Medlidandets problematik och bilden av Afrika

I de visuella representationerna av lidande kan man skönja en medlidandets problematik. Vad betyder detta? Den amerikanska kulturkritikern Susan Sontag har ställt frågor om fotografiets makt och betraktarens position. Men kanske bör frågan också riktas mot vems lidande vi talar om och vilka det är som berättar om den.

För fyrtio år sedan bröt Biafrakriget ut i Afrika och varade i tre år, 1967-1970. Bilder av svältande barn nådde de svenska vardagsrummen genom en mängd nyhetsreportage. Man talade även om "Biafrabarn", vilket blev ett bestående begrepp i svensk press som refererade till de uppsvällda magarna, de tomma ögonen och de utmärglade kropparna.

Över två miljoner människor dog i kriget och medias bilder har förevigat händelserna till eftervärlden. Den amerikanske fotografen Don McCullin blev en av de första fotograferna att skildra svälten som orsakats av det förödande inbördeskriget (bilden ovan är taget av McCullin 1967).

Kulturkritikern Susan Sontag hävdar i essäsamlingen Att se andras lidande (2003) att de platser som är mest ihågkomna från 1950-, 60-, 70-talen är de som talar om det oerhörda lidandet Biafra är exempel på, platser belägna i Asien eller i Afrika:           

Werner Bischhofs foton av hungernödens offer i Indien, Don McCullins bilder av krigsoffren och svälten i Biafra, W. Eugene Smiths fotografier av offren för den dödliga naturföroreningen av en japansk fiskeby. Fallen av hungersnöden i Indien och Afrika var inte bara "naturkatastrofer" - de hade kunnat förhindras, de var förbrytelser i mycket stor skala.
(Susan, Sontag, Att se andras lidande, s. 43-44)

På den amerikanska hemsidan Digitaljournalist.org förtecknas de hundra fotografier som har haft mest "betydelse" för omvärlden och som anses vara bilder som, med deras egen formulering, "förändrade världen". Där finns också Biafrakrigets barn med, sedd genom McCullins kameralins. De har i det sena 1900-talets bildvärld kommit att representera inte bara lidande, krig och svält utan också en del av bilden av Afrika.

De bildkonventioner som finns i dessa bilder (de stående med uppsvällda magar som antingen stirrar apatiskt, ofta rakt in i kamera, eller liggande orörliga med öppen mun och flugor surrandes ovanifrån) kan man idag även finna i gestaltningen av inbördeskriget i Darfur (se bilden nedan, fotografi från flyktingläger i Darfur ibland annat tidskriften Observer 2008).

Bildkompositionerna från 1967 och 2008 uppbär liknande bildframställningar. Men Sontag hävdar redan tidigt i On Photography (1973) att bilder av lidande inte nödvändigtvis behöver innebära medlidande och en ökad medvetenhet för betraktaren.

It can also corrupt them. Once one has seen such images, one has started down the road of seeing more - and more. Images transfix. Images anesthetize. An event known through photographs certainly becomes more real than it would have been if one had never seen the photographs - think of Vietnam War. (For a counter-example, think of the Gulag Archipelago, of which we have no photographs.) But after repeated exposure to images it also becomes less real.
(Susan, Sontag, On Photography, s. 20.)

Sontags viktiga observation är att en ökad medvetenhet eller ett större medlidande inte är automatiskt med de smärtsamma bilder av krig och svält som visualiseras i media. Kanske blir de till och med overkliga för åskådaren? Hur skall man förstå betraktarens position? När Sontag talar om lidande och medlidande som självklara enheter osynliggörs också vems medlidande det talas om.

De bilder som publicerades på 1970-talet och 2008 av ett Afrika i krig, katastrof och svält talar också om en berättelse som handlar om det postkoloniala tillståndet. De två ovanstående bilderna har nämligen en tydlig betraktare - den vita västerländska mannen/kvinnan.

Du hör aldrig en afrikan uttala sig om Afrika. Om nyhetssändningen innehåller ett inslag om, säg, Kongo, så är det alltid någon belgare som är "kongolesexpert" som står där och berättar om Kongo. Det är som om man tror att om européer ska förstå någonting om Afrika så måste det vara en annan europé som berättar.

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1095308

Ovanstående uttalanden är av den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie som intervjuades under våren i litteraturprogrammet Babel i SVT. Adichie slog igenom med sin andra roman Half of a Yellow Sun (2006, svensk titel En halv gul sol), som behandlade 1970-talets Biafra.

Adichie talar om Biafrakriget, om bilden av Afrika idag och hur berättelsen om Afrika fortfarande implicerar koloniala anspråk. Sontag belyser vidare i Att se andras lidande med att säga att: "En bild töms på sin kraft genom det sätt den används på, var och hur ofta den blir sedd". (Sontag, s. 111).

