar, kvinnor och äldre, religiösa och ateister, om allas våra vardagliga problem.

Efter sin tid i Kairo förstod hon vikten av preventivmedel påven alltid motsatt sig och prästernas rätt till samlevnad, vilket fortfarande inte är tillåtet i de katolska länderna. Hon var för den moderna kvinnan och mot all doktrinär totalitarism, vare sig i en religiös beklädnad eller ej.

Hennes glädjebudskap finns att läsa i en av hennes flertal böcker varav den sista kommer ut postumt: Les Confessions d'une Religieuse, hennes självbekännelser. Denna besynnerliga nunna kommer kanske att förvåna oss en sista gång och få påven att sätta kaffet i vrångstrupen. Frågan är om Vatikanen är beredd att kanonisera en nunna som så öppet gick emot det av påven förespråkade katolska budskapet om synd och förlåtelse.

Anne Edelstam