Antiamerikanism är ett märkligt fenomen

Antiamerikanism är ett märkligt fenomen

Storbritanniens premiärminister, Anthony Blair, meddelade på onsdagen den 13 september att han anser att ”antiamerikanismen” bland många europeiska politiker är ”galenskap”. Uttalandet kommer efter att Blair beslutat sig för att avgå, och enligt BBC:s diplomatiske bedömare Jonathan Marcus rör det sig om ett slags testamente: ”Pamfletten kan läsas som en önskan från en ledare som tror att han i slutändan kommer att få rätt”.

Antiamerikanism är ett märkligt fenomen, som i vissa politiska kretsar nyttjas för att misskreditera motståndare. Så kritiseras till exempel för tillfället den kommission inom EU-parlamentet för antiamerikansim när den försöker reda ut sanningen bakom hemliga CIA-flygningar för transport av terroristmisstänkta; hanteringen är olaglig men erkändes och försvarades av president George Bush för en dryg vecka sedan, men utan närmare precisering om i vilka länder den ägt rum eller hur omfattande den var.

Om någon öppet och frankt kritiserar till exempel den svenska, eller den franska regeringens konkreta politik, blir personen ifråga inte kallad antisvensk eller antifransk. Man kan få mothugg, och man kan bli motbevisad, men man blir inte kallad motståndare till nationen. Snarare tvärtom; det är ett försvar för de värderingar som ligger inbäddade i den amerikanska konstitutionen som gör det möjligt att kritisera den tolkning som nuvarande administration gör av dessa värderingar.

I ett tal till nationen alldeles efter terroraktionerna mot New York, Pentagon och Washington för fem år sedan, påstod president Bush att man är antingen ”för oss eller emot oss”. Det vill säga han uteslöt möjligheten av en konstruktiv kritik. Just den åsikten är den som en oberoende, eller fri, person inte kan ställas inför, därför att då upphör oberoendet. Det går inte att ha fri paroll om makten definierar ett åsiktsbinom av rätt och fel. ”Rätt” är således sedermera kränkningar av såväl egen som internationell lag, medan ”fel”, eller till och med ”galenskap” är att försöka utreda dessa begångna och till och med erkända brott. Allt resumerat i ordet antiamerikanism. Och det är denna så att säga omvända rätt, som upphäver den lagliga rätten, som den brittiske premiärministern nu anser bör styra internationella relationer. Tydligare kan ”antifriheten” knappast uttryckas.