Parallell skymning över Amazonas – vykort från djungeln

I skymningsdiset antar Tapajósfloden, i hjärtat av brasilianska Amazonasdjungeln, en gråaktig nyans som smälter samman med den bakomliggande regnskogen. Djungeln är mörk och tycks snarare utgöra konturerna av en väggpastell än utsikten från ett aftonbad. Vattnet är stilla. Den hårda brisen som drabbade sandbanken tidigare under dagen har lagt sig. Den är bortblåst, spårlöst försvunnen.

En gammal fiskare passerar i sin båt och lägger till ett stycke ut och vecklar ut sitt fiskenät och kastar i det i floden. Den totala tystnaden som omger denna oändliga plats gör att skvalpet efter nätet hörs tydligt, liksom de lugna andetagen och ljudet av det lugna vattnet som skvalpar mot en tom kaffekopp i vattenbrynet.

Sedan sitter den gamle fiskaren där i sin båt. Han ser samma dag lida mot sitt slut, han ser samma obeskrivliga natur. Han låter kanske tankarna komma och gå som de vill, kanske funderar han på vart han lagt något han tror sig ha tappat bort. Han sitter stilla och blir snart en naturlig del av helheten, av existensen utan ord.

I ögonblick som dessa räcker ord inte till för att beskriva hur vacker och harmonisk en plats och ett ögonblick i all sin enkelhet kan vara. Att bli ett med den blir en självklarhet. En poet vet detta och inser sin litenhet i ett sammanhang som är så mycket större och obeskrivligare än att det skulle tänkas rymmas i ordens fagra men ofullkomliga form. I detta tomrum mellan ljus och mörker, dag och natt, tid och tidlöshet, ord och tankar försvinner andetagen. De behövs inte längre. Vad allt handlar om är att släppa taget. En meditation utan tankar eller krav. Det finns inget förflutet, inte heller något som man med säkerhet vet kommer efteråt.

Det rör sig om en parallell skymning. Här längs floden flyter de jäms med varandra. Sida vid sida. Den ena skymningen är dagens och den andra är djungelns och det ekologiska kretsloppets skymning. Den ena skymningen är inte definitiv, den andra är det.

Rökmoln stiger mot himmelen i förgrunden. Tunga, långsamma tjog av rök formar olycksbådande ansikten av sot. De bränner skogarna, berättar man, det första steget av skogsavverkningen som ska ge plats åt plantager av sojabönor för att mätta en glupsk marknad i Europa, på andra sidan havet.

Dessa rökmoln är en vanlig syn i Amazonas och det är sällan någon noterar dem som något annat än en naturlig del av sin vardag. Fattigdom och ekonomisk girighet bär dessa molns namn och följderna de tvingas genomleva och åse vidden av bär olika skepnader. Endast ett fåtal osynliga ansikten åtnjuter profiterna som mördandet av naturen och fördrivandet av människor innebär, i en helt annan värld långt därifrån.

Amazonas är ekonomiska intressen och den tydligaste regionen för slavarbetets kvarlevnad i en värld som dränker sig själv i oceanen av vackra namn.

På en satellitkarta som jämför den orörda jorden i Amazonas från senaste sekelskiftet fram till 2007 ser ögat på de senare kartorna allt kalare markarealer färgade i naturens gröna färger. Utbredda lila, sterila och kvadratformade rutor visar sojaexploateringens framfart. Den är tydlig och alarmerande. Sojafrontens oresonliga gränser formar ett ekologiskt massförstörelsevapen. Alla vet att fronten kommer.

Härute längs Tapajósfloden uppskattar byborna själva sina resterande år i sina byar i form av olika förutsättningar, geografiska lägen och andra uträkningar. Satellitkartorna liknar en ekologisk skymning utan någon kommande gryning. Invånarna håller liksom sina kvarvarande år intill regnskogens tystnad som vatten i en handflata, ur vilken dropparna långsamt men ofrånkomligt rinner genom handvecken.

