FN-styrka i Darfur?

FN-styrka i Darfur?

Den 30 september utgår mandatet för den fredsstyrka som Afrikanska Unionen (AU) upprätthåller i Darfurprovinsen i Sudan, och den 20 september möts ledarna för AU i New York för att besluta om styrkan ska få fortsatt mandat, eller helt eller delvis ersättas av FN-styrkor.

Sedan i februari 2003 har Darfur varit skådeplatsen för världens kanske värsta mänskliga katastrof. Två miljoner människor har flytt internt och till grannlandet Tchad, och 10.000-tals, kanske så många som 100.000, har mördats, huvudsakligen av de så kallade Janjaweed, en milisgrupp som utrustats och bekostats av den sudanesiska regeringen i Kartum, under president Omar el-Bachir.

Enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1706 (Kina och Ryssland lade ned sina röster) ska de blå baskrarna ersätta de illa utrustade afrikanska styrkorna när mandatet går ut. AU:s styrka har gjort nytta, men långt ifrån tillräckligt. Fortfarande dör människor, våldtas kvinnor, sätts byar i brand, dag ut och dag in. Berättelserna från Darfur tillhör de mest hårresande man kan ta del av; som Mukesh Kapila, FN:s tidigare representant för de mänskliga rättigheterna i Sudan uttryckte det 2004, ”är den enda skillnaden mellan Ruanda och Darfur siffrorna vi rör oss med”.

Omar al-Bachir har motsatt sig FN:s närvaro, med hänvisning till att det skulle kränka Sudan suveränitet, och har föreslagit att sända 10.500 sudanesiska reguljära soldater till området för att bistå AU:s trupper, men Säkerhetsrådet har varit kallsinnigt till Kartums propåer, inte minst med tanke på att det var al-Bachir som utrustade Janjaweederna i första hand.

Darfur är uppkallat efter den etniska gruppen Fur, jordbrukare i det centralt belägna bergsmassivet kring Marra, och inkorporerades i Sudan så sent som 1916. De brittiska kolonisatörerna visade ett begränsat intresse för området och när Sudan blev självständigt 1956 var området bland de mest efterblivna landsändarna. Senare regimer i Kartum har inte behandlat området bättre.

Konflikten i området är inte religiöst inspirerad då i stort sett alla inblandade är muslimer. Stundtals beskrivs den i etniska termer: en strid mellan ”araberna” i norr och ”de svarta” i söder; stundtals i ekonomiska: mellan boskapsdrivande nomader och bofasta jordbrukare. De senaste 20 åren har befolkningen i Darfur ökat från 3 till 6 miljoner, vilket ökat trycket på både betes- och jordbruksmark. Befolkningsexplosionen har dessutom sammanfallit med flera allvarliga torrperioder. Kampen om de magra resurserna har hårdnat. Efter oroligheter 1985-1988 skrevs ett fredsavtal under 1989, men hela 90-talet såg lokala krig blossa upp lite varstans. Huvudsakligen handlade det om räder som de arabisktalande grupperna i norr genomförde mot byar i den jordbrukande ”svarta” södern, och så småningom uppstod ordet Janjaweed för att beskriva medlemmarna i den arabisktalande milisen. Det är ett sammansatt ord som betyder ungefär ”djävulsryttare med kalashnikov”.

Kartum, som alltid visat ett närmast ofattbart förakt för sitt eget lands ”afrikanska” befolkning, såg mellan fingrarna på övergreppen, och i början av 2000-talet tog de en omfattning som ledde till att den jordbrukande södern organiserade sig till väpnat uppror, som fick med sig i stort sett alla etniska grupper i söder: Zagawa, Fur, och Massalit, med flera. Den 25 februari 2003 intog Sudans Frihetsarmé (SFA) Marra och andra städer i södra Darfur, mot gränsen till Tchad. Regimen i Kartum hade vid tillfället större delen av sin armé uppbunden i konflikten i södra Sudan, som är av en annan karaktär än den i Darfur, och det enklaste och mest ekonomiska alternativet som erbjöd sig var att beväpna den redan befintliga Janjaweedmilisen och ge den fria händer. Det är då helvetet bryter ut.

Milisens attacker inkluderar massmord, bruket att förgifta brunnar genom att slänga ned liken efter sina offer, våldtäkter har blivit en strategi för att bryta motståndsviljan hos befolkningen, vare sig barn eller äldre skonas, och en fortsatt äcklande litania. 2004 kom man till ett bräckligt fredsavtal som inte inkluderade vare sig Janjaweederna eller flera av de motståndsrörelser som SFA snabbt splittrats upp i, och AU:s fredsbevarande styrkor började långsamt komma till Darfur. Under tiden fortsatte striderna.

USA:s dåvarande utrikesminister, Colin Powell, beskrev övergreppen som ett folkmord, och tillsammans med Storbritannien har landet varit pådrivande för att få till stånd ett eldupphör, medan Kina, som har viktiga oljeutvinningsavtal med Kartum stretat emot. Men efter president Bush valseger svalnade det amerikanska intresset för Darfur drastiskt, då det inte längre fanns några inrikespolitiska fördelar med att hålla frågan levande.

Den franske författaren Gérard Prunier sammanfattar lakoniskt andra länders reaktioner: ”EU visade som vanligt i diplomatiska frågor prov på en fullständig brist på engagemang och koordination när det gällde frågan om Sudan i allmänhet och Darfur i synnerhet. Fransmännen brydde sig bara om att skydda Idriss Debys regim i Tchad från att destabiliseras; britterna följde blint i Washingtons ledband, även om de fann att det var besvärligt eftersom det aldrig var riktigt klart i vilken riktning Washington ville gå; de skandinaviska länderna och Holland gav en massa pengar men höll tyst; Tyskland grymtade mot Sudans regering men backade aldrig upp det med handlingar och gav väldigt lite pengar; och italienarna var förvirrade.”

Nu är trycket återigen stort på Omar al-Bashirs militärdiktatur att acceptera FN-styrkor i Darfur, möjligen genom att ge AU:s styrka FN-status samt förstärka den med styrkor från andra länder. Det vore på tiden. Befolkningen i Darfur har lidit alltför länge, alltför många misstag har begåtts, och allför många cyniska politiska beslut har tagits.