Mauricio Kagel in memoriam

En samtida mästare har gått ur tiden, en unik och ytterst särpräglad stämma har tystnat. Mauricio Kagel (1931-2008) var ett salt i den ofta gravallvarliga och pretentiösa konstmusikvärlden, en allvarsam skrattare som vände upp och ner på begreppen och myntade nya.

Det finns ingen som kan ta hans plats. Dessutom var han en underbar människa. Jag har haft glädjen att träffa honom ett flertal gånger.

Image

Mauricio Kagel. Foto: Frank Bauer

"Oktober 2005, närmare bestämt den 27:e, äger en prisutdelning rum i Kungliga Musikaliska Akademiens stora sal. Mörk kostym är anbefallt, det skall delas ut Schock-priser och en av pristagarna är Mauricio Kagel. Det delas inte bara ut pris i musik utan också i logik, matematik och de visuella konstarterna. Jag sitter i publiken. Kagel och jag har haft en hel del med varandra att göra under åren. Middagen efter prisutdelningen har jag däremot inte fått någon inbjudan till, den som många i publiken kan se fram emot under denna synnerligen trista ceremoni, där dessutom ett urtråkigt framförande av Kagels "Ludwig van" knappast förgyller anrättningen.

Jag fick ordna förplägnad på egen hand. Tack och lov ligger Sturehof i närheten, så någon kulinarisk nöd gick det inte på mig. Men ändå, jag är nog den i Sverige som haft flest och mest kontakter med Mauricio Kagel under de senaste tjugo åren och på olika sätt legat bakom de stora Kagel-evenemangen i Sverige under denna tid, det i Skinnskatteberg 1987 och det Stockholm 1999. Vi har dessutom träffats ett flertal gånger runt om i Europa på olika Kagel-konserter.

Några veckor före prisutdelningen var jag på en Kagel-premiär i Berlin som inte ens Kagel var på. Det var en lösligt sammansatt opera, "K.O.3 ...Rita Sport", med verk av Kagel och Detlev Glanert, på Hebbel am Ufer, Hau 2, en experimentscen, där några av hans verk hade klämts in, "Presentation für zwei", "Der Tribun" och "10 Märsche um den Sieg zu verfehlen". Jag berättade om detta för Kagel, som inte hade möjlighet att närvara eftersom han hade ett framförande i Venedig av "Mare Nostrum" som krävde hans närvaro. Han var naturligtvis nyfiken på hur det hade funkat. Jag sa honom att han nog får ha bättre koll i fortsättningen på de sammanhang som hans verk sätts in i, eftersom "Rita Sport" knappast hade den kagelska fingertoppskänslan utan mer eller mindre föll sönder i sina beståndsdelar, av vilka somliga låg mycket långt från det kagelska konceptet. Kagel är helt enkelt bäst som Kagel.

Jag hade också gratulerat honom till Schock-priset redan dagen efter det att det meddelats, det hände i april 2005 i Paris. Jag minns att han exploderade i ett av sina berömda vulkanutbrottsliknande skratt och undrade hur fan jag kunde veta det. Jag har mina kontakter, sa jag, och då skrattade han ännu mer. Han var i Paris för att Cité de La Musique hade arrangerat något som kallades för "Kagel Show" under en vecka, orkestermusik och kammarmusik med gräddan av musiker, t ex från Ensemble Intercontemporain. Jag var i Paris för att göra ett inslag för radion om premiären på "Tristan och Isolde" på Bastille-operan med Esa Pekka Salonen på pulten och en spektakulär scenografi av video-konstnären Bill Viola, det hela iscensatt av den egensinnige Peter Sellars som denna gång inte fått mycket till svängrum, klämd som han var mellan de andra två. Jag mer eller mindre snubblade över Kagel-veckan som verkligen var en högtid för alla Kagel-älskare och dom är många, åtminstone i Paris. Det var i det närmaste fullt på alla konserter. Bl a kunde vi avnjuta ett formidabelt och synnerligen uppsluppet framförande av "Ludwig van" där publiken hade hur kul som helst, inte minst under slutpartiet då "An die Freude" intonerades av sångare utplacerade lite varstans i salongen (ett parti som inte ens fanns med i den svenska versionen). Det skrattades hejdlöst, i Kungliga Musikaliska Akademiens stora sal var det knäpptyst.

Min första Kagel-konsert sammanföll med, som jag tror, det första framförandet av ett Kagel-verk i Sverige. Året var 1962 och verket var "Anagrama", ett körverk a capella som till stor del bestod av konsonanter, vilket naturligtvis gjorde ett oförglömligt intryck. Det förekom förstås vokaler, annars hade det inte gått att sjunga det, men konsonanterna var viktiga, så minns jag det i vart fall. Sedan kunde jag läsa i tidskriften Nutida Musik, som jag prenumererade på, om ett märkligt framförande av hans "Sur Scene" för en ensam ackordeonist, och om hans "instrumentala teater", den egna uppfinningen. Därefter minns jag ett framförande av ett orkesterverk, det måste ha varit i början av sjuttiotalet, med en märklig, mycket "kagelsk", titel, "Variationer utan fuga över ett tema av Georg Friedrich Händel av Johannes Brahms av Mauricio Kagel". Fröet var med andra ord sått, Kagel var en man i min smak. Det var tillåtet att skratta i en värld som, för att tala med Kagel, höll fram en mask av seriositet och genomsyrades av puritanism. Fröet visade sig  dessutom vara ett busfrö. Han var definitivt min man.