Förnimmelsen av litenheten och de sociala och ekologiska orättvisorna i vattenbrynet visar upp en ytterst omedveten mänsklighet. En mänsklighet som inte har begripit att det inte går att förstå sig på eller försöka tämja naturen. Men det är ändå just vad man försöker, med instrument och uträkningar tror man sig kunna räkna ut hur mycket naturen ska tåla och orka - och framförallt tvingas - genomlida för etanolens, oljans och konsumtionssamhällets skull. Detta tror sig människan göra i all vänlighet, naturligtvis, inbäddad i en allvarlig omedvetenhet där människan, och inte det universum hon omges av, är alltets centrum. I den missuppfattningen lever hela fundamentet till omedvetenhetens fortlevnad vidare.

Längs plantagerna står tiden stilla. Här har slaveriet inte avskaffats. Det har bara diskret antagit den moderna världsekonomins demokratiska form. Cynismen är genomgående och tydlig. Värdet av en arbetare är aldrig högre än marknadsprodukten. Här axlar människor de tyngsta arbetsuppgifterna, inte de själlösa maskinerna. De multinationella företagen som med de inhemska regeringarnas tillåtelse och bortvända blickar bedriver sin förödande produktion i hjärtat av "jordens lungor", av Amazonas, finner det lönsamt att inte investera i produktionsmateriel.

Man använder sig hellre av billig arbetskraft, en tradition och rasistisk världsbild som ärvts av kolonisatörerna, i dag en populär och laglig politik som håller fackliga rättigheter på avstånd och högre löneanspråk nere med lite hjälp av hot och paramilitära dödsskvadroner.

Insynen i den här världen är av många anledningar ytterst liten. Djungelns ekologiska och geografiska omfattning skymmer för sikten, och geopolitiska intressen undviker effektivt att krocka med varandra om man helt sonika blickar åt varsitt håll.

Exploateringen av människor, djur och natur är legitim i Amazonas. Världsmarknadens intressen äger monopol på ord som demokrati, rättvisa och frihet; företeelser man påstår även går att finna i Amazonas. Den vaga insikten om detta tidlösa slaveris fortlevnad blir i den här världen till en spegel för dem som lever här.

Och fastän somliga har insett att de måste krossa denna spegel, denna förseglade port till mänskliga rättigheter som är dem berättigade - för att kunna nå till andra sidan av historien - är den saken emellertid enklare att göra med ord än handling.

Mörkret börjar ta överhanden över ljuset. Temperaturen på vattnets sömniga vågstänk känns genast kyligare. Stjärnorna tänds, en efter en, och snart kan man med fantasin som kompass gränslöst resa vart som helst. Rökmolnen äts upp av mörkret. Skogsavverkning sker främst och helst om nätterna. Något som löper större risker då den synbara kontrollen över jättelika markområden glider ur ens händer, men en övervägning som ofta görs då mörkret skyddar bränderna från utomstående blickar. De blickar som förgäves försöker föra någon som helst statistik över hur stora markarealer som årligen slaktas för världsmarknadens efterfrågan. Jord som aldrig kommer att kunna återhämta sig.

Är det dessa saker som den gamle fiskaren sitter och tänker på i sin båt i skymningen? Om han ens funderar på något överhuvudtaget. Kanske har han funnit sin frid, sitt tempel av distans till vilket ingen förutom han själv äger tillträde. Båten är templet för kontemplation och floden är hans religion. Hans gestalt blir i mörkret och ljusglimtarna från stjärnorna en siluett knappt synlig för ögat. Hans nät blir detsamma för världen under ytan. Stannar han kvar ute i båten till gryningen, i denna lugna oas av tystnad, eller ror han stilla hem under stjärnorna samma natt? Det vet bara den gamle fiskaren.

Klas Lundström

< Föregående		Nästa >