Påven och islam

Påven och islam

I Jerusalem har islam och kristendom levt sida vid sida i många århundraden, ibland i strid med varandra men mest i fred. Men på sistone har de danska Muhammedkarikatyrerna och påvens citat om Mohammed, som en våldsam och krigisk profet, stört friden.

Benedictus XVI har genom sin talesman yttrat sin sorg över händelsen och sagt att han inte ville förolämpa vare sig profeten Mohammed eller muslimerna. Att påven är ledsen räcker inte för många muslimer. Från Irak och Somalia kom till och med anateman (bannlysningar ) mot Benedictus och hotelser till död. Igår har alltså påven, genom en av sina medarbetare, sagt att han är ledsen över att muslimer världen över har tagit illa upp av vad han sade under sin föreläsning vid den teologiska institutionen i Regensburg den 12 september.

Han tycker att han har blivit missuppfattad. Men frågan är om det här räcker för att dämpa den storm av protester som han har fått att starta. Det räcker åtminstone inte för den starka islamistiska organisationen Muslimska Brödraskapet i Egypten. Påvens obetänksamhet kan bara rättas till genom en personlig ursäkt uttalad av honom själv, anser brödraskapet. Igår gjorde påven det. Under den korta predikan som han brukar hålla på söndag på Sant Petrus kyrkans balkong före Angelus (en bön till bebådelsens ängel Gabriel som är helig också för muslimerna) bad Benedictus om ursäkt. Han betonade att det som blivit ämne för skandalen – som kostade en nunnas liv i Somalia –  var bara ett citat som absolut inte avspeglade hans åsikt.

Föreläsningen som påven höll tydde dock på den precisa motsatsen: mötet mellan de olika religionerna i fredens och ömsesidig respekts namn. Många av oss minns det som skedde förra året efter publiceringen av karikatyrerna på Mohamed i en dansk tidning. Många människor fick sätta livet, journalister fick sparken och ministrar fick avgå. Men vad sade Benedictus som var så förolämpande? Jag har läst transkribtionen av hela föreläsningen, men vill – innan jag anför de olyckliga citaten som påven använder i sitt tal – visa på den uppenbara skillnaden mellan honom och hans företrädare Johannes Paulus II.

Karol Wojtyla var en skarp man som kände vikten av den mediala effekten på människorna och på politiken. Man kan kritisera honom på många områden men han var duktig med media. Wojtyla körde hårt bara när han visste att det var möjligt, annars var han mycket försiktig och med elegans kunde han antyda samma sak som med hårda ord hade kunnat provocera revolutioner. Det kan inte Benedictus.

Många katoliker fruktade att den stränge Ratzinger (som Benedictus alltså hette innan han blev påve) – tidigare chef för den påviska myndigheten Sanctum Ufficium som har med trosbekännelse och doktrin att göra – skulle bli ny påve. Ratzinger har dock som påve visat ett annat ansikte än det fruktade. Han är teolog och filosof. Man kan vara överens med honom eller inte, men han är en intellektuell man och mycket kunnig. Det var inte Wojtyla.

Vad sa då påven i Tyskland? Föreläsningen handlade mest om rationalitet. Det som irrationellt kan inte komma från Gud, sade han. Sedan gick han igenom ett antal medeltida teologer som Duns Scotus, Manuel Paleologen med flera. Och det var Manuel, som var också kejsare i Bisantium år 1391, som Benedictus citerar.

Kejsaren hade ett samtal med en lärd muslim (namnet anges inte) om Gud och människan. Detta i förhållande med de heliga skrifterna: Gamla Testamentet, Nya Testamentet och Koranen. I det sjunde samtalet (dialesis - stridsfråga) talar de lärda männen om Jihâd, det heliga kriget. Påven citerar Mohamed (sura 2,256) när profeten säger; ”För det som innebär vår tro inget tvång måste finnas”. Det vill säga, någonting som bara skulle glädja muslimer och kristna. Dessvärre råkar Benedictus också citera det som kejsaren sade till sin muslimiska vän (Manuel var säkert påverkad av det krig som hotade hans rike): “Visa mig det som är nytt med Mohamed. Jag tror att du bara kommer att finna onda och omänskliga ting. Som till exempel hans anvisning till svärdet som medel för att kunna sprida tron.”

Sedan fortsätter citatet som sammanfattat handlar om hur irrationellt är att vilja tvinga andra till konversion (omvändelse). Samtalet avslutas med en bön att aldrig använda våld utan att agera enligt Ratio (förnuft) därför att irrationaliteten är motsatsen till Guds natur. Benedictus hade kunnat stryka detta citat. Han hade kunnat säga samma sak med andra ord, för under samma föreläsning uppmanar han till fred och ömsesidig förståelse mellan religionerna! Men muslimerna har, i min mening, ändå rätt att bli arga. Även kristna har med korståg och inkvisition tagit till svärdet. Ledarsidan i New York Times kallade påvens uttalande för "tragiskt och farligt" i lördags. Jag skulle tillägga – med stor respekt för teologen Ratzinger, att det var också delvis osant.