Vinden blåser kallt kring öltälten i München - en politisk barometer har fallit

Förra söndagen hölls delstatsval i den största tyska delstaten Bayern, en delstat som fortfarande stolt bär namnet Freistaat Bayern. Ett arv från tiden efter första världskriget, då nya landsdelar i det sammanfallande tyska kejsarriket använde sig av benämningen, som en avskiljare från de allt fler socialistiska folkrepublikerna. Även Bayern var under en kort tid en så kallad Räterepublik, en socialistisk republik.

Men i Bayern härskar numer på Theresienwiese i München den hos oss under namnet Oktoberfest kända ölfestivalen som i år pågår mellan 20 september och 5 oktober. Måhända var ölen i år av särdeles god kaliber, för mitt i denna festivalyra, utspelar sig ett politiskt drama, som få hade förväntat sig.

Efter socialdemokraternas, SPD, debakel för ett par veckor sedan, då förbundsordföranden Kurt Beck under kuppartade former avlägsnades till förmån för ledarduon Franz-Walter Steinmeier, utrikesminister och tilltänkt kanslerkandidat, och den tidigare partiordföranden och vicekanslern Franz Müntefering (som förra hösten avgick på grund av hans hustrus sjukdom), kunde ingen tro att det i Bayern fast rotade systerpartiet till CDU, CSU (Christlich-Soziale Union), skulle komma att förlora sin sedan 1962 prenumererade majoritet, men det skedde.

Förvisso lyckades inte SPD ta poäng på rivalens bekostnad. I stället var det det nymornade liberala partiet, FDP, som återtog sin plats i det bayerska delstatsparlamentet, och Bündnis 90/Die Grüne, som motsvarar vårt miljöparti, men framför allt de så kallade Freie Wähler, FW, en nationellt, men även delstatligt löst sammansatt kongregation av, mot den traditionella partipolitiken sig vändande väljare, en huvudsakligen från kommunalnivå sammansatt proteströrelse, som verkar i alla delstater.

Medan de två stora partierna förlorade stort (CSU: 60,7 procent till 43,4 procent) och relativt litet (SPD: 19,6 procent till 18,6 procent), gick de tre andra i Landtag representerade partierna framåt med relativt klar marginal (FDP: 2,6 procent till 8,0 procent, Bündnis 90/Die Grüne: 7,7 procent till 9,4 procent och FW: 4,0 procent till 10,2 procent,). Således blev valet en kraftig protestmarkering mot de i frontlinjen kämpande koalitionspartierna i Berlin, CDU och SPD.

Att SPD inte lyckades kränga denna koloss kantring till egen fördel, kan bero på den problematik som alstrades i den norr om Bayern belägna delstaten Hessen, där SPD tidigare i år gick till val under parollen att absolut inte samarbeta med det nya vänsterpartiet i Tyskland, Die Linke, vilket delstatens partiordförande, Andrea Ypsilanti, direkt ignorerade efter valresultatets tillkännagivande. Även den, som det tycks, därur uppståndna maktkamp inom partitoppen i SPD, som ovan antytts, kan ha haft en dämpande effekt på eventuella branschfördelar.

Men, och det är pudelns kärna här, det historiskt märkvärdiga i och med detta val, är framför allt, att en solid partihegemoni, grundlagd under den legendariske CSU-ordföranden Franz Josef Strauss, efter nästan en generation, ruckats ur (inte i) sina grundvalar.

Med ett år kvar till nästa nationella val, torde inte krisen för de bägge största partierna kunna bli större, men man ska ju aldrig säga, att det inte kan bli värre, för då blir det det. För CSU skakar marken nu rejält.

I skrivande stund, Tysklands återföreningsdag, den 3 oktober, har både partiordföranden, Erwin Huber, som hittills varit finansminister i Bayern, och den styrande delstatspresidenten, ministerpresident Günther Beckstein, trätt tillbaka till följd av denna historiska valförlust.

Tre herrar kämpar nu om makten i den en gång så radikala, men ack så traditionella fristatens hägn: Tysklands minister för försörjning, jordburk och konsumtion Horst Seehofer, nu ställföreträdande CSU-chef, samt de bayerska politikerna, inrikesminister Joachim Herrman och vetenskapsminister Thomas Goppel. En fjärde kandidat har givit upp till förmån för partiet, enligt ZDF.

Förutom detta beskyller man Strauss särskilde efterträdare, Edmund Stoiber, som höll i taktpinnen fram till förra året, för att ha vilsefört väljarna i Bayern samt att ha oscillerat för mycket mellan Berlin och München, då ju Stoiber både var verksam på nationell och regionell nivå. Eventuella syndabockar sökes alltså med ljus och lykta.

Den troligaste koalitionen i nuläget är den förr så vanliga konstellationen CDU/CSU-FDP, medan de tre andra partierna hellre ser en fyrpartilösning mot de tidigare markägarna, CSU. Möjligen har därför det goda ölet haft en förslöande inverkan på de två stora partiernas väljare, valresultatet låg på bara magra 58,1 procent.

Med anledning av detta har bloggaren Nachtwächter (www.tamagothi.de) poängterat, med all rätt, att det faktiska valresultatet för CSU, bland de har som gått och röstat, ligger på 25,2 procent. Den relativa majoriteten tillfaller i så fall ickeröstarna, som ju omfattar 41,9 procent. Hur vill de se sin framtid? Att de inte bryr sig att rösta, är en demokratisk tragedi, om än vardagsmat numer, men för CSU blåser vinden mycket kallt kring öltälten i München, och för förbundskansler Angela Merkel, tycks molnen hopas.

De stora partiernas blamager kommer allt tätare, och i denna ångestladdade tid är det alarmerande. När en hierarki faller samman, finns det anledning att fundera på hur marken man står på är belagd. Samtidigt är det intressant att förändring är möjlig, utan att gradera den, i en tid då likriktningen tenderat åt ett oroligt kvarhållande vid nyliberala och makthegemoniala anspråk.

En politisk barometer har hur som helst fallit i München, kanske till och med en dynasti.

Michael Wirth

< Föregående		Nästa >