USA byter militär strategi i Afrika

USA byter militär strategi i Afrika

I förra veckan meddelade Pentagon att man har överlämnat ett förslag till ny militär strategi i Afrika till utrikesminister Donald Rumsfeld. Enligt talesmannen, löjtnant Joe Carpenter, ska den amerikanska strategin för kontinenten samlas i en organisation i stället för som idag vara uppdelad på tre olika enheter. Åtgärden skulle vara ett led i Washingtons "krig mot terrorismen", där Afrika seglat upp som ett allt allvarligare hot, enligt de amerikanska myndigheterna.

- I världen efter 11/9 har vi en betydligt bättre förståelse för (hot från) regioner utan styre, sa Carpenter.

somalia_kick_1992

Somalia, 1992.

I första hand är det Somalia och Afrikas horn som oroar. Mogadishu togs nyligen över av islamiska styrkor trots amerikanskt stöd till den tidigare regimen, och landet saknar en regering med kontroll över området sedan president Siad Barre störtades 1991. Norra delen av landet har förklarat sig självständigt under namnet Somaliland, och har åtnjutit relativ stabilitet, medan den södra delen, huvudstaden inkluderad, blivit föremål för bittra strider mellan de olika klaner som utgör det somaliska samhället.

1993 dödades 18 amerikanska soldater i Mogadishu under en operation som avblåstes, och som senare fick till följd att Clintonadministrationen inte engagerade sig i krisen i Ruanda, som i sin tur utvecklades till ett av 1900-talets stora folkmord, med miljoner döda.

Idag, efter attentaten mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 och attacken mot en israelisk turistort 2002, där amerikanerna hävdar att det funnits en somalisk länk, uppfattas landet som en plantskola för terrorister.

Stora landområden som saknar effektivt politiskt styre har kommit att bli Washingtons särskilda mardröm, som på något sätt måste kontrolleras för att inte förfalla i en anarkisk situation där terroristorganisationer kan finna en fristad.

Somalia i synnerhet, och Afrikas horn i allmänhet, är sådana områden. Men också stora områden av övriga delar av den afrikanska kontinenten. Nigeria nämns särskilt, där muslimska sharialagar instiftats i flera nordliga delstater, och där radikal islamism vinner terräng, men också hela Sahelområdet, det muslimskt dominerade området söder om Sahara, liksom Sydafrika.

Det amerikanska förslaget tar sålunda inte hänsyn till sociala och politiska verkligheter i de länder och områden som den nya strategin inriktar sig på, utan underställer dessa sitt globala krig mot terrorismen. Det är en attityd som hotar att fungera som en självuppfyllande profetia; det vill säga att terrorism uppstår där man bestämmer sig för att den redan finns, oavsett om den från början var benägen att uppstå just där, eller inte. Irak är kanske det mest slående exemplet; landet var inte en plantskola för terrorister innan invasionen för snart fem år sedan, men har blivit det sedan dess, på grund av invasionen, vilket framhävts av ett flertal studier, senast från en senatskommission i USA som släpptes  fredagen den 8 september: rapporten beskrivs som "en förödande anklagelse" mot Bushadministrationen av den demokratiske senatorn Carl Levin.

Agerandet är att likna vid antikens Prokrustes, denna märkliga figur som inbjöd resande att sova i sin säng med baktanken att hugga fötterna av dem vid den längd som passade sängen.

En annan baktanke är att försäkra sig om kontinentens råvaror. USA importerar idag omkring 16 procent av sin olja från Afrika, och andelen förväntas, enligt uppgifter från franska radion, stiga till 25 procent 2015. Vad som varit onämnbart i Irakkriget och i Centralasien blir i Afrika uttryckligt: det är inte fattigdom och aids som ska bekämpas, eller kvinnlig frigörelse och demokratiska värderingar som ska befordras - det är strikt ekonomiska egenintressen som ska säkras, särskilt i en tid då andra stormakter, framför allt Kina och Indien, börjat intressera sig för rikedomen under den afrikanska kontinentens yta. Olja i första hand, men också andra strategiska råvaror.

Den amerikanska allmänheten har svängt i förhållandet till Irakkriget och president Bush har de lägsta opinionssiffrorna sedan Richard Nixon under pågående Watergateskandal på 1970-talet. Men man stöder fortfarande "kriget mot terrorismen".

Terrorn är ett verkligt problem men de metoder som den amerikanska administrationen valt för att bekämpa den förefaller inte fungera, eller är direkt kontraproduktiva. Som professor Olivier Roy skriver i spanska El País den 8 september skjuter de helt bredvid målet eftersom terrornätverken saknar en geografisk bas: det finns inget konkret område att attackera varför traditionella militära strategier inte fungerar. Försöker man bomba sönder terrorn skapar man fler terrorister än man dödar, och frågan uppstår om man inte ägnar sig åt terror själv, eftersom flertalet offer i dessa attacker med nödvändighet är civila. Det moraliska företrädet urholkas.

Ändå ska alltså strategin utvidgas till att gälla också Afrika, den fattigaste av kontinenterna, i en utveckling som förefaller vara en flykt framåt; om det redan beprövade visat sig inte fungera betyder det, i amerikansk retorik, inte att det var felaktigt, utan att det inte var tillräckligt. Risken är uppenbar att framtidens terrorister kommer från Kinshasa, Nairobi och norra Nigeria, snarare än från Bagdad och Kabul.