Krig och idrott

Likheten mellan krigföring och idrott gjorde sig särskilt påmind under avslutningsceremonin av Pekings OS- spel. Bilderna av de färgsprakande fyrverkerierna som lindade in metropolen i ett mäktigt och högljutt smatterinferno påminde om USA:s inledande bombningar av Bagdad under krigets första dagar våren 2003.

Krig är som ett idrottsevenemang; samma regler och möjligheter till fördelar finns, i form av doping eller större arsenal klusterbomber. I både krig och idrott vinner den starke; den bäst förberedda kör bokstavligen över sina motståndare, och det mest cyniska systemet överlever och kan författa sin egen historia. En belägring av både den yttre och inre världen äger rum, och kvarvarande valmöjligheter är praktiskt taget - i såväl idrottens som krigföringens fall - inga.

De rörliga bilderna av framstormande människor längs fält mot klimax - OS-guldet, sin seger eller sitt fall - är som ett mänskligt artilleri på väg mot "One World - One Dream". Framstormningen påminner i hudfärg och tillvägagångssätt om västdemokratins frammarsch längs omvärldens slätter, mot "slutprodukten" One World - One System. Digitalkamerornas fotoblixtrar från läktarplats skiner upp den koncentrerade och vakande stämningen likt automatvapen från krypskyttar som drunknat i den stora folkmassan.

Kina och väst torde vara överens om att världen är enklare att kontrollera och regissera ju färre system och åsiktsportaler som står öppna för individen. Idrottsevenemang har alltid utnyttjats i politiska syften, som propagandakanoner, och resultat och utfall har genom historien lett till otaliga krigsutbrott.

Efter Kinas och USA respektive dryga hundra OS - medaljer vardera under Peking-OS kan de självsäkra och stridslystna blicka ut över världen och fastslå att världsordningen är säkerställd, bekräftad. Överlägsenheten kan bland annat läsas i staternas miljardsatsningar på idrotten, vilken utgör en viktig hörnpelare i bygget av den "starka Staten". Idrott handlar inte främst om att delta - det handlar om underkastelse, att följa utstakade regelsystem och förutbestämda tävlingspremisser. Alldeles för mycket står på spel för att idrotten skulle våga låta sköta sig själv, låta vem som helst vara en vinnare.

Idrott cementerar nationalism i en tid då nationalstatsförespråkarna tvingas ta till allt mer drastiska åtgärder för att hålla gränserna stängda och fanan högt ovan mark. Nationalismen spär i sin tur på rasismen som ofrånkomligt föder politisk, social, kulturell och religiös fundamentalism. Insikten kring detta är troligen lika medveten som censurerad, men likväl fortsätter idrotten och politiken att ta hjälp av varandra, bistå varandra och förbli beroende av varann. Och från åskådarplats - om det så är från idrottsläktaren, framför teveapparaten eller på rätt eller fel sida om frontlinjen, från genomgående passiva positioner - förblir den knappa världsmedborgarprocentens insatser opiumet för majoriteten.

Att fördjupa sig och nå resultat i idrott kan vara enda vägen ur materiell fattigdom och svåra levnadsförhållanden. Detsamma gäller unga i Colombia, USA och krigshärjade afrikanska länder som ser som enda utväg för att kunna vara en del av sin egen framtid är att ta värvning hos armén, bli kanonmat i meningslösa konflikter som helt saknar solidaritet, empati och rättvisa utgångar - cyniska förhållanden som överlever tack vare de splittringar som världens ekonomiska och politiska status quo upprätthåller.

Vid avslutningsceremonin av Peking-OS lever barn ut de vuxnas våta drömmar - där de stampar, dansar, trummar och ler i takt. Som vore de barnsoldater i ett krig om glädje och yttre perfektion. De är utbytbara brickor i ett dyrbart spel. Saddamstatyn vältes i Bagdad inför multinationella tevebolags kameror och inkastade irakier uppmuntrades fullända spektaklet och gestalta politikens viktoria, ockupationens spegelvärld, frihetens blodstänkta guldmedalj. Kriget om människors marker, åsikter, hjärtan och hyllningar lär fortsätta till oändlighetens slut, både inom politiken och idrotten.

OS-spelen inleddes med ett krig. Atenarna segrade över perserna i ett krig för länge sen, segerfacklan bars av en budbärare som föll död ner efter att ha vidarebefordrat informationen om segern. Facklan plockades upp, historia skrevs om till stormakternas fördelar och intressen, och 1896 utnyttjades den döde fackelbärarens dödsmarsch till OS-spelens första propagandasymbol: Glöden. Den där brinnande facklan som stumt stirrar ut över idrottare och omvärlden som trollbinds av oförsvarbart påkostade invigningar - skattepengar kastade in i en glödgad dröms aska.

Klas Lundström

< Föregående		Nästa >