Jag hade inte hört någon elektronmusik av honom, även om jag visste att det fanns åtminstone ett tidigt verk. Han kom ju också till Köln i mitten av femtitalet på ett stipendium (nåja, han kom på en båt) för att besöka den berömda studion där. Men när jag själv reste ned till Köln på hösten 1986 för att träffa honom och prata om hans medverkan i elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg året därpå var det andra verk som stod på tapeten. Henrik Sjögren, som då var kulturattaché i Bonn, hjälpte till med att ordna mötet hemma hos Kagel. Han var också själv med vid mötet. Jag var däremot den ende som drack av det vin som Kagel bjöd på, framtaget på hans egen vingård i Italien, de båda andra herrarna anmälde tillfälliga fysiska förhinder, magarna krånglade eller vad det var. Det smakade hur som helst alldeles utmärkt. Jag minns att hans arbetsrum var ett mönster av ordning och överblick, varje verk hade en box där allt som rörde framförande mm stod att finna. Vi diskuterade "Acoustica" och några av hans filmer, hans egen ensemble, "Der Kölner ensemble für Neue Musik", skulle medverka vid framförandet av "Acoustica". Det var lätt att komma överens med Kagel och ett nöje att gå igenom alla detaljer vad gäller teknik och transporter. Han flikade hela tiden in kortare anekdoter, situationsbilder och andra muntrationer.

Kagel kom, såg och segrade. Framförandet av "Acoustica" var lysande, liksom visningen av "Den andalusiska hunden", Bunuels klassiska stumfilm som Kagel gjort ny musik till, och "M 51", Murnaus lika klassiska stumfilm, "Nosferatu", som han valt en sekvens ur och kopierat in en stumfilmspianist i, samt några filmer till. Han höll dessutom ett seminarium. Segern firades på Brukshotellet, där ett flertal familjer, som brukligt var, samlats för att äta söndagsmiddag. Kasper och Amanda, som var nio respektive fem år, minns denna middag än idag, liksom Christina förstås, säkerligen också några av de andra familjerna, som emellertid troppade av ganska snart. Kagel, som var på ett utmärkt humör, drack vin, sherry och punsch med samma bestämda knyck på nacken, som när man stjälper i sig en snaps - som i sin tur kunde påminna om Erich von Stroheims avmätta och militaristiska knyckar när han uppvaktar damer - vilket gjorde att humöret stegrades ytterligare och skratten likaså. Hans vulkanutbrottsskratt fick fönstren att skallra och, som sagt, barnfamiljerna att troppa av. Han skrattade bort dem. Kagel berättade senare att han sålt sitt våldsamma skratt till den västtyska televisionen för 900 DM.

Drygt tio år senare var det dags igen. Jag var i Amsterdam, tillsammans med Stefan Holmström från Kulturhuset, för att välja ut Kagel-filmer till Stockholm New Music. Det pågick en Kagel-filmfestival på filmmuseet, av vilka ett antal skulle visas på Kulturhuset. Vi träffades av en tillfällighet på operan, han var i Amsterdam för att mottaga det prestigefyllda Erasmus-priset. Stravinskijs "En rucklares väg" stod på programmet, i regi av den tidigare nämnde, Peter Sellars, också han en Erasmus-pristagare det året. Jag minns att vi båda hade synpunkter på iscensättningen. Peter Sellars hade omlokaliserat den från en bordell i 1700-talets London till ett amerikanskt fängelse på 1950-talet.

Kagel kom, såg och segrade, också i Stockholm. Bl a minns jag ett mästerligt framförande i Kulturhusets hörsal av hans musikteaterstycke "Blues Blue", med Kagel själv på glastrumpet i en fullt illusorisk scenografi. Det är ett av hans "musiketnologiska" verk, här handlar det om att  återskapa den speciella atmosfär som kunde finnas hemma hos någon musiker i det gamla New Orleans, där jazzen en gång föddes. Hans "Exotica", som inte framfördes i Stockholm, är också ett slags återskapande, men här rör det sig om ett djungelfolk och dess musik ... eller i andra verk, om det är Beethoven, Schubert, Schumann eller Brahms eller någon av de andra polarna som får hembesök ... Kagel rör sig lika fritt och fördomsfritt i geografin som i historien, allt är samtida och äger rum på samma plats, i huvudet på honom själv."

Ulf Stenberg

Ovanstående text är hämtad ur Ulf Stenbergs bok Den gröna potatisen - och andra berättelser ur mitt liv