Men genom detta osynliggörs också att bilder talar ett maktspråk och att det finns flera schatteringar att granska när man talar om bilder av lidande och medlidande, som sålunda är högst förrädiska begrepp. Att endast tala om att betraktaren har en brist på medlidande, att det finns en trötthet, en likgiltighet på grund av de många bilderna som Sontag gör, blir en högst problematiskt analys då den förenklar de komplexa aspekter som bilder innehåller. Däribland vad Adichie berör i intervjun: de koloniala aspekterna på framställningen av Afrika. Det Sontag dock lyfter fram som en angelägen poäng med bilderna är hur "flödet utesluter den enskilda bildens privilegium".
(Sontag, (2003), s. 112)

Men den frågan som man kanske bör ställa sig är vem talar bilderna till - finns det retoriska ansatser i fotografier av lidande och vad innebär dessa?

Bilden av Afrika har inom den "västerländska" bildkonsten ofta framställts som i två motbilder: det exotiska eller det barbariska, vilda och okontrollerade landskapet. Från 1800-talets exotiska och "orientaliska" bildframställningar i salongen i Paris via de massproducerade bilderna spreds föreställningarna om de andra.

Människorna i den fick också se sig porträtterade som antingen exotiska varelser, med en tematik från "den ädle vilden" men även som det barbariska djuret. Båda implicerade den vite mannens övertag och skyldighet att föra dessa folkgrupper mot "civilisationen".

Den postkoloniala teoretikern Gayatri Spivak menar att när man beskriver Afrika som något vagt konnoterande exotism och något ogripbart aktiveras också myten om Afrika inte som något falskt utan som förklaringar och definitioner av Afrika, med Spivaks egna ord "conventionally sanctioned carelessness about identites".
(Burns, s. 55)

Man kan fråga sig vilken del av Afrika menar man eller i vilket samhälle och i vilken historisk och kulturell kontext? Att reproducera detta exotiska Afrika handlar även om att reproducera koloniala föreställningar om den Andre. Eller som Spivak så välartikulerat uttrycker sig:  

This "other" is defined as finally unknownable, beyond the limits of precise definition, an empty space to be (covertly) filled.
(Burns, s. 56.).

Författaren Rudyard Kipling artikulerade kanske den koloniala tanken tydligaste i dikten White Man's Burden (1899, svensk titel Den vite mannens börda), som syftade till kolonisatörernas plikt att kolonisera, upplysa och utbilda de Andra. Denna tematik kan fortfarande skönjas i medieflödet och där Adichie ställer den relevanta frågan: kan Afrika endast förstås via andra västerlänningar? Kan lidandet endast begripliggöras om det finns en tydlig berättelse om Afrika?

En annan aspekt som är central för en vidare förståelse av dessa bilder är hur de även fungerar som en berättelse om "Västerlandet". Att endast reproducera bilden av Afrika som ett underutvecklat land, där fattigdom, svält och krig pågår förstärker också bilden av "Västerlandets" modernitetsprojekt, där utveckling, framsteg och ekonomisk tillväxt är gällande.

Samtidigt som andra berättelser trängs undan både om "Afrika" och om "Västerlandet" själv: uppfattningen att de förstås som homogena enheter, likformiga kontinenter. Det som är slående, vilket också Adichie visar, är hur bilden av Afrika fortfarande berättas av västerlänningar; i form av fotografer, journalister, hjälparbetare, "afrikaexperter", statsmän och läkare et cetera.

Bilden av krig, katastrofer och svält ger också en bild av att afrikanerna själva inte gör något åt problemen; de är sällan aktiva subjekt i rapporteringen om Afrika i nyhetssändningar. Biafrakriget var en av de första tevesända katastroferna på 1970-talet och de bilder av svältande barn, fattigdom och umbäranden där afrikaner tittar stumt in i kamerorna är en bildtematik som även finns 2008 i Darfur, Tchad et cetera. Alla länder uppvisar "samma" ansikten av lidande. Hur skall vi förhålla oss till detta "postkoloniala" medieflöde? Sontag menar:

Må de avskyvärda bilderna hemsöka oss. Även om de bara är symboler och omöjligt kan omfatta större delen av den verklighet de hänvisar till, så fyller de ändå en livsviktig funktion. Bilderna säger: Detta är vad människorna är i stånd att göra - och frivilligt kan göra entusiastiskt och egenrättfärdigt. Glöm inte det.
(Sontag, (2003), s. 121.)

Detta resonemang liknar i vissa avseenden den postkoloniala litteraturkritikern Homi K. Bhabhas iakttagelse om hur man alltid som betraktare bör känna en "ängslan" inför historien och dess berättelser. Att inte finna historien trivial utan högst störande och obehagligt. Precis som Adichie lyfter fram behöver de visuella representationerna av Afrika på samma sätt problematiseras vidare för att möjliggöra ett större utrymme för fler afrikanska röster, utan den vite mannens "beskydd".                     

Åsa Carin Bharathi Larsson

Litteraturförteckning:
Homi K. Bhabha, The Location of Culture, (1990)
Karen Burns, A House for Josephine Baker (1997)
Susan Sontag, On Photography, (1973)
Susan Sontag, Att se andras lidande, (2003)

< Föregående		Nästa >